Det är möjligt att vår bristande träning i vinter inte direkt bidrar till att hästarna utvecklats tokfort. Men ibland är långsamt inte fel det heller, på något sätt har de ändå blivit bättre (Klár & Lakkrís). I helgen var det äntligen dags att börja träna på riktigt inför säsongens utmaningar som blir V1 och T1. Tóti var på besök och för oss var det 8 månader sedan senast. Med stort engagemang tog han sig an vårt lilla Lakkrístroll och Elin. Med ett konstaterande att det är bra att ta det försiktigt, men inte så utvecklande för den ökade tölten (oops) så blev det en hel del fokus på den. Lilltrollet fick jobba hårt och det är tur att han är arbetsvillig, han har nog aldrig slitit så hårt som under de här två dagarna. Vi sa redan i höstas att han skulle påbörja sin träning i det ökade tempot direkt efter igångsättningen, men han blev sjuk i 6 veckor och sedan har ju då underlaget varit som det varit och för att undvika brutna ben har det inte blivit något lubbande i högre tempo. Mer än sporadiskt, då han själv valt att trampa iväg. Hans tendens att skjuta ut sin vänsterbog förstärks naturligtvis i det högre tempot och Elin fick lära sig parera och inte tveka när rollinslag kommer, samtidigt som hon fick med sig nyttiga – och svåra – övningar hem för att öka rakriktningen. Han har mycket tempo i benen, men först och främst kommer vi jobba med stabiliteten nu. De första kvalen blir bara att känna på de nya grenarna för hans del, så får vi hoppas att han hinner utvecklas och stabiliseras lagom till juni då de sista kvalen går och han har hunnit prova på några gånger. Primärt är det V1 som han borde kunna kvala i om han håller jämnheten i det ökade, i T1 måste både han och Elin lära sig grenen och det kan kanske vara lite för stor utmaning denna säsongen. Vi får se. Egentligen är han väldigt förberedd fysiskt och har bra takt och bra kontroll på kroppen, så det kan gå snabbt att han stabiliserar sig i ett högre tempo, men man vet ju aldrig.

Såhär gullig var han som liten vårt lilla Lakkrístroll

Det är ju lite naket att utsätta sig för bedömning, där man får svart på vitt hur förberedelsen varit. Särskilt när det börjar gälla något. Det är lätt att vara avslappnad på ”vanliga” tävlingar, men på kval eller större tävlingar som SM etc så är det klart att tyngden på axlarna blir mer markant. Som proffs har man säkert örnkoll på sin aktuella nivå och behöver inte tävla för det, men för alla oss hel- eller halvamatörer kan det vara väldigt nyttigt för att få en objektiv avstämning, i alla fall om man avser att utveckla sin ridning och sin häst. Vill man bara leva kvar i sin lilla rosa bubbla där man tycker allt går strålande (”Min häst e bäst”-syndromet brukar jag kalla det) så ska man kanske inte åka till tävlingsbanan, där kan verkligheten ibland bli rå. Det är ju milsvid skillnad mellan att rida lektion då man trixar och jobbar och så får man en sekvens där hästen går bra som man lever på, jämfört med 250 meter ovalbana där man inte kan gå in på volt och lösa upp hästen, eller gå in i en öppna eller sluta för att påverka önskat ben. Där är det bara att rida, möta utmaningarna från bana och omgivningar, granskande ögon och prestera 250 meter taktrena gångarter med lösgjordhet, energi, fin form och klockrena övergångar (om man nu vill kvala). Ibland går det och ibland inte, men det är där talang, nerver, kvalitet och resultatet av träningen blir till sanning. Det är starkt av alla som är beredda att utsätta sig för den granskningen!

Jag har valt att tillämpa ett pragmatiskt förhållningssätt till denna märkliga vinter. Allt annat skulle göra mig galen. Är det dåligt underlag rider vi inte. Är det äckelväder rider vi inte. Är det för kallt rider vi inte. Har jag för mycket att göra likaså. Ja, ni förstår hur mycket (lite) vi ridit i vinter. Lakkrís och Klár är de som har hållits igång på en godkänd nivå. Övriga tre har får ytterst sporadisk träning. Men så plötsligt strålar solen och det är två minusgrader – två overallklädda människor far ut ur huset och rider runt i skogarna på snöiga grusvägar och i läcker tallskog bland ljung och vitmossa. Jag vägrar låta frånvaron av ridning stressa mig längre, det får bli som det blir och jag får vara glad för de tillfällen som bjuds.

Nästa vinter har vi ridhus och då blir träningsmöjligheterna helt annorlunda. I väntan på det blir det som det blir. Klárs rehabträning börjar närma sig sitt slut och snart kan vi nog börja ställa lite mer krav igen. Han känns stark och fräsch och han är rolig att rida. Han har börjat hitta tillbaks till stabiliteten i tölten utan att spänna sig och vi fortsätter jobba allsidigt, det verkar vara bra för honom. Vid senaste massagen var han helt rak och hade inga spänningar alls, vilket känns jättebra.

Lakkrís är lite seg i bakbenen efter den lugna träningen, men de ska vi väl hinna få igång till säsongen börjar hoppas jag.

Lilja är tjock och tung, mycket tyngre än hon var med Filifjonkan och det är över fyra månader kvar… hur ska detta sluta. Hon är inte lika generös med mjölken längre till sin nu 9 månader gamla jättebebis och det är ju bra att hon sparar energin till den lilla i magen. En svart töltkanon, sto såklart. Det gissar jag på (ut kommer kanske en musblack femgångshingst…vem vet). Efter fölningen får hon ett års paus innan vi eventuellt betäcker igen, om hon mår fortsatt bra.