Nu är säsongen över. Det har varit intensivt och väldigt roligt. Mycket dömande, mycket startande. Senaste veckan har vi klarat av 3 tävlingar (inte starter på alla, men dömande), en student, två besök på Ultuna, samt släktinvasion. Puh. Tant är lite mör.

Klár fick hänga med sista svängen ut, han har inte startat mer än en V5 och T8 i april. Banan var tung och geggig efter en regnattack från yttre världsrymden mitt under tävlingen och Elin gjorde ett strategiskt misstag som körde samma program som på Lakkrís, vilket kräver ganska mycket kondition. Klár är stor, tung och har stora rörelser så banan tog på honom och han fick rejält med mjölksyra. Det fanns ingen kraft kvar till traven och galoppen. Hon borde lagt in skritten efter töltmomenten. Lite passtakt fick han också till i det långsamma på den tunga banan (vi är nästan glada över passtakt när det gäller honom, hellre det än travtakt), lite uppslag i det ökade och så en sjukt mesig trav. Och trött galopp efter det. Men Elin var nöjd med honom.  Hon kände att hon fick fina svar efter hans tråkiga senskada. Lakkrís sa upp sig helt på samma bana. När han skulle gå T1 så var det rena floden på ena långsidan. Stackars ryttare som skulle plöja genom den. Jag har under alla mina år aldrig upplevt något liknande. Lakkrís studsade spänt runt, skitsur. Upp, ner, åt sidorna – överallt utom koncentrerat framåt. Banan var bättre till V1:an, då hade floden runnit bort, men han var bortom all dialog. Efter en spänd långsam tölt, ett uppslag i traven och sedan en felfattning så sa Elin tack och hej och lämnade banan. Det var inte för 5,40 hon kommit dit för att rida och det var bara en strid att fortsätta, så hon valde att avsluta. Vi känner oss ändå nöjda med honom sett över säsongen. Bitvis är han fantastisk på banan och siluetten så vacker, det gäller bara att få jämnheten i detta vackra. Vi får så fina personliga kommentarer från domarna efter visningarna, att man blir alldeles lycklig – och stolt såklart.

En student har vi också tryckt in, med släkten inhyst ett antal dagar utöver själva firandet. Dagen innan studenten hade fina, vänliga, vackra Díva den något dåliga tajmingen att få ett kolikanfall. Magen var som en spärrballong och hon hade rejält ont. Tack och lov hade jag avböjt svägerskans vädjan om att provsmaka skumpan medan vi dekorerade vårt eminenta partytält på dryga 600 kvm, dvs ridhuset, eftersom jag skulle skjutsa Elin till festligheter på kvällen. När jag stod där i hagen var jag ytterst tacksam över detta. Valmöjlighet 1: ringa ut distriktaren och sedan vaka hela natten och försöka leda runt en otämjd 2-åring i stallgången utanför hingsten en gång i timmen. Om detta inte hjälpte köra upp henne till Ultuna framåt morgonen och därmed missa Elins utsläpp, eller fortsätta vaka under själva festligheterna också.

2. Knöla in henne i bussen och köra upp till Ultuna direkt, där de fick sköta vak och passning medan vi firade student.

Jag valde alternativ 2. Tillsammans med Elin och Emmy fick jag efter lite bök in henne i bussen och kom upp till Ultuna vid 22-tiden på kvällen. Väl där vägrade hon lämna bussen, till personalens allmänna munterhet. Hon är numera en legend på Ultuna, det insåg vi när vi skulle hämta henne och alla – precis alla – på Ultuna visste vem hon var (jahaaa, den lilla som inte ville gå ur bussen, haha). Mmmm, haha själv. Vi fick så småningom sedera henne och lyfta ut henne ben för ben. Mycket ska man vara med om. Väl ute har hon sedan skött sig helt perfekt. Numera väldigt ledtränad, eftersom Ultuna tog hand om promenerandet en gång i timmen. Vi var hemma vid 24, men det var förbaskat skönt att ha henne i goda händer och kunna släppa det under kommande dygn, som faktiskt skulle vara fokuserat på Elin. På onsdagen hämtade vi hem lilla knasfian igen och hon sederades lätt innan de sa ”hej då” och lämnade åt oss att lasta på henne. Men kors i taket så tog det inte mycket mer än tio minuter för mig och Elin att få på henne och väl hemma så hoppade hon glatt ut när hon insåg var hon var. Nu är hon pigg och glad igen, vår skönhet. När vi kom till Ultuna och öppnade upp lastbilen, stod personalen på rad (4 st) och när de såg henne sa de ”Men oj så fin! Vad är det för stam på henne? Och vad stooor hon är”. Ja tack Divar & Lilja för vår typ 150 höga, slanka 2-åring som består av långa ben, en giraffhals och massor av man. Hon är så vacker så ni anar inte. Måste plåta henne.  Här en halvtafflig bild från i vintras som inte alls gör finingen rättvisa, men söt (& skitig) är hon här också.