Jag är så glad att jag har kommit igång med mitt dåliga-samvetes-projekt, älskade tjockis-Leiri (Sóley/Divar). Det började inte så bra. I min iver att komma igång tänkte effektiva jag slå två flugor i en smäll genom att stalla upp honom på natten. Dels för att Ljómi skulle få sällskap nattetid nu när Lakkrís o Klár går ute och dels för att kunna banta honom lite. Det var en dålig idé tyckte Leiri, som stod och bankade i boxen natten igenom och jag tror att både han och Ljómi, som inte fick sova en blund i bankandet, tyckte det var bättre att han var ute istället. Han är van att vara ute året runt, jag tar bara in honom ibland på vintern så han får torka upp, men då står han alltid inne med någon av sina bästisar. Ljómi räknades tydligen inte dit (även om de hängde ihop som ler- & långhalm en sommar när de var små). Efter den natten är han väldigt skeptisk till att ens gå in i stallet. Tänk om jag lämnar kvar honom där, hemska tanke. Förutom denna förtroendekris inom familjen så har träningen gått framåt och han är nu att jämföra med en (välriden) fyra o ett halvtåring i sin utbildningsstatus. Planen är att ha kommit fram till 5-års nivån i slutet av augusti (då han själv fyller 6). Det ser jag fram emot, för då börjar man kunna rida ”på riktigt”, även om jag tycker att jag även nu får mycket mer ridglädje av honom än bara för någon månad sedan. Han är så annorlunda mot sina Sóleysyskon och det är så spännande att jobba med honom. I början trodde jag han var lite seg och långsam i reaktioner och tanke. Nu inser jag att han är otroligt lättlärd och känslig, men svarar inte genom att springa (som de andra) när han blir osäker, utan genom att tveka. Det har inget med bjudning att göra. Det är verkligen en sådan häst man inte kan gå på om han bromsar – en häst som inte förstår blir bara rädd då och bromsar/spänner sig ännu mer. Ska man korrigera en häst ska man först vara säker på att den förstår vad man begär av den, det kan inte sägas nog ofta.

Nu känns han jättefin och lätt i munnen, är pigg och framåt (när han är trygg) och han kommer kunna ridas på mycket fina hjälper inom kort. Han har en fin jämnhet i sina gångarter, inga akilleshälar där i alla fall.

Här jobbar vi med tempoväxlingar, korta bitar upp i tempo, längre bitar i lägre tempo. Han älskar att tölta och verkar ha massor av tempo i sig.

Tidigare hade han (som alla unghästar) balansproblem i tölten, blandade vixlingar och passtakt med ren takt, nu är alla vixlingar borta och han har hittat mekaniken. Passtakten kan dyka upp en kortare bit när han blir lite slarvig med bakkärran och han blir lätt lite styv, men övervägande är takten ren. Han behöver bli mer lösgjord för att kunna börja bära bättre bak, nu skyfflar han på med långa bakbenskliv, men jag vill ha upp honom mer och framförallt få mer smidighet i honom.  Vi jobbar alltid med en lång stunds igångsättning i skritt, mycket sidförande, halvhalter och kontroll av ben (flytta framdel/flytta bakdel/öppna). Därifrån övergångar till tölt där vi leker över hela ridbanan, så han lär sig svänga utan att ramla in åt något håll (där har vi en bit kvar – återigen bakkärran som ska bära bättre). Vi jobbar också med halsens placering – jag ska kunna länga, korta och svänga halsen även i tölten. Jag har så svårt för när hästarna blir som stela pinnar i halsen, antingen placerade i (falsk) form av tuff (stång)ridning, alternativt med 20 kilos tryck i handen (rullatorstödet). Det kommer aldrig bölja igenom några rörelser genom en sådan kropp, så att inte spänna halsen när han jobbar får han lära sig från början. Det är jobb som inte maxar benlyft på ögonblicksbild, men på sikt! Och det är trevligt att arbeta med. Jag tycker om känslan av vad som ska bli – inte vad som är. Det är ett otroligt roligt jobb med trevliga unghästar och jag är svårt förtjust i min gule tjockishäst.

Leiri får jobba med att länga ut halsen och släppa upp ryggen i tölt, samtidigt som han ska bära sig själv – inte använda min hand som rullator.

