Nu har jag fått lite funderingar i skallen. Jag skrev i förra inlägget att Lakkrís inte kliat sig ännu. Det tog 24h efter betessläppet (som låg sent i år för oss) innan han började klia. Beteshagen ligger 10 meter från den förra hagen. Den enda skillnaden på dem är att det är gott om gräs i den ena och ganska lite gräs i den andra. Det gör att jag lutar åt att han är känslig för gräs och inte insekter. Jag har sett hästar som fått proteinknutor, gallor, fång och fanskap av gräs – så att några faktiskt reagerar med klåda är kanske inte alls orimligt att anta. Allergi kan ju ta sig många olika uttryck. Nu har han åkt tillbaks i gamla hagen, eftersom vi var tvungna att sätta täcke på honom och då inte kan ha honom med Leiri (som äter täcken) och Spóki som säkert fastnar i dem, eftersom han klänger så mycket på kompisarna. När de väl börjat klia brukar de ju fortsätta resten av säsongen, så jag är tveksam om det hjälper, men vi får se. Nästa år tänker jag nog kanske avstå från att släppa honom alls på bete, bara för att se om det gör skillnad. Märkligt det där.

Det finns så mycket rekommendationer och pekpinnar, men alla hästar är olika och man får försöka läsa sin egen häst. Lakkrís tror jag vi är något på spåren med. Lilja är ett annat exempel. Hon fick (förväntat) fång igen efter att skilts från Spóki – vilket är hormoniellt kopplat i hennes fall. Vi har koll på henne, hon är röntgad igen och hon har ordentligt med medicin som vi har veterinärdirektiv på att besluta själva om hur mycket och när vi sätter in, eftersom vi känner henne så väl. Veterinären som följt henne under de här åren säger att hon har ett bra liv och att hon kan fortsätta med det så länge vi tycker det känns ok och hon fortsätter vara vaken, glad och ”bara har lite puls”. Det går inte att följa alla råd i rigida trådar eller inlägg om fång, för då ska man banta hästen, sätta den i grushage, motionera halvt ihjäl den och ge den torrhö enbart. Plus en massa obskyra tillskott hit och dit. Säkert bra råd till många, men inte till vår häst. Hon är smal och har alltid varit smal. Hon vägrar äta torrhö. Hon har inte ridits sedan 2007, så att dra igång henne (med roterade hovben) är rent plågeri och hon visar lika gärna fångtendenser  i en vinterhage som i en gräshage (hemma). Henne parerar vi så gott vi kan och hon är släppt på bete med de andra (under pågående medicinering, vilket jag vågar pga att jag har följt hennes sjukdom i sex år) och hon är snarare bättre än hon var i vinterhagen, men det vet vi kan variera från dag till dag. Nu har hon varit medicinfri i en knapp vecka på betet, men jag räknar med att vi kommer få ge henne lite antiinflammatoriskt i omgångar. Nästa år hoppas vi att hon är fräsch nog att betäckas igen, då vet vi att hon har två år utan känningar framför sig efter det. Efter Spóki och Diva, två föl två år i rad, var hon ganska mager och tagen. Nu har hon visserligen hämtat sig bra och är fin, men jag tycker ändå det är bra att ge henne ett viloår. I år gör vi inga egna bebisar, utan bara bebisar till andra. Nu har Ljómis flickor börjat komma och vi har en intressant tid framför oss.

En fånghäst som mår bättre på betet och en eksemhäst som mår sämre på detsamma. Hästeri är en märklig historia.