Nu har jag fått lite funderingar i skallen. Jag skrev i förra inlägget att Lakkrís inte kliat sig ännu. Det tog 24h efter betessläppet (som låg sent i år för oss) innan han började klia. Beteshagen ligger 10 meter från den förra hagen. Den enda skillnaden på dem är att det är gott om gräs i den ena och ganska lite gräs i den andra. Det gör att jag lutar åt att han är känslig för gräs och inte insekter. Jag har sett hästar som fått proteinknutor, gallor, fång och fanskap av gräs – så att några faktiskt reagerar med klåda är kanske inte alls orimligt att anta. Allergi kan ju ta sig många olika uttryck. Nu har han åkt tillbaks i gamla hagen, eftersom vi var tvungna att sätta täcke på honom och då inte kan ha honom med Leiri (som äter täcken) och Spóki som säkert fastnar i dem, eftersom han klänger så mycket på kompisarna. När de väl börjat klia brukar de ju fortsätta resten av säsongen, så jag är tveksam om det hjälper, men vi får se. Nästa år tänker jag nog kanske avstå från att släppa honom alls på bete, bara för att se om det gör skillnad. Märkligt det där.

Det finns så mycket rekommendationer och pekpinnar, men alla hästar är olika och man får försöka läsa sin egen häst. Lakkrís tror jag vi är något på spåren med. Lilja är ett annat exempel. Hon fick (förväntat) fång igen efter att skilts från Spóki – vilket är hormoniellt kopplat i hennes fall. Vi har koll på henne, hon är röntgad igen och hon har ordentligt med medicin som vi har veterinärdirektiv på att besluta själva om hur mycket och när vi sätter in, eftersom vi känner henne så väl. Veterinären som följt henne under de här åren säger att hon har ett bra liv och att hon kan fortsätta med det så länge vi tycker det känns ok och hon fortsätter vara vaken, glad och ”bara har lite puls”. Det går inte att följa alla råd i rigida trådar eller inlägg om fång, för då ska man banta hästen, sätta den i grushage, motionera halvt ihjäl den och ge den torrhö enbart. Plus en massa obskyra tillskott hit och dit. Säkert bra råd till många, men inte till vår häst. Hon är smal och har alltid varit smal. Hon vägrar äta torrhö. Hon har inte ridits sedan 2007, så att dra igång henne (med roterade hovben) är rent plågeri och hon visar lika gärna fångtendenser  i en vinterhage som i en gräshage (hemma). Henne parerar vi så gott vi kan och hon är släppt på bete med de andra (under pågående medicinering, vilket jag vågar pga att jag har följt hennes sjukdom i sex år) och hon är snarare bättre än hon var i vinterhagen, men det vet vi kan variera från dag till dag. Nu har hon varit medicinfri i en knapp vecka på betet, men jag räknar med att vi kommer få ge henne lite antiinflammatoriskt i omgångar. Nästa år hoppas vi att hon är fräsch nog att betäckas igen, då vet vi att hon har två år utan känningar framför sig efter det. Efter Spóki och Diva, två föl två år i rad, var hon ganska mager och tagen. Nu har hon visserligen hämtat sig bra och är fin, men jag tycker ändå det är bra att ge henne ett viloår. I år gör vi inga egna bebisar, utan bara bebisar till andra. Nu har Ljómis flickor börjat komma och vi har en intressant tid framför oss.

En fånghäst som mår bättre på betet och en eksemhäst som mår sämre på detsamma. Hästeri är en märklig historia.

Äntligen fick hästarna komma ut på sommarbete idag! Det är en så härlig känsla att se dem bli så lyckliga i gräsfyllda hagar. För oss var det ett supersent betessläpp, vi brukar släppa i slutet av maj. Men i år ville jag ge hagarna en chans att återhämta sig ordentligt och det har de verkligen gjort. Vädret har varit fantastiskt för betestillväxten, varmt på dagarna och en del regn på kvällarna. I år har vi lite färre hästar än vanligt också, då 4 är, eller kommer vara på diverse olika ”kollon” fram till augusti. Så för en gångs skull känns det som att vi har ganska lugnt tryck på sommarhagarna och betet bör räcka väldigt mycket längre än de få veckor det varade förra året, i torkan. Den ende som inte fått en beteshage ännu är Ljómi, men jag hoppas kunna släppa honom inom kort också. I alla fall temporärt.

Delar av våra två stoflockar, på varsin sida stängslet på vår stora, underbara äng. Foto: Ingrid Hamberg

Lille Spóki, som aldrig fått beta på riktigt, eftersom betet var slut förra året när han skulle börja pilla i gräset, var storögd och tveksam inför att gå ut i den stora gröna hagen. Jag fick ganska hårdhänt knuffa in honom för att han skulle våga sig in. Sedan rörde han sig jääääättestort och förvirrat när det konstiga gröna kittlade honom på benen och magen. Efter en stund trillade poletten ner och han började njuta av gröngräset även han.

