Maj är en härlig tid. Syrenerna blommar, luften är klar och värmen är skön utan att vara tryckande. Så tacksam för att det regnar ordentligt också. Efter förra årets hemska torka, har jag ännu inte hört någon svära över att regnet bitvis vräker ner. Ibland är vårt minne kort, men den sommaren satte rejäla spår hos alla som har betesdjur.

I veckan packade Elin in Lakkrís i vår indiskret knallblå buss och drog till Romme för att göra premiär på nationella (som numera heter nivå 1, men som för oss gamlingar alltid kommer heta nationella). De hade kompletterat med en nivå 2, WR dagen innan. Bra att testa av banan och att få en extra bedömning av de fem FEIF domarna, varav två utländska. Första starten på lite regnmättad bana gick jättefint. Han smårollade lite i det ökade tempot, men på det stora hela var det en prydlig och stadig visning (som jag bara sett på film, eftersom jag var tvungen att vara hemma). De fick en jämn bedömning på mellan 5,7-5,9, slutade på 5,73 – andra gången de var över 5,70 på några veckor och med en bra känsla i kroppen att det finns mer att hämta vilken dag som helst. Extra skönt när dessa domare står bakom bedömningen, det blir en bekräftelse på att han hör hemma på nivå 1. De startade även T1, där han tyvärr slog upp en hel långsida i första ökningen och efter det vågade hon heller inte trycka på honom i det ökade. Kanske hade luften gått ur dem bägge efter den fina inledningen, eller så var det bara en dålig kontakt. Ibland loggar han ut vår svarte lille gris. På fredagsmorgonen var det dags för nivå 1:an och dumt nog galopperade även då när han inte borde göra det. Dyrt, men i övrigt en stadig visning och de landade på 5,33 med stora avdrag på mellan -2 och -3 i det ökade. Många 6,5:or i galoppen fick han ihop och mycket 6:or i övrigt. Vi är jättenöjda med hans insats och tycker han har stabiliserat nivån i år, även om det finns mycket kvar att hämta. Inte minst den femte gångarten… Nu kommer vi jobba med lösgörande på honom under resten av säsongen och att stärka traven, som tappat lite sväv i samband med töltens utveckling.

Klár känns också jättefin. Han har verkligen återhämtat sig från sin senskada, om än inte helt jämnstark bak ännu, vilket visar sig i lite rollningar i ökat tempo (i ena varvet), men hans trav har kommit tillbaks. Den var, precis som i Lakkrís fall, lite sämre ett tag efter att han släppt fram det ökade tempot i tölten – men nu har den återvänt, vilket vi tackar för. Senast jag tävlade honom gick han ut på 5,85 i V2 – med osäker trav, nu borde han kunna leverera några tiondelar till, om han bara kan hålla fokus på banan (hans största akilleshäl). Pigg och glad och ridbar är han i alla fall här hemma – en riktig favorit.

Ljómi – på bilden ännu i vinterpäls – ska bli storebror snart. Fina Fína vaggar runt med sin stora fölmage och i takt med alla glada fölrapporter som man ser på Fejjan blir jag mer och mer nervös. Hon ska inte föla förrän i slutet av augusti, men jag är såklart orolig för att hon får för sig att leverera i början av månaden istället. Lagom tills att vi är på VM. Måtte det gå bra. Hon har ju levererat galet bra tidigare, men förlossningen då var ju ingen höjdare. Förhoppningsvis behöver hon inte mina inte alltför skillade barnmorskehänder den här gången, men orolig är man ju. Hade jag inte varit där när Ljómi kom så hade vi sannolikt varken haft Ljómi eller Fína idag. Med den erfarenheten i bagaget finner jag det lätt provocerande när folk skriver att man ska låta stona klara ut fölningen själva och strunta i att närvara. Att övervaka fölningen (om man kan) är en trygghet, det är mycket som kan gå fel. Spóki hade exempelvis problem att ta sig ur hinnorna. Inte lika dramatiskt som när Ljómi satt fast, men efter att inte ha lyckats få hål på dem under en ganska lång stund, trots en intensiv insats, gick jag dit och ”släppte ut honom”. Det känns onödigt att förlora föl och kanske sto för att man är nonchalant. Missar man fölningen så gör man, men har man möjlighet att övervaka den så tycker jag det är klokt att göra det. Däremot får stoet sköta den själv i möjligaste mån. Jag är bara där för att rycka in vid behov, eller för att gråta en skvätt när ett nytt liv vinglar runt och det känns som ännu ett underverk just inträffat.

Spóki ska bli morbror ❤

Jag tror ständigt att jag ska hinna med så mycket, men plötsligt har det gått veckor och bara en bråkdel av det som var tänkt har blivit gjort. Framför allt när det gäller min egen ridning. Det är alltid den som hamnar längst ned i listan. Å andra sidan hinner jag ju med en del annat – vi har haft besök av långväga vänner, jag har rest med andra vänner både till Danmark och Färöarna och ägnat mig åt hästar på olika sätt. Färöarna var helt fantastiskt. Vilket landskap, luft, vatten och väldigt trevliga hästar (och sällskap) därtill.

