Vi önskar er en skön jul- och nyårshelg och hoppas ni får fina ridturer och härliga, snöiga galopper under ledigheten! Ljómi tänker njuta järnet i alla fall, tillsammans med sina fina kompisar Sér och Frami.

Själv ska jag ta det väldigt lugnt, naturligtvis, men hoppas att Elin får tid för ridningen igen, något som hon fått lägga på hyllan de senaste veckorna eftersom hon fått ta mycket av arbetet på gården.

Efter den lite oväntade – och ovälkomna – avslutningen på året för min del så ser vi fram emot 2019 och en spännande resa där vi hoppas på fortsatt utveckling av hästarna och ridningen. Man måste ju få önska så här i juletider och då önskar jag:

• Att Lakkrís kan sluta slå sig hela tiden så vi kan träna med kontinuitet och få lite jämnare prestationer
• Att jag får tid och blir hel så jag kan träna Leiri, så vi inte tappar bort hans talang
• Att Klár får vara fortsatt skadefri och kan fortsätta sin fina kurva uppåt, där finns fortfarande mycket kvar att utveckla

Återkommande tema är alltså frisk & hel i önskelistan – den viktigaste basen för att kunna prestera. Krydda det med en rejäl dos ödmjukhet inför uppgiften, tid för träning både med och utan häst, fina träningsmöjligheter, kunskapstörst och ett bra material så blir förutsättningarna goda och arbetet stimulerande. Nu när vi har ridhus så har vi väldigt bra möjlighet att hålla igång en bra kondition på hästarna under vintern, något som varit ett bekymmer de senaste åren då vi bara haft is under vintern i Stockholmsområdet. Nu är det bara tid och läkning som ska till också…

2018 såg ut att bli ett alltigenom gott år för oss, det fanns – och finns – mycket att glädjas åt. Vi som varit med några decennier vet ju att livet går upp och ner och att det faktiskt till och med kan kännas överjävligt ibland, men man tar sig igenom det och så småningom har man rott sig ut mot ljuset igen, lite trött och tufsig, men lättad. Men 2018 har varit ett fint år, där jag varit ”in control”, snarare än blivit styrd av omständigheter och manövrerat verksamheterna stadigt framåt (vilket jag gillar – jag är en utvecklare, inte en förvaltare).

Det var skönt att göra en stadig examination i juni och därmed bli klar nationell domare. Jag är lyckligt lottad som ofta får möjlighet att döma bra nivå av tävlingar och ekipage, tillsammans med skickliga kollegor som man kan ha inspirerande och utvecklande diskussioner med, och det känns bra att formellt nu ha kvitto på att besitta den kompetens man bör ha för att döma ekipage på 7-nivå och däröver. Att vara examinerad på den nya domarhandledningen känns också bra, den ställer högre krav på att kunna bedöma ridlära, kontakt, lösgjordhet, form etc, viktiga – och svåra delar – som självklart också hänger ihop med hur bra man är som instruktör. En bra instruktör – och domare – ser till att ständigt vidareutbilda sig, söker ny och fördjupad kunskap utifrån de nya krav som ställs på tävlingsbanan, annars är det ju omöjligt att utveckla sina elever eller att göra korrekta bedömningar. Jag tror inte på att leva på gamla meriter, oavsett vad det gäller. Att man var snygg, bra och skicklig en gång i tiden spelar ingen roll nu – det är vad man gör och kan idag utifrån dagens krav och förutsättningar som betyder något. Jag har lovat mig själv att aldrig bli trött och bekväm. Även om jag svär över varför jag ständigt utsätter mig för obekväma situationer, såsom examinationer, så är jag någonstans ändå stolt över att jag gör det.

Vår fixstjärna, Ljómi, lämnade unghästlivet i hingstflocken på Lindnäs och landade i en box hos Elli och Antonia, för inridning efter sommaren. Vi hade inte sagt så mycket om honom, utan lämnade honom åt dem att ”upptäcka”. Och det gjorde de. Ganska snabbt dessutom. Ljómi  har mycket av allt – rörelser, utstrålning, utseende, känslighet och energi. Han har fått så fina lovord från gänget omkring honom att det känns overkligt. Han föddes i form och rör sig i hagen i form, så när de väl satte bett i munnen på honom fick de härlig nacke ganska omgående.