Det märkliga i år är att två av stallets eksemhästar inte kliar sig speciellt mycket ännu. Jag som tycker det är groteskt med mygg i år, jag var helt prickig efter att ha gjort i ordning sommarhagarna igår, är helt förvånad över att de klarar sig så bra. Jag undrar varför… om det är någon annan insekt som inte kommit igång ännu, som de reagerar mer på, eller vad det är. Lakkrís brukar vi täcka i maj för han är galen på insekterna då. I täcke och huva är han lugn och kan gå ute dygnet runt, men utan något av det blir han jätteirriterad, sparkar och slår och kliar som en dåre mot allt han kan klia på. Men inte i år. Han har fortfarande varken huva eller täcke och är hur nöjd och belåten som helst. Går in varje kväll, men det har inte spelat så stor roll tidigare år – då har det varit täcket som varit kritiskt. Vi är såklart jätteglada och Elin smörjer honom i manen med Probolja så vi låter ju inte honom gå helt ofixad, men det är märkligt. Likadant med andra hästen, hon har också hållit sig jättefin. Jag blir inte klok på vad vi gör, eller inte gör, vad naturen gör eller vad som spelar någon roll. Vi är bara tacksamma för att han verkar nöjd och harmonisk. Det är han överlag mer nu än tidigare då han var lite introvert, lite småsur och osocial både mot oss och flocken. Men i år har något hänt med honom, han leker med Spóki, är mycket mer social – huvudet kommer alltid ut över boxkanten när vi är i stallet (innan stod han med rumpan mot oss), och han söker mer kontakt både med oss och med flocken. Det är roligt, för mig signalerar det en mer välmående häst än så som han var tidigare. Kanske inbillar jag mig, men det känns som att han börjar öppna upp sig på ett väldigt positivt sätt. Nu vilar han några veckor, eftersom han kändes ansträngd i musklerna. De där bakbenen han har kostar på.

Utan täcke ännu ❤

Nu är säsongen över. Det har varit intensivt och väldigt roligt. Mycket dömande, mycket startande. Senaste veckan har vi klarat av 3 tävlingar (inte starter på alla, men dömande), en student, två besök på Ultuna, samt släktinvasion. Puh. Tant är lite mör.

Klár fick hänga med sista svängen ut, han har inte startat mer än en V5 och T8 i april. Banan var tung och geggig efter en regnattack från yttre världsrymden mitt under tävlingen och Elin gjorde ett strategiskt misstag som körde samma program som på Lakkrís, vilket kräver ganska mycket kondition. Klár är stor, tung och har stora rörelser så banan tog på honom och han fick rejält med mjölksyra. Det fanns ingen kraft kvar till traven och galoppen. Hon borde lagt in skritten efter töltmomenten. Lite passtakt fick han också till i det långsamma på den tunga banan (vi är nästan glada över passtakt när det gäller honom, hellre det än travtakt), lite uppslag i det ökade och så en sjukt mesig trav. Och trött galopp efter det. Men Elin var nöjd med honom.  Hon kände att hon fick fina svar efter hans tråkiga senskada. Lakkrís sa upp sig helt på samma bana. När han skulle gå T1 så var det rena floden på ena långsidan. Stackars ryttare som skulle plöja genom den. Jag har under alla mina år aldrig upplevt något liknande. Lakkrís studsade spänt runt, skitsur. Upp, ner, åt sidorna – överallt utom koncentrerat framåt. Banan var bättre till V1:an, då hade floden runnit bort, men han var bortom all dialog. Efter en spänd långsam tölt, ett uppslag i traven och sedan en felfattning så sa Elin tack och hej och lämnade banan. Det var inte för 5,40 hon kommit dit för att rida och det var bara en strid att fortsätta, så hon valde att avsluta. Vi känner oss ändå nöjda med honom sett över säsongen. Bitvis är han fantastisk på banan och siluetten så vacker, det gäller bara att få jämnheten i detta vackra. Vi får så fina personliga kommentarer från domarna efter visningarna, att man blir alldeles lycklig – och stolt såklart.