Gården har såklart fått sitt vad gäller småfix. Stora investeringar är vi klara med för överskådlig tid. Jag uppskattar verkligen möjligheten att kunna röra mig och fixa det jag vill. Till och med en rejäl hagmockning har sin tjusning. Tre månaders påtvingad stillhet gör en ödmjuk och tacksam. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har ridit Leiris första lektion. Tjoho! En milstolpe i hans något utdragna inledning som ridhäst. I ärlighetens namn så var det mest instruktören som red. Tills nu har jag mest fokuserat på framåtbjudning och signalkänslighet. Nu lägger vi till lösgörande, som jag varit lite försiktig med då han inte bjudit fram lika mycket som de andra och jag varit orolig för att volterna skulle bromsa upp honom ännu mer. Han har fått gå loss sig via lite fart framåt istället. Men nu bjuder han på tillräckligt bra för att kunna jobba på böjda spår och lösgörandet kan i sig vara en del av att öka bjudningen, så det var väl bra att vi fick en spark i häcken att börja med det. Tyvärr har han fått vila i två veckor efter lektionen (igen – det verkar vara temat i hans liv) pga min bristande tid. Under den tiden har han antagit imponerande proportioner i hagen. Han är ungefär lika bred som han är hög för tillfället. Igår kom jag äntligen igång igen och när han väl jackar i sitt kugghjul har han en underbar tölt, med kraft i steget och man känner att det finns tempo i honom. ”Jag tycker faktiskt om honom” sa instruktören efter att ha ridit runt ett tag. ”Faktiskt”… ja ja, han ser ut som en tjock flickhäst och jag haussade ju knappast upp honom innan, så han hade nog inte förväntat sig att tycka om honom. Man har verkligen lärt sig uppskatta de som har mekaniken i sig. Sóley har gett oss väldigt fina tölthästar. Eftersom Elin hade ont i huvudet och var väldigt trött efter att ha haft mösspåtagning dagen innan (vet inte om mössorna sitter åt för hårt, eftersom de flesta får sådan kraftig huvudvärk efter dylika tillställningar?), så fick jag rida pass nummer två på Lakkrístrollet också. Härligt att komma igång ”på riktigt”. Bra övningar och en maffig liten häst. Mycket arbete med sidförande på volt tills motståndet släpper och sedan fram igen. Något som man kanske i och för sig ofta arbetar med, men inte så konsekvent som vi gjorde på lektionen. Konsekvens lönar sig – men det kräver tålamod. Där måste vi bli bättre.

Så är tävlingssäsongen igång igen. Det blir lite lavinartat i vår familj, från en ganska stillsam tillvaro från mitten av oktober fram till slutet av april till att ha varenda helg inbokad på olika tävlingsplatser. Fredagen då allt putsas och packas, eller förbereds på annat sätt. Tidig lördag och söndag då hästarna hemma yrvaket fodras vid 5-snåret innan vi drar iväg och dagen tillbringas med kollegor, vänner, bekanta, hästar, bedömningar, toast och litervis med kaffe. Kvällar med den där totalt dominerande känslan att man bara vill gå och lägga sig klockan 20, men håller ut en stund till innan man stupar i säng och sover innan huvudet landat på kudden. Den sociala kompetensen (eller rättare sagt orken) på kvällen är noll. Vi bara älskar detta liv.

Lakkrís har inte tävlat på över 7 månader, vilket varit bra för honom, han var lite sliten förra hösten. I lördags fick han komma ut och springa igång benen. Han nådde de mål vi satte upp för förra säsongen (bättre sent än aldrig) – att kvala till nivå 1 i V1, samt att göra en godkänd T1:a. Förra säsongen hade han inte stabiliteten i det ökade tempot utan slog upp mycket, vilket kostade mycket i V1:an – och ännu mer i T1:an. Nu är han starkare och stabilare. Han gjorde en stadig V1:a men behöver ännu lite mer tryck i sig för att nå kvalgränsen till SM (6,0), även om han är där och nosar. Han låg fint i det ökade tempot, men kan gå på ännu mer där. Han gick ut på 5,77 vilket är bra (och vinst i klassen), men han kan ännu mer såklart. Han skrittade bättre än någonsin. vilket vi jobbat med ett tag. Han fick upp till 6,5 i skritt nu (och ner till 5,0 – väldigt spridda skurar, men från min position utanför banan såg skritten mycket bättre ut än tidigare och han har heller aldrig fått 6,5 för skritt tidigare så det var uppenbarligen fler som gjorde den bedömningen). Han fick också sina första 6:or i ökat tempo tölt. Nu har han fått 6-6,5 i samtliga gångarter, så nu ska vi bara pussla ihop allt i en och samma visning så är han där han ska vara. Alla som kan något om ridning och tävling vet hur enkelt det är… Hemma är han uppe och vänder på 7:orna i det långsamma tempot, med lite mindre torgskräck på banan hoppas vi kunna ta med det ut till banan. Allt handlar om att han ska hålla sig hel och fräsch i kroppen. Gör han bara det så kommer de nog bättra på sina siffror under säsongen.

Det är spännande att jobba emot en stadig utveckling av sin häst och sin ridning. Det gulliga lilla ekipaget startade även sin tredje T1:a i livet, men han hade lite syra i benen efter V1:an och orkade bara halva grenen – slog upp i andra ökningen och i det ökade tempot så han slutade på 5,27. Bättre än tidigare, men självklart vill vi upp mot 5,80-6,0 även där under säsongen, vilket i praktiken bara kräver att han ska orka.