Även om vi längtar efter vår och värme, så är underlaget faktiskt perfekt hemma hos oss just nu. Det är sviktande is på vägen, men broddarna biter bra och man kan dra lite töltrepor i övre mellantempo med pigga hästar. Volten bjuder på lite tyngre snöunderlag där trav och galopp bygger muskler väl. Skogen kompletterar som alltid med både själslig och fysisk uppbyggnad. Både Lakkrís och Klár bjuder på underbar ridglädje och vi ser fram emot säsongen med spänd förväntan (och lite pirr). Lille Lakkrís bara växer under en mer och mer och det är mäktigt att rida honom. Vi var på ett lite rörigt, men bra föredrag av Erlingur Erlingson i helgen (tack Agersta för en trevlig Butikens Dag!) där han sa en del riktigt bra saker. Bland annat beskrev han att ett av träningsmålen är kontrollerad energi – hästen ska hela tiden bjuda på lite mer, energinivån ska vara så hög att man inte ber den öka, utan tillåter den att öka i en T1:a exempelvis. Det tycker jag var så klockrent sagt. Det är avgörande för spänningen i hästen många gånger – en häst som tillåts gå iväg gör det ofta betydligt mer lösgjord än en häst som man ber öka. Han pratade också om vikten av att rida och påverka även villiga hästar som ett led i att kontrollera energin (hur många gånger har jag tjatat om det här också?), att den tysta överenskommelsen som finns mellan många ryttare och deras hästar här inte är så sund för kvaliteten i ridningen och hästens utbildning. Ni vet den som går ut på att ”om inte jag gör något, så gör inte heller du något”, dvs ryttaren blir passiv på en villig/spänd häst (eller upplevd villig) häst, hästen lär sig att den kan skrämma/utbilda (som Eyjolfur hade sagt) ryttaren till att låta den vara ifred. Och så då musiken i mina öron – en häst som springer är sällan villig, den är lat. En häst som stannar är en häst som inte förstår, den är sällan lat.

I linje med ovanstående resonemang tog jag med unga fröken Elin till Island förra helgen för att hon nu nått den nivån i sin ridkunskap att hon kan sätta sig på V12:orna därborta utan att bli livrädd. Nu pratar jag tävlingshästar, inte deras turhästar som förvisso är piggare än de svenska motsvarigheterna, men inte i närheten av vad deras ”finhästar” är. Hon lärde sig massor av just vikten av att sluta om och rida även när hästen är så kraftfull och knallvillig (och då är det villig på riktigt, dvs den är fortfarande lydig). Mycket nyttigt för hennes fortsatta ridning på Fína, som kan vara både lat och springa ifrån och väldigt villig för den delen. Vi blev faktiskt väldigt förtjusta i en ung fyrbent grabb därborta, vilket aldrig har hänt förr. Tyvärr var han inte direkt till salu, vilket gjorde att om de skulle sälja så låg han i en prisklass om inte kändes motiverad för oss, så han fick stanna kvar på ön. Och i ärlighetens namn så har vi händerna fulla med de fem ridhästar vi redan har…

Det kunde blivit en svart goding till, men han är nog lycklig där han är på sin ö.