Känslan när man vaknar upp efter sin andra operation och vet att det är ÖVER är obeskrivlig. Från och med den stunden kan man bara se och jobba framåt och den känslan drabbade mig med full kraft i onsdags förmiddag, några timmar efter att jag rullats in på operationssalen. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ställa undan de förhatliga kryckorna och gå ut och klappa en häst. Jag går som en ettåring ungefär, långsamt, vaggande och stelbent. Men jag går och jag får använda mitt ben igen! I helgen har jag till och med kunnat jobba på gården – vilken skön känsla att kunna slänga plast, flytta pallar, harva ridhuset och flytta balar igen. Vi har också börjat hingstsäkra boxarna så de är redo när Ljómi kommer hem, nu saknas bara en extra nätförsedd överdel till boxdörren så har vi en fin stor och väldigt inhängnad box till prinsen. Fina Ljómi som kommer ta emot flickor här hemma i sommar och som snabbt blev fullbokad. Vi kommer bara ta emot ett fåtal, då det är hans första säsong och han bara är fyra år gammal. Funkar allt bra och flickorna tar sig kanske vi kan ta in någon till, men just nu är det stopp. Jag önskar jag hade haft ett eget sto att betäcka med honom. Tyvärr är alla våra alldeles för nära släkt (syster, mamma, mormor). Jag har fått erbjudande om att låna (ett jättefint) sto, men samtidigt har vi många hästar just nu, så jag tror jag avvaktar lite. Troligen betäcker vi inte något eget sto alls i sommar, vilket är lite sorgligt-inte minst för att vi har kanonston.

Díva är vi så nöjda med, hon är magiskt vacker. Är det någon häst folk som kommer hit lägger märke till så är det hon. Stor, kolsvart och med långa, slanka linjer. Vi pekar på Lakkrís och säger att det är vår blivande kanon, men det slutar alltid med att de frågar – vem är det? och pekar på Díva i en helt annan hage. Snygg, supertrevlig, nyfiken, vänlig och cool. Och stor såklart. Jättestor. Jag måste ut och plåta henne snart. När jag ser henne så tänker jag att jag borde göra fler som hon, vi får förfrågningar återkommande på henne om hon är till salu. Nu vill jag ha henne som framtida avelssto, så hon är inte till salu i dagsläget, men som sagt borde vi göra fler Dívakopior. Men det går ju inte. Pappa Dívar är ju inte kvar i landet och Ljómi är för nära släkt med hennes mamma Lilja.

Lille Spóki är fortsatt ett charmtroll och yrväder. Snart är det dags för honom att lämna sin älskade storasyster som han har så roligt tillsammans med och istället få bli en del av farbror Snurres flock.

På tal om honom ja. Snart snart ska jag sätta mig på Snurre, hade nog gjort det idag redan om inte hans extraryttare velat rida. Underbart väder gör oss alla på gott humör och det är vårkänsla i luften. Klár är igång i skritt igen och det känns skönt. Om en dryg vecka ska vi göra nytt ultraljud. Själv ska jag börja ta tag i Leiri så fort jag är tillräckligt stadig, han blir mitt vårprojekt. Nu är det forza avanti här, efter nästan tre månaders stiltje!