Jag har valt att tillämpa ett pragmatiskt förhållningssätt till denna märkliga vinter. Allt annat skulle göra mig galen. Är det dåligt underlag rider vi inte. Är det äckelväder rider vi inte. Är det för kallt rider vi inte. Har jag för mycket att göra likaså. Ja, ni förstår hur mycket (lite) vi ridit i vinter. Lakkrís och Klár är de som har hållits igång på en godkänd nivå. Övriga tre har får ytterst sporadisk träning. Men så plötsligt strålar solen och det är två minusgrader – två overallklädda människor far ut ur huset och rider runt i skogarna på snöiga grusvägar och i läcker tallskog bland ljung och vitmossa. Jag vägrar låta frånvaron av ridning stressa mig längre, det får bli som det blir och jag får vara glad för de tillfällen som bjuds.

Nästa vinter har vi ridhus och då blir träningsmöjligheterna helt annorlunda. I väntan på det blir det som det blir. Klárs rehabträning börjar närma sig sitt slut och snart kan vi nog börja ställa lite mer krav igen. Han känns stark och fräsch och han är rolig att rida. Han har börjat hitta tillbaks till stabiliteten i tölten utan att spänna sig och vi fortsätter jobba allsidigt, det verkar vara bra för honom. Vid senaste massagen var han helt rak och hade inga spänningar alls, vilket känns jättebra.

Lakkrís är lite seg i bakbenen efter den lugna träningen, men de ska vi väl hinna få igång till säsongen börjar hoppas jag.

Lilja är tjock och tung, mycket tyngre än hon var med Filifjonkan och det är över fyra månader kvar… hur ska detta sluta. Hon är inte lika generös med mjölken längre till sin nu 9 månader gamla jättebebis och det är ju bra att hon sparar energin till den lilla i magen. En svart töltkanon, sto såklart. Det gissar jag på (ut kommer kanske en musblack femgångshingst…vem vet). Efter fölningen får hon ett års paus innan vi eventuellt betäcker igen, om hon mår fortsatt bra.