Önskelistan fetsprack ungefär en kvart efter att jag skrev den. Alfrida rev ju även ner en massa grenar när hon härjade runt här i januari. Bland dessa letade Klár upp en lämpligt vass rackare och sprang rakt in i den med vänster bak. Vi hittade honom ett par timmar efter att han släppts ut på morgonen, glatt mumsandes hö i lunchhagen med en växande blodpöl kring bakbenet. Han har mammutpäls och jag har svårt att böja mig i min krymplingstillvaro för att kolla (inte minst för att jag inte hinner undan om han gör något), men Elin sa ”det är djupt” och till och med från håll såg jag att det var mindre bra, även om det inte satt över en led. Ut med distriktaren som tvättade och sydde i tre timmar (det var ett rejält sår…) och under tiden noterade hon att sträcksenan inte var hel. Skit också. Boxvila i två veckor för att sedan åka till klinik och göra en skadekontroll på riktigt när svullnaden lagt sig. 24h senare hade han tok-kolik. Ny utryckning och behandling och sedan dess har vi under två veckor levt med en pyrande kolik på honom, som vi gjort allt vi kunnat för att hålla i schack. Hur kul på en karta är det att ha kolik på en häst som inte får röra sig? I valet mellan pest eller kolera har vi promenerat honom korta bitar (inte jag då, som är haltare än honom) flera gånger per dygn, vi har trattat i honom oräkneliga liter olja, räknat bajshögar in absurdum och skurit äppelklyftor till vattenkoppen (min uppgift, det var det enda jag kunde göra). Veterinären har varit ute var tredje dag och bytt bandage och haft honom under uppsikt (jag älskar engagerade veterinärer) När vi i måndags på Brunmåla fick beskedet att senskadan är liten med mycket god prognos – då var det många kilo som lättade från axlarna, inte minst för att det innebar att vi kunde släppa ut honom i en egen hage och därmed släppa kolikpaniken. Nu ska såret läka några veckor till, sedan ska vi försiktigt skritta igång honom och göra ny koll om en månad.

Förhoppningsvis inte borta hela säsongen…

Under tiden har Lakkrís, som vanligtvis alltid slår sig minst en gång i veckan, hållit sig galet fräsch – så nu väntar vi bara på vad han ska hitta på.

Det är så intressant att man älskar sina hästar så mycket, men vissa av dem blir extra nära & kära – oavsett om det är den ”bästa” hästen eller inte. Om vi tre brudar som kör det här stället bara ska välja att rida en häst i stallet och inte behöver ta hänsyn till vilka som gått och vilka som behöver tränas så tar vi tre olika hästar. Vilket är ganska praktiskt förvisso. Emmy tar Snurre, de två är som ler- och långhalm efter så många år ihop. Ingen rider Snurre bättre än Emmy. Har hon inte varit här på länge och kommer ut i hagen så är det när hon ser Snurre som ögonen tåras.Han är ju inte typen som hoppar jämfota av glädje när vi ska rida, men faktum är att till och med han nedlåter sig till att visa viss affektion för Emmy.

Elin tar sin ögonsten Klár, som hon troligen skulle ha som mjukisdjur inne i sitt hus om hon fick. Ingen kan göra Elin så glad som Klár, bara för att han är en så otroligt godhjärtad, go och glad häst.

Själv tar jag Lakkrís, med sin underbara kapacitet, arbetsvilja och fina bärighet.Jag älskar trycket i honom, som ändå är så kontrollerbart (oftast) och hans lätthet i steget. Man får en känsla av att kunna rida lite när man sitter på honom. Bara det är ju en fantastisk upplevelse.

