Man hoppas på det bästa, men förbereder sig för det värsta. Så funkar i alla fall jag. Efter alla omflyttningar i hagarna, så kom så då – äntligen – vår kronprins hem igen. Jag som sett honom vara hingstigare än någon annan unghingst vi haft, tänkte att nu blir det liv i luckan. Han har fått en hage som vi försett med rejält med el, extra högt stängsel och just in case även träribbor. Jag vill kunna åka hemifrån några timmar utan att ha ångest över att han eventuellt bryter sig ut. Eftersom han under alla år rört sig väldigt mycket i hagen, energiknippe som han är, hade jag nog väntat mig att han skulle vara en spring-hingst, som patrullerade staketet oavbrutet. Det var visionen vi förberedde oss för. Verkligheten har sett helt annorlunda ut.

Vi fick hem en förvisso stor och maffig, men inte särdeles hingstig kille. Väluppfostrad, kelig och väldigt förtjust i godis (och därmed mutbar). Cool med hästar, människor o hundar runtomkring sig, mer intresserad av att skita ner sig än att skrika efter brudar. Han tar sina bockrace i hagen, men inte för att han är stressad, utan för att han gillar att röra sig. Han äter enorma mängder hö – helst i hagen – och har hullat på sig fint efter att ha tunnat av lite efter sin träningsmånad. Flockarna runtomkring har inte sagt flaska och den befarade cirkusen har totalt uteblivit. Det var stökigare att skilja av Spóki än att få hem Ljómi, sett utifrån flockarnas reaktioner (och då var inte det heller särskilt stökigt). Vi får väl se vad som händer när han börjar betäcka, men ännu så länge känns det som att han alltid funnits här och har sin naturliga plats här (& alltid ska finnas här).

Han är numera den enda häst vi har som kommer springande när man kommer in i hagen och stoppar huvudet i grimman (sannolikt för att jag inte rider på honom utan bara är förknippad med trevligheter, jag gör mig inga illusioner, tro mig). Under sin andra sväng i träning töltsattes han och efter några dagars töltande flöt han på i medeltempo, till synes utan ansträngning.

Nu ska han bara ha det mysigt ett tag, sedan blir det jobb med brudar i sommar innan ny träning väntar till hösten.

Ia har skällt på mig för att jag döpt de två brorsorna efter Divar till gul & gul (Ljómi och Leiri) och hon brukar alltid blanda ihop namnen på dem. Numera gör även jag det och det är ju stökigt när man har bägge hemma och ber någon göra något med den ena hästen, men menar den andra. Nåja, inte så lätt att veta att man ska bli så förvirrad med åren när man döper sina hästar. Jag brukar blanda ihop ungarnas namn också.

Nu har jag i alla fall äntligen börjat ta tag i storebror Leiri som inte hunnit så väldigt mycket längre än sin lillebror, trots att det skiljer två år på dem. En sen inridning, sporadisk ridning pga för mycket jobb och sedemera en tant i gips har gjort att han fortfarande är rå. Men jag tycker det börjar ta sig. Han har blivit känsligare för signalerna och han kommer i korta sekvenser upp fint med framdelen och då får man bekräftat vilken liten godbit han är. Han skiljer sig lite från de andra Sóleysyskonen, så jag har fått jobba lite annorlunda. Han har varit segare i svaren, varit betydligt mer ojämn i kroppen och lite mindre villig än de andra. Men nu börjar han komma till en annan nivå, där han också blir mycket roligare att rida. I hans fall tror jag det handlade en hel del om mognad, så på så vis var det inte helt fel att han tagits lite senare än de andra. Det kommer bli en fin femgångare av honom, han är luftig och har ingen svag gångart och han är väldigt ärlig att jobba med. Om någon vecka ska jag rida min första lektion på honom, det är bara kul att göra, även om jag inte förväntar mig att det ska ge så mycket mer än lite social träning för honom. Jag vet ganska väl vad jag har att jobba med, men det är kul ändå att vara med på lite lektionsridning (inte bara laga mat till alla andra som rider). Det lustiga är att vi pratar om och tänker på honom som ”lille Leiri”, han var ju så pytteliten under lång tid. På håll ser han fortfarande liten ut, men faktum är att han nog numera är jämnhög med Lakkrís, 138, men med sin mors gammeldags grova modell (djup bål och korta ben) och dessutom ganska tjock efter mycket mat och lite ridning, vilket gör att man lurar sig lite. Han är i alla fall fortfarande söt som en liten pralin och har ett ljuvligt psyke. Nu ligger det på mig att försöka ta fram vad han har i sig också. Man kan ju ha tråkigare projekt.