Nu vill jag så mycket! Efter tre månader utan möjlighet att göra något alls (mer än fika) har jag möjlighet fysiskt, men framförallt finns energin och lusten att ta tag i saker. Allt går väldigt långsamt, men det är något nyttigt med det också, jag behöver lära mig tålamod. Jag blir trött fort, eftersom smärta tar mer kraft än man förstår när man inte upplevt hur det är att leva med ständig smärta. Jag vet att jag inte kan göra hur mycket som helst en dag, till skillnad mot tidigare. Strax innan olyckan inträffade hade jag beslutat mig för att ändra mitt liv, eftersom jag jobbade jämt och reste massor, vilket var slitsamt och inte riktigt tanken när jag skaffade gården. Bra med pengar, vilket är skönt för det gör att man kan vara fri på ett sätt, men å andra sidan är man inte alls fri för tiden finns inte till att göra det man verkligen tycker om. Alltså hade jag precis sagt upp mitt heltidskontrakt hos företaget där jag förvisso trivdes utmärkt, framförallt med kollegorna – för att slänga mig ut i ovissheten, men också i ett lugnare tempo. Jag hade tänkt att använda några månader till att fixa på gården och att fundera igenom vad jag egentligen vill göra (när jag blir stor), utöver att jag naturligtvis skulle skapa mig mer tid för att vara med hästarna. Nu blev det ju lite upp och ner och inte alls som jag planerat. Lugnet som jag längtade efter fick jag bokstavligt pröva på. Det har i alla fall stärkt mig i övertygelsen om att jag vill vara hemma, det är här jag njuter och lever fullt ut. Fåglarna vårkvittrar, bäcken brusar, hästarna leker och jag kommer på mig själv med att gå och le när jag tittar ut över flockarna i hagarna.

Just nu går all energi åt till att fodra, mocka och rehab:a. Snart hoppas jag kunna lägga lite energi på att rida, kratta, flytta på all bråte efter byggena, såga upp spillvirke, klyva ved, fixa hagar etc etc – ja ni som själva har gård vet att det aldrig tar slut, men det är ett fantastiskt sätt att leva. Även om man får magknip över el- och höpriser som skjutit i höjden och som gör att man just nu betalar för nöjet att ha hästar inackorderade, vilket naturligtvis inte är hållbart på sikt. Allt på grund av torkan i somras. Måtte det bli en vettigare sommar i år. Vi kommer ha senare betessläpp än tidigare år, så de stackars sommarhagarna, som fick stå ut med mycket i somras, får en chans att hinna växa till sig ordentligt innan de slits på igen. Lite kalk ska de också få, gödsling vågar jag mig inte på. Jag är så glad att våra hästar kan gå ute hela sommaren utan att bli feta, då vårt bete är gammalt ängsbete och magert. Gödslar man på det är risken att det blir feta fånghästar och det vill vi inte ha någon av oss. Då får det hellre bli ett mellanår, med kort betessäsong för återhämtning.

Smittorna och allt strul med ändrade förutsättningar vad gäller SM-kval har gjort att vi (och nog många med oss) kommit av oss i tävlingsplanerandet. Vi har tappat sugen. Jag tycker inte det är hästvänligt att jaga två kval och jag tycker det är rena tramset att man motiverar det med att man vill ha jämnare prestationer på SM. Det finns inget gott av att kräva två kval, snitt eller inte, det gör det i princip omöjligt för folk norröver att kvala (och stänger effektivt den drivkraft som funnits att utvecklas som ekipage) och det gör att man ska släpa runt hästen på ännu fler tävlingar och tvinga den att toppa formen – och hålla den – under en alltför lång period. Det finns inget som säger att det blir jämnare prestationer på SM för att man inför två kval (snitt), det är bara en dålig idé. Sorry. Vi har därför valt att avstå de nationella tävlingarna. Hästen känns hur fin som helst, men lusten försvann. Den kanske kommer tillbaks, vi får se.

Tänk att den här lille nu är stor nog för att ta emot ston i sommar. Oj vad tiden går fort. Dessutom ska han bli storebror ❤