Inte var det vigt, inte var det vackert – men jag kom upp på Snurre (med hjälp av en pall) i veckan. Halleluja! Det var en underbar känsla att sitta till häst igen. Han är oriden och han är lite skev, men han har en härlig töltmekanik och han är framförallt genuint välutbildad, så efter fem minuters ridning har man en häst att jobba med som stampar i tölten, går i hyfsad form och suger på bettet. Visserligen skjuter han ut sin högerbog och jag har inte en chans att komma igenom den i dagsläget med min kassa högerskänkel – med påföljd att smidigheten blir lidande, men ändå, herregud jag har inte ridit på tre månader och detta var ändå så mycket mer givande än jag vågat hoppas på. Vi blev bägge trötta lika snabbt – så efter tjugo minuter var vi sjukt nöjda med vår respektive prestation och gick självbelåtet leende in i stallet igen. Ni tror mig kanske inte, men alla som känner Snurre vet att han är extremt tydlig med sina känsloyttringar. Det är den enda häst som man kan se hur han himlar med ögonen när han tycker vi är jobbiga, eller Klár töntig. Eller hur ûbernöjd han är med sig själv när han har satt en 6,5 pass.

Nu hade han vant sig vid att jag var helt ofarlig, jag har ju knappt ens varit i deras hage sedan jag låg raklång i den och fick köras ut med Avanten. Följaktligen stod han väldigt lägligt vid grinden när jag kom upp och stod kvar, istället för att smyga in bakom några träd i förhoppningen om att jag inte ska hitta honom och då ta någon av de andra, så som han vanligtvis gör. Vet inte om han gör om det misstaget igen. Nästa gång lär jag få halta efter honom misstänker jag.

Jag hoppas vi snart får upp speglar på kortsidan. Det är onekligen nyttigt att se sig själv när man rider, även om det kan vara mindre smickrande emellanåt. Just därför desto nyttigare. Efter tre månader utan att använda högerbenet så har ligamenten blivit ganska korta och ärrade i en del fall, så efter det ridpasset har jag tagit det väldigt stillsamt. Priset blev smärta (inget farligt, jag vet ju vad det är, men man väntar tills det lagt sig lite innan man kravlar upp igen). I morgon hoppas jag kunna återvända till sadeln.

Nu under vintern jobbar vi nästan uteslutande i ridhuset, eftersom det är is överallt och dessutom mycket fallna träd i skogen. Lakkrís får jogga i lugnt tempo där vi fokuserar på lösgjordhet och rakriktning. Något töltfritt pass i veckan lägger vi alltid in på honom. En del galopparbete får han göra, för att stärka bakben och bärighet. Jag älskar hans lätta fötter, han är som en katt. Dock inte som Zlatan, som är den klumpigaste katt jag mött. Han dunsar runt, trillar ner och springer allt annat än graciöst. (Hoppas han inte läser detta, då hamnar jag i onåd)

Klár skrittas i ridhuset. Elin försökte rida ut på honom som omväxling, men han blev så laddad att hon fick gå av. Han kan bli sådär tokladdad ibland så han studsar fram och man får rida honom på tvären. Under en rehabilitering vill man ha lite koll på vad han pysslar med så han åkte som sagt snabbt tillbaks in i ridhuset.

Eftersom det härjar så mycket smittor har vi inte lämnat gården med hästarna (mer än när Klár skulle till kliniken) och vi tänkte fortsätta hålla oss hemma tills allt lugnat ner sig. Vår första planerade tävling ligger i april, vi får väl hoppas att smittläget är under kontroll då. Det innebär att det inte blir några träningar som planerat på Lindnäs, vilket är trist men vi jobbar på så gott det går här hemma.

Känslan när man vaknar upp efter sin andra operation och vet att det är ÖVER är obeskrivlig. Från och med den stunden kan man bara se och jobba framåt och den känslan drabbade mig med full kraft i onsdags förmiddag, några timmar efter att jag rullats in på operationssalen. Det första jag gjorde när jag kom hem var att ställa undan de förhatliga kryckorna och gå ut och klappa en häst. Jag går som en ettåring ungefär, långsamt, vaggande och stelbent. Men jag går och jag får använda mitt ben igen! I helgen har jag till och med kunnat jobba på gården – vilken skön känsla att kunna slänga plast, flytta pallar, harva ridhuset och flytta balar igen. Vi har också börjat hingstsäkra boxarna så de är redo när Ljómi kommer hem, nu saknas bara en extra nätförsedd överdel till boxdörren så har vi en fin stor och väldigt inhängnad box till prinsen. Fina Ljómi som kommer ta emot flickor här hemma i sommar och som snabbt blev fullbokad. Vi kommer bara ta emot ett fåtal, då det är hans första säsong och han bara är fyra år gammal. Funkar allt bra och flickorna tar sig kanske vi kan ta in någon till, men just nu är det stopp. Jag önskar jag hade haft ett eget sto att betäcka med honom. Tyvärr är alla våra alldeles för nära släkt (syster, mamma, mormor). Jag har fått erbjudande om att låna (ett jättefint) sto, men samtidigt har vi många hästar just nu, så jag tror jag avvaktar lite. Troligen betäcker vi inte något eget sto alls i sommar, vilket är lite sorgligt-inte minst för att vi har kanonston.

Díva är vi så nöjda med, hon är magiskt vacker. Är det någon häst folk som kommer hit lägger märke till så är det hon. Stor, kolsvart och med långa, slanka linjer. Vi pekar på Lakkrís och säger att det är vår blivande kanon, men det slutar alltid med att de frågar – vem är det? och pekar på Díva i en helt annan hage. Snygg, supertrevlig, nyfiken, vänlig och cool. Och stor såklart. Jättestor. Jag måste ut och plåta henne snart. När jag ser henne så tänker jag att jag borde göra fler som hon, vi får förfrågningar återkommande på henne om hon är till salu. Nu vill jag ha henne som framtida avelssto, så hon är inte till salu i dagsläget, men som sagt borde vi göra fler Dívakopior. Men det går ju inte. Pappa Dívar är ju inte kvar i landet och Ljómi är för nära släkt med hennes mamma Lilja.

Lakkrís tränar i ridhuset – som vanligt utan boots och normalskodd

Lille Spóki är fortsatt ett charmtroll och yrväder. Snart är det dags för honom att lämna sin älskade storasyster som han har så roligt tillsammans med och istället få bli en del av farbror Snurres flock.

På tal om honom ja. Snart snart ska jag sätta mig på Snurre, hade nog gjort det idag redan om inte hans extraryttare velat rida. Underbart väder gör oss alla på gott humör och det är vårkänsla i luften. Klár är igång i skritt igen och det känns skönt. Om en dryg vecka ska vi göra nytt ultraljud. Själv ska jag börja ta tag i Leiri så fort jag är tillräckligt stadig, han blir mitt vårprojekt. Nu är det forza avanti här, efter nästan tre månaders stiltje!