Fina Elin med kusin vitamin & storasyster Emmy ❤

En student har vi också tryckt in, med släkten inhyst ett antal dagar utöver själva firandet. Dagen innan studenten hade fina, vänliga, vackra Díva den något dåliga tajmingen att få ett kolikanfall. Magen var som en spärrballong och hon hade rejält ont. Tack och lov hade jag avböjt svägerskans vädjan om att provsmaka skumpan medan vi dekorerade vårt eminenta partytält på dryga 600 kvm, dvs ridhuset, eftersom jag skulle skjutsa Elin till festligheter på kvällen. När jag stod där i hagen var jag ytterst tacksam över detta. Valmöjlighet 1: ringa ut distriktaren och sedan vaka hela natten och försöka leda runt en otämjd 2-åring i stallgången utanför hingsten en gång i timmen. Om detta inte hjälpte köra upp henne till Ultuna framåt morgonen och därmed missa Elins utsläpp, eller fortsätta vaka under själva festligheterna också.

2. Knöla in henne i bussen och köra upp till Ultuna direkt, där de fick sköta vak och passning medan vi firade student.

Jag valde alternativ 2. Tillsammans med Elin och Emmy fick jag efter lite bök in henne i bussen och kom upp till Ultuna vid 22-tiden på kvällen. Väl där vägrade hon lämna bussen, till personalens allmänna munterhet. Hon är numera en legend på Ultuna, det insåg vi när vi skulle hämta henne och alla – precis alla – på Ultuna visste vem hon var (jahaaa, den lilla som inte ville gå ur bussen, haha). Mmmm, haha själv. Vi fick så småningom sedera henne och lyfta ut henne ben för ben. Mycket ska man vara med om. Väl ute har hon sedan skött sig helt perfekt. Numera väldigt ledtränad, eftersom Ultuna tog hand om promenerandet en gång i timmen. Vi var hemma vid 24, men det var förbaskat skönt att ha henne i goda händer och kunna släppa det under kommande dygn, som faktiskt skulle vara fokuserat på Elin. På onsdagen hämtade vi hem lilla knasfian igen och hon sederades lätt innan de sa ”hej då” och lämnade åt oss att lasta på henne. Men kors i taket så tog det inte mycket mer än tio minuter för mig och Elin att få på henne och väl hemma så hoppade hon glatt ut när hon insåg var hon var. Nu är hon pigg och glad igen, vår skönhet. När vi kom till Ultuna och öppnade upp lastbilen, stod personalen på rad (4 st) och när de såg henne sa de ”Men oj så fin! Vad är det för stam på henne? Och vad stooor hon är”. Ja tack Divar & Lilja för vår typ 150 höga, slanka 2-åring som består av långa ben, en giraffhals och massor av man. Hon är så vacker så ni anar inte. Måste plåta henne.  Här en halvtafflig bild från i vintras som inte alls gör finingen rättvisa, men söt (& skitig) är hon här också.

Undersköna Díva från Skarpäng, här mindre skön, men desto mera skitig o vinterpälsad

Så kom den första 7:an för unge herr Lakkrís – i galoppen, som vi också anat skulle bli den som tickade in hans första 7:a. Det fanns en tid när ungarna var nöjda med några 6:or i protokollet. Numera bör det finnas ett gäng 6,5:or för att samma nöjdhet ska infinna sig, men 7:or känns extra gött. Det förlåter lite att han övergav Elin på banan och var på en egen tävling, där man gjorde övergångar där man kände för det och rollade i det ökade. Han kom ut på 5,77 tack vare snitt på 6,33 i långsamma, 6 i trav & 6,5 i galopp – då kan man ta att han gick dåligt i ökat och fick avdrag för sen övergång – även om det inte är önskvärt. Nästa gångart som jag gissar kommer ticka in 7:or är den långsamma tölten, men det dröjer möjligen till nästa år.

Nu betslar vi upp till nästa start, eftersom han i takt med att formen blir bättre också blir hetare och lite mer svår att få tag i, vilket är en av anledningarna till att han rollar i det ökade. Hemma tränar vi med tränsbett och planen är att återgå till tränsbett så snart som möjligt igen, men just nu är han som en kanonkula och eftersom han har en ganska hård skalle behöver vi skärpa kommunikationsvägen med honom. I och för sig är stång ett väldigt trevligt bett – om ryttaren kan rida – men vi tycker ändå att det är ett mål att kunna rida på tränsbett i möjligaste mån.

Han må vara liten, men det är ganska mycket häst att sitta på när han är så här uppvarvad. Själv skulle jag bara ta en sväng på vägen med honom häromdagen, efter att ha haft ett mycket lugnt lösgörande pass i ridhuset – det gick ungefär tredubbelt så fort som jag tänkt mig hem. Han har ingen som helst förståelse för att tant är skev och obalanserad uppenbarligen. Då finns det två alternativ – 1. jag börjar rida ordentligt och hitta tillbaks till balansen igen. 2. Jag får hålla mig till att rida snällhästarna Snurre & Leiri resten av mitt liv. Jag tar nog sikte på alternativ 1 trots allt.