Elin konstaterade att Lakkrís snart får starta Paralympics om han ska fortsätta justera sig. Han föddes missbildad i huvudet, ena sidan är intryckt. Sedan fick han då griffelbenet avsparkat förra året, följt av avbiten öronspets för några veckor sedan samt en trolig fraktur vid virveln på höger höft. En benbit har gått av och kapslats in där i samband med hans sannolika vurpa i hagen för någon månad sedan. Enligt fysioterapeuten är en fraktur där en ganska vanlig skada och inget som ska störa honom på längre sikt. Det är andra benbiten som vandrar runt i kroppen på honom, även vid griffelbensfrakturen lossnade en bit som aldrig återfunnits, var den satt sig i kroppen lär vi väl aldrig få veta. Det är egentligen inte benbiten i sig som är ett bekymmer just nu, utan att muskulaturen kring höften och ner mot höger bakknä fortfarande är påverkad. Även om han känns bättre så har han ont vid beröring och vissa moment. Han tyckte bland annat att det var jobbigt att skos, vilket han aldrig tycker annars. Vi som tänkte ställa av honom nästa helg har dock fått kontraorder av den behandlande massören som förordar fortsatt ridning, om än utan större krav. Just nu är det viktigare att känna av honom och att läkningen går åt rätt håll, än att ställa av honom och riskera att han går och förvärrar skadan utan att vi har koll. Så hans semester får vänta lite och vi ber samtidigt vädergudarna om en fin november (har väl aldrig hänt i detta land, men önska kan man ju). Med fem hästar igång vill vi gärna skymta solen ibland i alla fall. Nu ska ni slippa höra mer tjat om Lakkrístrollet. Nästa gång ska jag avhandla någon av de andra som vi har i vår vård.

Nu gäller det verkligen att ta tillvara de dagar som är uthärdliga att rida på. Idag är inte en sådan dag, när vinden virvlar de gula löven och smågrenar över hela gården, samtidigt som det regnar på tvären. Lite isländsk känsla. Igår morse gick jag ut och kikade på Elin och Lakkrís när de hade ett träningspass. Det var kallt och krispigt, men härligt att se energin i ekipaget. I slutet av nästa vecka får han gå på välförtjänt höstvila, efter att ha utvecklats så starkt under året. Han har byggt mycket muskler och rumsligheten ökar för varje månad. Vi jobbar honom ganska allsidigt, varvar ridbana med långa och korta turer i varierande terräng och tempo. Vi tränar aldrig med boots och han har bara normalskoning med 8:or runtom för att minimera slitage. Nu är steget så stort att vi väljer att sätta sulor och silikon på framhovarna vid nästa skoning, för att ge honom en svikt – en gympadojja – och på så sätt skona hovlederna. Han har inget stampigt steg, han rör sig väldigt kattlikt, men vi vill ge honom lite extra skydd nu när vintern kommer och underlaget hårdnar.

När han var lite svagare så krullade han gärna ihop sig, men med styrka har det rättat till sig. I början jobbade vi en hel del med upplyftande tygeltag och drivning. Men så en dag sa Denni till oss att han inte brukade bekymra sig om hästen gick så i början av utbildningen. Det brukar lösa sig av sig själv var hans erfarenhet. Det kändes bättre att rida honom på Dennis vis, då kan han söka balans och bärighet ifred, istället för att vi är där och parerar. Nu orkar han vara mer mellan hjälperna och går fram betydligt bättre till handen på ett ärligt sätt. Han är fortfarande mycket kräsen med vilket bett vi använder, men vi lär oss av varandra och med ålder, styrka och erfarenhet accepterar han alltmer det vi ber honom om.

Vi har ett team runt alla våra hästar och Lakkrís är en av dem som gås igenom oftast av fysioterapeut och massör – helt enkelt för att han tränas mest. Vi har prenumeration på tider, vilket är väldigt bra. Det blir en naturlig del av träningen på så sätt. Ofta har han inte så mycket att behandla, som tur är, men ska man ställa krav på sin häst tycker jag att det är skönt att veta att de inte går och dras med spänningar eller småskavanker. Ofta känner vi ju själva om det är något som inte är som det ska vara, men oavsett så gör behandlingen att läkningen påskyndas. Nu säger jag inte att alla borde göra som vi gör, jag berättar enbart hur vi har valt att lägga upp vårt arbete. 🙂

Under Lakkrís första tävlingssäsong har han överträffat alla förväntningar och lite till. Han har kommit ut på 6,0 totalt av VM-domare, han har blivit klubbmästare och Upplandsmästare. Han har satt 6:or i samtliga gångarter och 6,5 i några. Ändå har Elin bara startat honom tre gånger. Senaste tävlingen gick absolut sämst. Vi noterade vid massagen tidigare samma vecka att han fått en rejäl smäll på ena höften och han kunde därför inte ridas på några dagar innan tävling. Tidigare i veckan reds han inte på grund av dåligt väder (RIDHUS!! Jämrans kommun till att ta tid på sig i bygglovsprocessen), vilket resulterade i att startade med en häst som stått i en vecka. Lakkrís har ganska mycket energi i vanliga fall. Gissa hur mycket energi han hade då. Han inledde med att vrålspringa igenom veterinärbesiktningen med mig på släp. Sedan vrålsprang han runt med Elin på framridningen. På banan gjorde han lite som han ville och fattade framför allt inte vänster galopp förrän efter ett helt varv (ont i höger höften möjligtvis, vilket kan förlåta en del). När vi skulle åka hem såg vi att han blivit av med hela örsnibben… det hade vi inte sett innan då håret stod upp och utgjorde vad vi trodde var örsnibb, men nu sprack såret upp och attan vad ont han måste ha i det där örat. Nu var han ännu mer förlåten för att ha varit lite oregerlig. Högst upp på listan av misstänkta är Snurre som sannolikt i ett utfall av surhet vid höhögen har huggit till och råkat få tag i örat. Näst högst upp på listan är hans löjligt söta gula lillebror, som älskar att bita i sina kompisar när han leker. Oavsett, så har Lakkrístrollet ont i örat. Det som är kvar av det.

Fina Fína har också gjort sportstarter och hon sköter sig strålande. Första femgångsstarten hade hon en för försiktig pilot på ryggen, men andra gången hittade de faktiskt pass, även om hon slog upp i två av läggningarna. Men det är på gång. Hon har även lyckats bli diskad en gång på grund av onödiga omständigheter. I T8 glömde speakern bort tiden (!) och efter fyra varv i tölt tröttnade Fína och slängde sig i trav och drog hela långsidan (hon kan vara ganska stark). När Elin skulle göra one rein stop kom hon utanför banan och fick röda kort. I övrigt har även hon fått stadiga 5,5:or och 6:or i alla gångarter (utom pass). Bådar gott! Hon är stark och het, men hon sköter sig fint och framförallt är hon väldigt otittig – en egenskap man uppskattar mer och mer tycker jag. För tillfället tokbrunstar hon i det konstiga vädret och har något hormonanfall som gör henne både stökig i hagen och i ridningen. Nåja, det går väl över.

Nu får vi rekapitulera och sätta upp målen för nästa säsong. Lakkrís kommer få jobba med att stärka tempot i tölten i vinter för att kunna starta V1 och T1 till våren.  Fína ska vi fortsätta jobba med lydnad och lösgörande på. I sommar blir hon storasyster – igen! Liljas mage är redan trind och go, vilket är underbart med tanke på hennes gigantiska fölis som går bredvid och snart är lika stor som sin mamma.