När ”vanliga” människor är lediga blir det lite mer pyssel för mig & Elin. Oavsett om det är jul eller sommar. Jag har haft tillräckligt många lediga somrar (& jular) för att vara helt okej med att vi numera är betydligt mer låsta än innan. Ännu mer i år än tidigare, eftersom Ljómi är hemma och honom tar vi hand om själva, förutom i augusti när det är VM och vi ska få några dagars ledighet också. Som tur är har vi en duktig och rutinerad hingsthållare/unghästtränare som står med sin häst hos oss och hon kan såklart ta hand om honom och övriga hästar minst lika bra som vi själva.

Nu har vi en bunt extra hästar att smörja, sårbehandla, spraya och rida när mattarna är på semester. Plus att vi är igång med betäckningarna, vilket gör att det är långa dagar, när flera ston brunstar samtidigt. Det är både bra och dåligt att hans tjejer kom samtidigt, vi hade egentligen bokat dem från mitten av maj och någon i taget. Vi har bara tagit emot en handfull, eftersom vi ville se hur det fungerade med honom och att ha ston här. Av olika anledningar anlände alla senare än beräknat och i princip samtidigt. Så först nu har vi börjat betäcka. Ljómi är så ung och man märker att han blir lite trött. Från att ha varit väldigt ohingstig fram tills brudarna kom är han mycket mer att hantera nu – vilket är naturligt. Vi håller hårt på rutinerna och gör samma sak hela tiden i samband med betäckningarna, så förhoppningsvis lär han sig snart när det är dags för brudar och när det inte är det. Trots att han är hingstig när han ska ut på morgonen (och har laddat upp med energi hela natten), så är han otroligt mjuk och fin mot stona. Väldigt noga med att kolla att de är brunstiga och enkel att få kontakt med för oss som hanterar honom. Det är jag väldigt tacksam och glad för. Dessutom är de ston han fått supertrevliga, även om inte alla varit med förr och det känns väldigt bra. Nu får vi hoppas vårt pyssel resulterar i några fina avkommor nästa år.

Hon såg ut som ett lamadjur under sitt första halvår, överbyggd, ullig, stor och med långa öron (Liljas speciella gåva till alla sina barn). Men så plötsligt en dag hade hon blivit en svan och är det någon som är värdig arvtagare efter sin drottninglika mor så är det denna långbenta donna. Hon är en keeper alla dagar i veckan. Döpt efter sin fantastiska farmor, som så sorgligt dog några månader innan hon blev till. Heter man Díva kan man ju inte bli medelmåttig, så är det bara. Tillverkad efter att Lilja plötsligt tydligt trumpetat ut att hon ville bli mamma igen, efter tre år utan föl vid sidan. Hon är ungefär lika diskret som alla våra hästar när de vill något och hon visade det genom att nästan välta staketen in till sitt lilla (knappt ettåriga) barnbarn, dvs Ljómi – som liten och kaxig stod och hummade på sin sida åt sin något slampiga mormor. Vi har haft unghingstar här alla år, men varken hon eller någon annan har visat något intresse för dem. Men då var det plötsligt annorlunda. Det blev ett snabbt beslut och en akututryckning till Lindnäs, där hon betäcktes på natten efter att Divar kommit hem efter en tävlingshelg – våra transporter möttes på vägen den sena sommarkvällen, stackars Divar och stackars Ia & Denni, de hade fått lova att betäcka bums, trots att de alla var supertrötta. Men -när de är tokbrunstiga så är de. Stona alltså. Hepp & hopp så blev det då en liten knappt ett år senare, eller nåja hon är fortfarande det största föl vi fått – hon var till och med mer långbent än Ljómi. Ibland blir de snabba besluten så bra!  Ljómi är resultatet av ett, Diva nedan ett annat. Bägge med samma pappa – Divar, the one and only <3.

Jag har en del förväntningar på henne, är hon såhär snygg som tvååring så lär hon inte bli fulare. Hon har en mycket bra hals/manke/bog och proportionerna är underbara (säger jag kaxigt innan hon är visad). Lilja har gett lite korta ben tidigare, på i övrigt väldigt fina hästar. Men den här fick ben för alla sina syskon också och framförallt är hon så härlig i temperamentet. Nyfiken, positiv, lugn men väldigt vaken, social utan att vara påflugen. Jag ska plåta henne från sidan också, men då måste vi vara två annars har man bara en mule i kameran. Jag är otroligt tacksam över att ha fått ett så högkvalitativt sto efter Divar, som tillsammans med sin syster kan bära vår avel vidare den dagen mamma Lilja inte längre kan. Väldigt dumt att hon är 75% syskon till sin gule bror bara.