På bilderna har han burit ryttare drygt en månad och har bett för andra gången. Det var sista gången han reds innan vi tog av skorna och tog hem honom till Lindnäs igen. Där ska han nu gå och vila (vilket innebär att han patrullerar av sin jättehage några gånger om dagen) fram tills mars, då han ska återvända till Elli för vidare träning. I sommar kommer han ta emot ett fåtal ston för betäckning hemma hos oss, för att sedan tränas mot en 5-års visning från och med i höst. Inridningen har gjort honom starkare och de flotta rörelser vi sett i honom tidigare har blivit ännu större, med riktigt höga knän och mycket luft fram. Nu ligger det ett syskon till honom i magen på Fína, pappa den här gången är Safir. Vi ser med spänning fram emot den lilla kanonen.

Någon vecka efter att vi, helt höga, sett vår fantastiskt lovande hingst under ryttare skulle Elin och jag ha en mysfredag med lite kallt vitt vin och SIHS på TV. Vi hade precis fodrat klart och jag vek ihop höpåsen och började gå mot grinden. Då slant jag till, foten vek sig under mig och jag tittade på den och tänkte, shit nu gick den sönder. Samtidigt tappade jag balansen helt och när jag skulle försöka ta spjärn så var foten okontrollerbar och for ut och fastnade mellan lite stenar i vår kuperade, steniga hage. Det lätt som ett smatterband. När man ligger där i backen och försöker samla ihop sig, är man märkligt rationell – eller jag i alla fall. De tre tankarna for om och om igen runt i skallen, tills jag fokuserade på 2:an, då den kändes mest relevant.

1. Helvete jag har brutit foten

2. Hur ska jag ta mig härifrån, jag har ingen telefon

3. Hur ska det gå med gården

Det var en obeskrivlig lättnad när jag såg Elin i ögonvrån, jag var rädd att hon redan gått in. Hon hämtade en av inackorderingarna som var kvar och de kliade sig i huvudet över den overallklädda, leriga tanten som låg raklång i hagen, 200 m från huset. Jag hörde hur de överlade och någon av dem kom med det briljanta förslaget – vi kan lägga henne i en skottkärra. Man ligger där i leran, trasig och har ont utan helvete. Men att baxas upp i en vinglig skottkärra och transporteras över gården fanns liksom inte på min världskarta, så jag la in ett veto och dirigerade Elin att hämta vår Avant (världens bästa gårdskarl). Jag fick hjälp att sätta mig baktill på den och kom så småningom in i huset, sista biten hoppandes med två spadar(!) som stöd. Är man lantis så är man. Jag kom ur de leriga kläderna och baxades in i bilen och landade så småningom på Danderyds Sjukhus, tämligen okaxig. Där blev jag kvar i fem dygn med dislokerad fotled, avslitet ledband och två spiralfrakturer på underbenet. Nu har jag fått komma hem, med skruvar och plattor in absurdum, en påse morfin och en hel hög med kallelser till nya äventyr på sjukhuset, bland annat en ny operation. Uppslutningen som kom i samband med olyckan gör mig fortfarande väldigt berörd, jag kan inte prata – eller skriva – om den, utan att bli väldigt känslosam. Det är svårt, men stort, att ta emot en så kraftfull våg av hjälpsamhet, omtanke och engagemang. Familj och vänner har slutit upp med ett massivt stöd och telefon och dator är fylld av meddelanden och erbjudanden om hjälp. Inackorderingarna har bara fixat alla fodringspass utan att blinka (tillsammans med Elin som bär en rejäl börda), Elin tog sitt körkort samtidigt som jag låg på operationsbordet, hon gjorde det under stenhård press då vi alla visste hur väl hon behövde det i detta läget för att kunna se till att vi får hem mat och att hon själv kan ta sig till och från skolan. Man blir tacksam, mitt i allt skit och elände och bök så är det så värdefullt att inse att jag har helt otroliga vänner. Under åren har man lärt sig att skilja ut de som verkligen är äkta och idag ser jag med tacksamhet och stolthet på den stora varma mängd fina vänner jag har, varav många (men inte alla) kommer från alla åren med hästarna. Stadiga, kloka, duktiga, erfarna och genuina. Tänk att alla ni vill vara mina vänner – det är så häftigt ❤