Jag längtar jobbigt mycket efter att få sitta till häst igen och har börjat få farliga tankar om att jag nog skulle kunna sitta en stund på Snurre och bara lösgöra och tölta lite i ridhuset. Utan stigbygel på högerfoten. Så kan jag bara glida av och landa på vänsterfoten när jag ska av. De tankarna måste man mota bort, de är inte bra…

Det är kanske tur att de tar av gipset om en dryg vecka, annars hade jag troligen hoppat upp. Det skulle förvisso bygga på att jag lyckats övertyga någon att göra i ordning och ta ut Snurre i ridhuset åt mig, vilket nog är ganska tveksamt. Om jag går ut när det är halt ute får jag skäll av alla jag möter på gården, så antalet frivilliga groomer åt mig i dagsläget är nog litet.

Utan gips är det inte en chans att jag kan rida innan nästa operation, då benet är så oskyddat och inte får belastas, så om en vecka kan jag lägga ner alla ridhallucinationer för minst en månad framåt. Istället får jag roa mig med de kurser vi har haft och kommer ha här en gång i månaden, då man kan kika på lektioner, prata häst en hel dag och fika – fika och åter fika. Jag har inte fikat så mycket sammanlagt i hela mitt liv som jag gjort den senaste månaden. Det har utöver kurser även varit en strid ström av folk som ramlat in, vilket har varit galet roligt och trevligt. Vänner, kollegor, exkollegor och grannar. Det är ju urmysigt, nu när man för en gångs skull har tid att sitta ner och ta det lugnt några timmar.

Härom natten dundrade Alfrida in med en kraft som många av oss inte riktigt räknat med. Det stormar ju titt som tätt och varje gång faller det lite träd som vi får ta hand om (vi har bl.a. 6 hektar skogshagar där hästarna går på vintern), men den här gången var det något alldeles extra. Tack och lov tog vi in alla hästarna utom avelsflocken (som går i en mer öppen hage). Klockan 6 på morgonen vaknade jag av att det brakade till i huset, då föll tre träd i samma fall rakt mot huset. Som tur var nådde bara topparna fram och rev med sig tv-antennen, som jag ändå inte behöver då vi har fiber numera. Det föll en del i hagarna också såklart – fyra träd ramlade över trådarna och dem tog inackorderingar, vänner, grannen och Elin hand om i ett supersmidigt och snabbt samarbete. Vi är tacksamma att vi fick behålla elen och därmed vattnet (grannen blev av med elen i flera dygn). Fibern var borta några dagar, men den var lätt att undvara. I skogen där vi rider är det rena plockepinnet enligt dem som varit ute. Hu. Till investeringslistan har därför lagts till: reservelaggregat + fällning av träden som kan nå byggnaderna på gården. Den här gången hade vi tur, det kanske vi inte har nästa gång. Dessutom ska jag gå en motorsågsutbildning tänkte jag. Bra quinna reder sig själv.

Den här godingen börjar se riktigt smaskig ut. Vi kan redan nu se effekterna av kontinuerlig vinterträning vad gäller honom, han är stark och läcker. ”Jäkligt fin. Svarar precis som man vill, utan att överreagera” sa vår kära tränare på senaste kursen medan han red runt och njöt av den lille svarte. Bara att hoppas att det håller i sig.