Det slumpade sig lite märkligt igår att en av inackorderingarna frågade om Ljómi fortfarande var stor. Hans syster Diva är, som jag ständigt återkommer till, faktiskt helt galet stor, hon ser ut som ett fullblodsföl. Benen är så långa att man vägrar tro att hon bara är ett halvår gammal och med sin fars vackra hals, modell giraff, så ser hon ut som en tvååring. Minst. Tillbaks till frågan – Jag vet inte, sa jag, jag tror det. Jag har ju inte sett honom på så länge. Det känns lite märkligt att inte följa honom, samtidigt så vet vi att han har det fantastiskt där han är. Jag undrade om han fortfarande är sådär lysande magisk som han varit sedan dagen då han föddes. Så – plötsligt damp det ned ett mejl på kvällen, som får mig att undra om vi människor har någon undermedveten kontakt trots allt. Ett mejl som gjorde mig så himla glad:

”Ljómi är så otroligt fin. Det var bara det. Kram IA”

Tydligen lyser han fortfarande. Vår stjärna. Jag brukar omnämna honom som ”Den vackraste”. Han bor numera hos IA o Denni och jag har inte samma koll på honom längre – hur han rör sig, hur stor han är, hur han beter sig. När han bodde här hemma så kunde man honom på ett annat sätt. Det väntar en ombyggnad av både stall och hagar här så att han kan komma hem så småningom, men först har han en resa att göra med inridning, vila, vidareutbildning, visning och ja… sedan får vi se. Att han är den största talang vi fött upp är otvivelaktigt. ❤ Divar ❤ – vilka avkommor han gett oss! Kombinationen med tre olika (underbara) ston har gett oss tre olika hästtyper, men alla är av otroligt fin kvalitet. Varav den vackraste är något alldeles, alldeles extra. Nästa år får vi se honom under ryttare. Milda Matilda så spännande.

Vi har haft en månad med väldigt lite ridning. Lakkrís åkte på en riktig höstförkylning och hostade och snorade under tre veckor. När han var klar med det började Klár istället. Snurre har bara hostat till och Leiri verkar ha fått en light version, men vi tyckte ändå att det var onödigt att rida på dem om de hade något pyrandes i kroppen. Så de har fått lite semester och vi också. I alla fall från ridningen. Men nu ska vi väl börja så smått igen. Vi har börjat ta in Leiri på nätterna för att vänja honom vid att stå i box, vilket han kunde direkt. Såklart. Leiri är en otroligt cool kille. Han är vaken och pigg, men han stressar inte upp sig. Direkt hade han alla fem gångarterna, separerade och fina, han söker form och han är bara så självklar på ett underbart sätt. Han är en häst som passar mig utmärkt. I den här perioden rider vi mest ut med honom så han får vänja sig vid allt som man stöter på i skogen, allt från enduroåkare till älgar och bärplockare, och såklart bygga muskler, balans och framåtbjudning. Den första perioden tycker jag han var lite skev baktill, men nu känns han betydligt jämnare.

Han har till och med vuxit lite och är nu större än Snurre, som får finna sig i att han är minst av alla hästarna på gården. Till och med Diva är större. Tur han har så stort ego, det väger upp för mankhöjden en del.