Jag har alltid varit dålig på att sätta upp mål i livet, jag är lite för mycket av en ”här och nu”-människa. Ungarna har på uppmaning av tränare kläckt ur sig mål, som de följt upp med mindre noggrannhet. Emmys första formulerade mål med träningen var (vi hittade papperna vid någon storstädning): att rida A-final. Formulerade när hon var 9 år och längtade efter de fina rosetterna. Det har blivit några A-finaler och tjusiga rosetter sedan dess, hela vägen upp till SM-finaler för bägge tjejerna.

Nu har vi fått en häst som man väl bara får en gång i livet och därmed får vi börja ta oss själva i kragen om vi ska kunna förvalta materialet. Lakkrístrollet matchas fram med högt ställt sikte, men med en långsiktig plan. Det brukar heta att det inte är målet som är viktigt, utan vägen. Jag vet inte det jag, vägen är ju spännande och rolig förhoppningsvis – men för att inte virra vilse är det ju bra att veta vart man ska. Tant har kommit till insikt. Finally. Sedan i somras har vi därför jobbat med tydlig målsättning och plan.

En god vän till mig står bakom app:en Ztable – rekommenderas om ni inte redan har laddat ner den (gratis). Vi har lovat kika på hur den kan utvecklas mer mot islandshästträning och Elin har därför använt den sedan i somras. Där lägger man bl.a. upp en träningsplan och fyller i sina pass så man hela tiden kan ha en uppföljning på hur det går på vägen mot de formulerade målen, på kort och lång sikt. Att bara skriva typ ”rida VM/SM/Klubbmästerskap” blir lite väl abstrakt om man inte bryter ner det i delmål. Det långsiktiga målet är dock väl så viktigt, men framför allt blir det tydligt hur man måste planera vägen dit. Det ger styrning på träningen och faktiskt blir det roligare (och effektivare). Vi har i helgen tittat bakåt på säsongen hur väl vi uppnådde målen, reflekterat över vad vi kunde gjort bättre och vad vi tycker vi lyckats med. Det var roligt och nyttigt att diskutera.

Vi blandade rena resultatmål med helt andra mål, exempelvis att få Lakkrís avslappnad i tävlingsmiljö och att klara av att lägga pass på Fína på ovalbana under kontrollerade former (passkvaliteten blir av underordnad betydelse då, den vet vi är kanon – men det hjälper ju inte om hon inte går att kontrollera). Med detta tankesätt behöver en tävling inte ha gått dåligt bara för att man fått fel galopp och halvtaskiga poäng – om den orutinerade hästen fått en positiv upplevelse av tävlingen i övrigt. Det är inte helt lätt att förklara det för en tävlingsinriktad ryttare, men det är ju ännu viktigare än poängen. Poäng kan man alltid få bättre vid nästa tävling, men dåliga upplevelser för hästen är svårare att reparera. Genom att blanda in andra typer av mål kan vi även släppa på prestationsångesten, som kan förstöra det mest lovande ekipage. Självklart har vi även haft resultatmål – Lakkrís skulle denna säsong gå på 5,50 i tölt och 5,60 i fyrgång. Töltmålet klarade han av väldigt tidigt, i lördags på säsongen sista tävling joggade han ut på finfina uttagningspoängen 5,97 i fyrgång. Sett i backspegeln så var kanske målen lite lågt satta, å andra sidan känns det bra att han bara gått på sin egen bjudning hela säsongen, hade målen varit högre kanske vi hade frestats att pressa fram dem. Ju starkare och tryggare med tävlingsomgivningen han blivit, desto mer har han presterat – utan press. Även Fína klarade av sina uppsatta mål tidigare under säsongen och det är nu dags att formulera nästa säsongs mål och väg. Fokus på styrka och kondition, introduktion av V1 och så småningom T1 samt flerdagarstävlingar är några av Lakkrís punkter, fortsatt lydnadsarbete med Fína och att öka hennes bärighet har vi också framför oss under årets mörka månader.

Nu har han fått 6,5 i trav, skritt och galopp och ligger ganska stadigt på 6 i tölt (förutom när han blir trött för då rollar han eller faller isär). Tölt, trav och galopp bör han rimligen kunna få sina första 7:or för med lite mer styrka nästa år.