Så kom den första 7:an för unge herr Lakkrís – i galoppen, som vi också anat skulle bli den som tickade in hans första 7:a. Det fanns en tid när ungarna var nöjda med några 6:or i protokollet. Numera bör det finnas ett gäng 6,5:or för att samma nöjdhet ska infinna sig, men 7:or känns extra gött. Det förlåter lite att han övergav Elin på banan och var på en egen tävling, där man gjorde övergångar där man kände för det och rollade i det ökade. Han kom ut på 5,77 tack vare snitt på 6,33 i långsamma, 6 i trav & 6,5 i galopp – då kan man ta att han gick dåligt i ökat och fick avdrag för sen övergång – även om det inte är önskvärt. Nästa gångart som jag gissar kommer ticka in 7:or är den långsamma tölten, men det dröjer möjligen till nästa år.

Nu betslar vi upp till nästa start, eftersom han i takt med att formen blir bättre också blir hetare och lite mer svår att få tag i, vilket är en av anledningarna till att han rollar i det ökade. Hemma tränar vi med tränsbett och planen är att återgå till tränsbett så snart som möjligt igen, men just nu är han som en kanonkula och eftersom han har en ganska hård skalle behöver vi skärpa kommunikationsvägen med honom. I och för sig är stång ett väldigt trevligt bett – om ryttaren kan rida – men vi tycker ändå att det är ett mål att kunna rida på tränsbett i möjligaste mån.

Han må vara liten, men det är ganska mycket häst att sitta på när han är så här uppvarvad. Själv skulle jag bara ta en sväng på vägen med honom häromdagen, efter att ha haft ett mycket lugnt lösgörande pass i ridhuset – det gick ungefär tredubbelt så fort som jag tänkt mig hem. Han har ingen som helst förståelse för att tant är skev och obalanserad uppenbarligen. Då finns det två alternativ – 1. jag börjar rida ordentligt och hitta tillbaks till balansen igen. 2. Jag får hålla mig till att rida snällhästarna Snurre & Leiri resten av mitt liv. Jag tar nog sikte på alternativ 1 trots allt.