Vi har ovanligt mycket stressande moment här i år. Vanligtvis har vi ett i det närmaste tråkigt lugn och benhårda rutiner för hur allt går till. Rutiner skapar lugna och trygga hästar. Mår hästarna bra, mår vi bra. Det är inte kul att träna eller hantera stressade hästar, eller människor för den delen. Men i år händer det mycket här och mitt jobb är att försöka planera så väl jag kan för att minska risken för tråkigheter och för att säkra att det blir så bra som möjligt för alla hästarna. Det har varit en intressant nöt, men nu har jag planen klar och den är redan igång.

Först ut var återsläppet av Klár till sina kompisar efter skadan. Jag var lite orolig över att han skulle slå upp såret igen, då han är ganska överaktiv av sig. Han både springer mycket och leker mycket, framförallt med Lakkrís (som pliktskyldigt ställer upp ett tag). Det har gått bra, såret har hållit ihop, liksom senan. Och Lakkrís för den delen, vilket inte alltid är fallet när store klunsKlár välter lille Lakkrístrollet i sin lekiver.

Jag klumpig? Äsch.

Nästa stora – och betydligt jobbigare – uppgift var att separera Spóki från stona. Det gjorde vi igår och det skär i hjärtat varje gång, plus att man är konstant orolig de första dagarna. Det har gått väldigt bra såhär långt. Vi vet ju att Snurre är värd sin vikt i guld (alltid – men framförallt i dessa sammanhang), lugn och trygg och vet precis vad han ska göra – van vid att ta hand om de små när de tagits från sin mamma. Låter dem alltid äta med honom, erbjuder trygghet när den lille själv söker den, skickar ut de andra att hämta in honom till flocken om han vandrar iväg oroligt, vaktar mot hästar i hagarna runtomkring och är bara så sjukt bra. Jag älskar Snurre. Om ni inte redan förstått det så skriver jag det igen. Resten av våra killar har också varit suveräna med den lille och han verkar nöjd med sin nya flock, även om han ropar en del efter sin gamla. Han stalkar Lakkrís, troligen för att han är svart – som Díva, mamma o syster i gamla flocken och Lakkrís tar det med ro och han som kan vara lite skarp och vill vara ifred, är mjuk och vänlig mot fölisen. Man blir varm i hjärtat av att se deras flockbeteende.

Numera en ”stor” kille som klarar sig utan mamma

Detta året gjorde vi mastodontrokard i samband med delningen – alla bytte plats med alla. Stoflockarna går nu bredvid varandra, längst bort från hingsthagarna (vilket även är bra för Spókis del, då han inte ser sin gamla flock och tvärtom), men också med en buffert mellan sig och en ny konstellation där det kommer gå en flickintresserad (dock kastrerad) herre. Det blir nästa utmaning, ihopsläpp av honom med några kompisar. När det är klart och lugnt – då är vi redo för den sista stora förändringen – Ljómis återkomst. Han lämnade som en liten kaxig åring (dock väl medveten om att han var hingst redan då – liksom alla ston var) och återvänder som något helt annat. Flockar blir märkligt medvetna om att det kommit en kung till gården och jag förväntar mig en del liv och rörelse ett tag. Jag blundar och följer min plan och hoppas att det går fortsatt fint.

Snart kommer jag hem igen ❤

Nu vill jag så mycket! Efter tre månader utan möjlighet att göra något alls (mer än fika) har jag möjlighet fysiskt, men framförallt finns energin och lusten att ta tag i saker. Allt går väldigt långsamt, men det är något nyttigt med det också, jag behöver lära mig tålamod. Jag blir trött fort, eftersom smärta tar mer kraft än man förstår när man inte upplevt hur det är att leva med ständig smärta. Jag vet att jag inte kan göra hur mycket som helst en dag, till skillnad mot tidigare. Strax innan olyckan inträffade hade jag beslutat mig för att ändra mitt liv, eftersom jag jobbade jämt och reste massor, vilket var slitsamt och inte riktigt tanken när jag skaffade gården. Bra med pengar, vilket är skönt för det gör att man kan vara fri på ett sätt, men å andra sidan är man inte alls fri för tiden finns inte till att göra det man verkligen tycker om. Alltså hade jag precis sagt upp mitt heltidskontrakt hos företaget där jag förvisso trivdes utmärkt, framförallt med kollegorna – för att slänga mig ut i ovissheten, men också i ett lugnare tempo. Jag hade tänkt att använda några månader till att fixa på gården och att fundera igenom vad jag egentligen vill göra (när jag blir stor), utöver att jag naturligtvis skulle skapa mig mer tid för att vara med hästarna. Nu blev det ju lite upp och ner och inte alls som jag planerat. Lugnet som jag längtade efter fick jag bokstavligt pröva på. Det har i alla fall stärkt mig i övertygelsen om att jag vill vara hemma, det är här jag njuter och lever fullt ut. Fåglarna vårkvittrar, bäcken brusar, hästarna leker och jag kommer på mig själv med att gå och le när jag tittar ut över flockarna i hagarna.

Just nu går all energi åt till att fodra, mocka och rehab:a. Snart hoppas jag kunna lägga lite energi på att rida, kratta, flytta på all bråte efter byggena, såga upp spillvirke, klyva ved, fixa hagar etc etc – ja ni som själva har gård vet att det aldrig tar slut, men det är ett fantastiskt sätt att leva. Även om man får magknip över el- och höpriser som skjutit i höjden och som gör att man just nu betalar för nöjet att ha hästar inackorderade, vilket naturligtvis inte är hållbart på sikt. Allt på grund av torkan i somras. Måtte det bli en vettigare sommar i år. Vi kommer ha senare betessläpp än tidigare år, så de stackars sommarhagarna, som fick stå ut med mycket i somras, får en chans att hinna växa till sig ordentligt innan de slits på igen. Lite kalk ska de också få, gödsling vågar jag mig inte på. Jag är så glad att våra hästar kan gå ute hela sommaren utan att bli feta, då vårt bete är gammalt ängsbete och magert. Gödslar man på det är risken att det blir feta fånghästar och det vill vi inte ha någon av oss. Då får det hellre bli ett mellanår, med kort betessäsong för återhämtning.

Smittorna och allt strul med ändrade förutsättningar vad gäller SM-kval har gjort att vi (och nog många med oss) kommit av oss i tävlingsplanerandet. Vi har tappat sugen. Jag tycker inte det är hästvänligt att jaga två kval och jag tycker det är rena tramset att man motiverar det med att man vill ha jämnare prestationer på SM. Det finns inget gott av att kräva två kval, snitt eller inte, det gör det i princip omöjligt för folk norröver att kvala (och stänger effektivt den drivkraft som funnits att utvecklas som ekipage) och det gör att man ska släpa runt hästen på ännu fler tävlingar och tvinga den att toppa formen – och hålla den – under en alltför lång period. Det finns inget som säger att det blir jämnare prestationer på SM för att man inför två kval (snitt), det är bara en dålig idé. Sorry. Vi har därför valt att avstå de nationella tävlingarna. Hästen känns hur fin som helst, men lusten försvann. Den kanske kommer tillbaks, vi får se.

Tänk att den här lille nu är stor nog för att ta emot ston i sommar. Oj vad tiden går fort. Dessutom ska han bli storebror ❤