Nu har vi labbat lite med program och träning för vårt Lakkrístroll, vilket ger lite instabilitet i visningarna – men känslan i hästen är väldigt bra. Han är på gång, även om han inte fått ihop hela pusslet riktigt ännu. Börjar man knuffa i en ända, så händer det ofta något någon annanstans i kedjan.  Vi har byggt om ordningen i visningen ett par gånger, vilket han tyckte var lite förvirrande, men nu känns ordningen bra och han verkar också tycka att den är okej.

I maj blev han ”bara prydlig”, dvs han tappade lite ”edge”, lite energi och uttryck, helt enkelt därför att han reds för prydligt, utan jävlar anamma. Då blev han lite rakare i profilen och fick lite kortare steg. Alltså började vi pumpa upp energin igen, uppförsbacken kom tillbaks, liksom ett större steg – och oroligare form, då mer rörelser kostar mer energi. Dessutom blir hela visningen lite mer instabil då han knuffas längre fram mot sin prestationsgräns, men det får vi ta i ett övergångsskede. Hellre ett ursprungsläge på 6-6,5 som åker ner till 5,5 pga uppslag eller en sen övergång – än en 5,5:a för att det helt enkelt är en halvseg visning. 5,5:or vill vi inte ha och tycker inte om… mer än i det ökade, där är det ok under den här säsongen, sedan hoppas vi att 5,5:orna är ett minne blott i hans domarprotokoll. Även bland domare är det ibland 5,5-sjuka, inklusive hos mig själv. Världens tristaste siffra att ge och få. I dagsläget ligger han och vibrerar och kan lika gärna gå på 5,30 (med missar) som på 5,90 (utan missar), men grundkapaciteten ligger kring 6 i dagsläget, vilket vi hoppas går upp mot 6,3 nästa säsong med lite mer styrka.

Det roligaste är att han börjar förstå det här med ökat tempo och vågar kliva på stadigare där. Nu i helgens fyrgångsfinal hade han bara något enstaka uppslag. Instabiliteten har varit problemet hittills, så  fort han börjar titta på något, eller ryttaren släpper hjälperna så har han slagit upp. I början rollade han efter de första 80 metrarna, därifrån blev det frekventa uppslag, nu är vi nere på enstaka uppslag som snabbt kommer tillbaks i balans igen, inte minst för att även Elin lärt sig parera honom bättre. Takten är bra, han går utan spänning och i en fin uppförsbacke med stora vackra rörelser i ett lägre mellantempo. När balansen är helt på plats kan vi trycka på tempot lite, men hellre att han hittar stabilitet och sakta förflyttar tempot uppåt, än att tappa alla de positiva saker vi har. Vi vill ju inte att han ska börja styva sig.

I torsdags hjälpte Denni ekipaget med halvhaltsträning och den var så effektiv att han nästan inte visste om han skulle gå uppåt, bakåt eller framåt vid uttagningen i lördags, vilket skapade lite ojämnhet i det korta tempot. Han hade också lite onödigt bråttom i skritten och visade det obligatoriska uppslaget i det ökade tempot (-1) och höll ett lite väl försiktigt tempo, men han hade faktiskt oväntat nog även ett uppslag i trav vilket var första gången (surprise!). Misstag kostar och i en V1 missar ingen domare dem…

Det var ett mycket starkt startfält i V1:an (WR tävling) och vi hade räknat bort en finalplats redan innan då vi såg startlistan, men även om Lakkrís inte gick på topp så blev han ändå 6:a bland alla rutinerade SM-ekipagen. Efter en strykning gled han in i A-finalen, vilket kändes jättekul då han behöver finalträning och att det alltid är inspirerande att gå mot fina ekipage.

Efter två dagar i 30 graders värme, en lång transport och två tuffa träningspass innan helgens tävling så var han lite seg i benen inför A-finalen, vilket syntes i en försiktig och lite instabil trav (vilket verkligen inte brukar vara hans problemgångart, där ska han snitta 6,0) och två felfattningar i en galopp (fel varv, men han ska kunna det ändå) som annars skulle genererat övervägande 6,5:or, vilket var lite onödigt, men lättare att ta när det som varit hans riktiga akilleshäl börjar släppa. En av våra VM domare som dömt honom återkommande under säsongen kommenterade också att han ser ut att vara fint på gång nu. Det är en spännande resa och en gåva att få jobba med en så talangfull häst!