Det svenska vädret är ju ständigt ett föremål för klagomål och diskussion. I år är verkligen inget undantag. Jag tycker det är rätt skönt att det inte är knallvarmt för då kan man rida mer. Ligga på stranden är ju ändå inte min grej. Torkan har jag mer synpunkter på då återväxten på betet är obefintlig. Hästarna är trots det runda om magarna, det är otroligt så lättfödda islandshästar är. Den enda som jag nojjar med när det gäller maten är Lilja, som alltid är ganska smal, men nu har hon ett gigantiskt stort föl vid sin sida som äter rejäla mängder. Förhoppningsvis är hon även dräktig, vilket gör att hon behöver äta för tre om hon ska hålla hullet. Nu har vi massor av hösilage kvar, tack och lov, så nästa vecka när betet i hennes hage kommer vara på upphällningen sätter jag henne i en egen hage tillsammans med Diva och tokfodrar på med hösilage. Smala hästar är betydligt jobbigare att ha än tjocka.

De här två har den ansvarsfyllda uppgiften att klippa gräset runt gården (just här går de utanför köksfönstret) och de flyttar därför runt i små provisoriska inhägnader och äter glatt.  Just här ingick det även i uppdraget att käka gräset i hundburen, vilket väl sköttes sisådär. Klár vågade sig in halvvägs, Snurre skulle inte komma på tanken att ens beträda den märkliga buren – trots allt gräs där. Men utanför klippte de nogsamt ner så fint. Skönt att slippa gå med röjsågen – hästarna nöjda och jag nöjd.

29 år gammal fick älskade Sòley somna in i början av sommaren. Några veckor tidigare hade hon sannolikt fått en stroke. Hon blev lite vinglig, hade svårt att gå nedför och uppför och hon åt med huvudet på sned. Då beslutade jag mig för att det var dags. Hon har givit oss så mycket – tillit, kärlek, upplevelser och fantastiska avkommor. Hon kommer alltid vara saknad. ❤