Nu gäller det verkligen att ta tillvara de dagar som är uthärdliga att rida på. Idag är inte en sådan dag, när vinden virvlar de gula löven och smågrenar över hela gården, samtidigt som det regnar på tvären. Lite isländsk känsla. Igår morse gick jag ut och kikade på Elin och Lakkrís när de hade ett träningspass. Det var kallt och krispigt, men härligt att se energin i ekipaget. I slutet av nästa vecka får han gå på välförtjänt höstvila, efter att ha utvecklats så starkt under året. Han har byggt mycket muskler och rumsligheten ökar för varje månad. Vi jobbar honom ganska allsidigt, varvar ridbana med långa och korta turer i varierande terräng och tempo. Vi tränar aldrig med boots och han har bara normalskoning med 8:or runtom för att minimera slitage. Nu är steget så stort att vi väljer att sätta sulor och silikon på framhovarna vid nästa skoning, för att ge honom en svikt – en gympadojja – och på så sätt skona hovlederna. Han har inget stampigt steg, han rör sig väldigt kattlikt, men vi vill ge honom lite extra skydd nu när vintern kommer och underlaget hårdnar.

När han var lite svagare så krullade han gärna ihop sig, men med styrka har det rättat till sig. I början jobbade vi en hel del med upplyftande tygeltag och drivning. Men så en dag sa Denni till oss att han inte brukade bekymra sig om hästen gick så i början av utbildningen. Det brukar lösa sig av sig själv var hans erfarenhet. Det kändes bättre att rida honom på Dennis vis, då kan han söka balans och bärighet ifred, istället för att vi är där och parerar. Nu orkar han vara mer mellan hjälperna och går fram betydligt bättre till handen på ett ärligt sätt. Han är fortfarande mycket kräsen med vilket bett vi använder, men vi lär oss av varandra och med ålder, styrka och erfarenhet accepterar han alltmer det vi ber honom om.

Vi har ett team runt alla våra hästar och Lakkrís är en av dem som gås igenom oftast av fysioterapeut och massör – helt enkelt för att han tränas mest. Vi har prenumeration på tider, vilket är väldigt bra. Det blir en naturlig del av träningen på så sätt. Ofta har han inte så mycket att behandla, som tur är, men ska man ställa krav på sin häst tycker jag att det är skönt att veta att de inte går och dras med spänningar eller småskavanker. Ofta känner vi ju själva om det är något som inte är som det ska vara, men oavsett så gör behandlingen att läkningen påskyndas. Nu säger jag inte att alla borde göra som vi gör, jag berättar enbart hur vi har valt att lägga upp vårt arbete. 🙂