Men Leiri då? Jo, han är en dark horse, även om han är gul… Det intressanta är att Emmy är i läget att hon börjar ta Leiri nu som första val ungefär varannan gång och jag var så Leiritaggad innan jag klotade i hagen, att jag i alla fall 1 av 3 gånger skulle tagit honom. Jag gillar att rida unghäst (men vill variera med mer utbildade hästar), vilket även Emmy gör. Vi är nog ganska bra på att se vad som ska bli och uppskatta potentialen utan att haka upp oss på allt som inte är på plats. Elin däremot är inte en unghästryttare, hon blir frustrerad över obalans, fri form och lite gott och blandat i gångarterna så hon är den av oss som inte skulle ta honom ”frivilligt” i dagsläget. Det var exakt likadant med Lakkrís för två år sedan, det var väldigt gnällande på att han inte kunde svänga ordentligt och att han sprang lite fortare än hon ville när han var 4-5 år. Se hur det gick med det – sedan snodde hon honom på heltid – men den gule tänkte jag behålla själv.

Jag längtar jobbigt mycket efter att få sitta till häst igen och har börjat få farliga tankar om att jag nog skulle kunna sitta en stund på Snurre och bara lösgöra och tölta lite i ridhuset. Utan stigbygel på högerfoten. Så kan jag bara glida av och landa på vänsterfoten när jag ska av. De tankarna måste man mota bort, de är inte bra…

Det är kanske tur att de tar av gipset om en dryg vecka, annars hade jag troligen hoppat upp. Det skulle förvisso bygga på att jag lyckats övertyga någon att göra i ordning och ta ut Snurre i ridhuset åt mig, vilket nog är ganska tveksamt. Om jag går ut när det är halt ute får jag skäll av alla jag möter på gården, så antalet frivilliga groomer åt mig i dagsläget är nog litet.

Jäkla tur tanten inte kan rida, jag har det skönast här bland träden Alfrida lämnat kvar…

Utan gips är det inte en chans att jag kan rida innan nästa operation, då benet är så oskyddat och inte får belastas, så om en vecka kan jag lägga ner alla ridhallucinationer för minst en månad framåt. Istället får jag roa mig med de kurser vi har haft och kommer ha här en gång i månaden, då man kan kika på lektioner, prata häst en hel dag och fika – fika och åter fika. Jag har inte fikat så mycket sammanlagt i hela mitt liv som jag gjort den senaste månaden. Det har utöver kurser även varit en strid ström av folk som ramlat in, vilket har varit galet roligt och trevligt. Vänner, kollegor, exkollegor och grannar. Det är ju urmysigt, nu när man för en gångs skull har tid att sitta ner och ta det lugnt några timmar.

Härom natten dundrade Alfrida in med en kraft som många av oss inte riktigt räknat med. Det stormar ju titt som tätt och varje gång faller det lite träd som vi får ta hand om (vi har bl.a. 6 hektar skogshagar där hästarna går på vintern), men den här gången var det något alldeles extra. Tack och lov tog vi in alla hästarna utom avelsflocken (som går i en mer öppen hage). Klockan 6 på morgonen vaknade jag av att det brakade till i huset, då föll tre träd i samma fall rakt mot huset. Som tur var nådde bara topparna fram och rev med sig tv-antennen, som jag ändå inte behöver då vi har fiber numera. Det föll en del i hagarna också såklart – fyra träd ramlade över trådarna och dem tog inackorderingar, vänner, grannen och Elin hand om i ett supersmidigt och snabbt samarbete. Vi är tacksamma att vi fick behålla elen och därmed vattnet (grannen blev av med elen i flera dygn). Fibern var borta några dagar, men den var lätt att undvara. I skogen där vi rider är det rena plockepinnet enligt dem som varit ute. Hu. Till investeringslistan har därför lagts till: reservelaggregat + fällning av träden som kan nå byggnaderna på gården. Den här gången hade vi tur, det kanske vi inte har nästa gång. Dessutom ska jag gå en motorsågsutbildning tänkte jag. Bra quinna reder sig själv.

Den här godingen börjar se riktigt smaskig ut. Vi kan redan nu se effekterna av kontinuerlig vinterträning vad gäller honom, han är stark och läcker. ”Jäkligt fin. Svarar precis som man vill, utan att överreagera” sa vår kära tränare på senaste kursen medan han red runt och njöt av den lille svarte. Bara att hoppas att det håller i sig.