I utbyte mot Lakkrístrollet fick jag Klár. Inte för att Elin tröttnat på honom, tvärtom – han är hennes ögonsten – men vi kände att vi behövde ändra lite i upplägget. Något har varit knasigt på högersidan av korset på honom under en lång tid. Vi har masserat regelbundet, utan någon förbättring och varit på klinik två gånger där de har böjt högt och lågt, utan att få fram hälta. Fin, men svag är deras utlåtande. Vi som sett honom under många år, ser ju att något inte stämmer ändå och det känns i hela hästen. Senast på kliniken sa de att vi skulle utöka teamet – med en kiropraktor. Sagt och gjort – hon hittade en del låsningar på honom och för första gången på mycket länge kände vi att det blev något bättre och han började svinga bakkärran som tidigare. Men han har tappat väldigt mycket muskler på bak och bakben, så nu måste vi bygga upp honom från grunden igen. Det blir alltså min delikata uppgift och det kommer ta sin lilla tid. Mycket skritt, men också två veckors vattenträning står på schemat. Det har vi aldrig testat förut på våra hästar, men nu tänkte vi prova. Jag gillar Klár, han är ganska komplex. Han är – oftast – lugn och lite sävlig, men känslig. Det innebär att man kan be honom gå på mer, men man måste göra det med lite försiktighet, annars blir han stressad. Ute kan han lufsa som en nalle, för att i nästa ögonblick bli knallhet på ett öppet fält. I hanteringen är han världens raraste häst.

Bilderna är från dag 2 på kursen, då Elin och jag hade bytt häst (och jag tröja!!). Då hade jag inte suttit på Klár på ett halvår, så det var väl på tiden.

Jag har hunnit med några dagar på Island också. Otroligt välgörande för själen, efter en alldeles för hektisk inledning på året. Vi hann ofantligt mycket på den korta tid vi var där – femgångstävling i Mästarligan, ridkurs, koll på topphästar, bad i het källa, snabbshopping, vattenfallsbesök och massor av god mat, vin och härligt umgänge. Vädret var värst ever – i snöstormen från helvetet skulle vi ta oss till Hella från Reyjkavik sent på torsdagskvällen. Sikten var obefintlig och vi kröp fram, stirrandes på pinnarna bredvid bergsvägen, som under en kort stund försvann helt. Då var man inte så kaxig. När snön slutade yra, kom regnet istället och tillsammans med den starka vinden så räckte det med två minuter utomhus för att man skulle vara genomblöt. Så höll det på hela tiden tills vi var på väg till flygplatsen för att åka hem, då kom solen. Men man åker ju inte till Island för att njuta av bra väder. Axlarna sjönk allt längre ned allteftersom dagarna gick och jag började äntligen fylla på energidepåerna igen. Så tacksam för att umgås med folk som ger så mycket av sig själva.

I slutet av sommaren förra året satte vi igång Lakkrís efter griffelbensskadan. Det har varit skönt att inte ha något speciellt mål, utan bara jobba på lite lagom mycket – som jag haft tid och lust med. Isigare vinter kan inte jag minnas att vi någonsin haft. Det har gjort att våra hästar har fått vila ganska mycket, man har inte varit sugen på att ge sig ut och att de ska halka eller vricka sig. Jag har passat på när det varit barmark, eller snö och kallt och tränat på det som gått att träna på. Ändå har det på något märkligt sätt gått stadigt framåt med den lille atleten. Under hösten och våren har vi varit iväg på fyra helgkurser för mästare Tóti och det har varit fantastiskt bra. Vi har fått den ”hålla-handen”-hjälp som jag känt att jag behövt. Jag har och har alltid haft ganska dåligt självförtroende som ryttare, trots att hästarna jag tränat återkommande fått beröm för att ha varit välutbildade av de som verkligen kan rida, så har jag känt mig som en svag ryttare (inte jämfört med vanliga fritidsryttare, men med ”de som kan”). Kanske har jag skämts för att min sits varit sladdrig, men den har jag jobbat ganska hårt med de sista åren och nu är den helt okej för att vara en medelålders tant. Kanske är det på grund av annat. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att tävla. Har alltid tyckt att träningen varit roligare. Då blir det kanske också så att man lätt tycker att man är sämre bara för att man inte tävlar.

Första kurstillfället i höstas fick Elin rida Bliki och Lakkrís, eftersom det var hon som så gärna ville rida för Tóti, medan jag satt på läktaren. Efter att Tóti ridit Bliki en stund tittade han förvånat på henne och sa – vem har utbildat den här hästen? Öhh, det har mamma gjort. Mycket bra jobb, sa han- den här hästen kan allt. I en sådan stund, då händer det något i en, man blir liksom varm och lugn och lite gråtig. Tacksam för bekräftelsen. Inte så att jag nu plötsligt tycker att jag är en lysande ryttare, men jag vågar i alla fall tro på att jag kan utbilda hästar ganska väl. Efter att Elin fått känningar i ljumsken så red jag Lakkrís på kursen och anslöt mig till hyllningskören gällande denna fantastiskt skickliga ryttare, instruktör och hestaman. Ödmjukhet och kunskap i en perfekt mix.

Jag behövde få veta: Är vi på rätt väg? Kräver jag för mycket/för lite? (ja inte var det för mycket i alla fall, surprise…)  Hästen jag började bygga upp var trög och svag, gick lite djupt och hade inte balans i tölten. I februari var han plötsligt helt ridbar igen, faktiskt just under kurshelgen så rasslade pusselbitarna på plats och det var en av de häftigaste ridupplevelserna jag haft, just att gå från ”nu är det på gång” till ”shit vilken häst!”. Han flöt för skänklarna i alla gångarter, han var genomsläpplig och började hitta sin balans i tölten. I helgen var vi iväg igen och jag har nu en häst som fått tillbaks sin framåtbjudning, hittat balans och de vackra rörelser vi tidigare fått se glimtar av är nu hans naturliga sätt att gå. Så tacksam över en häst född i form, i uppförsbacke. Det gör att man faktiskt nästan tror man kan rida lite 😀

Tillsammans tittade vi på hans muskelutveckling och vi var bägge fascinerade över vilka muskler han satt på rumpa, kors och bakben på denna korta tid. Det är nästan så man vill kolla om han petat ner anabola i kvällshöet. Jag vill ha lite mer bogmuskulatur på honom, men i övrigt är han kalasfin. Eftersom han har så vackra rörelser så kommer han nog ganska snabbt bygga upp sig även fram. På order av mästare Tóti fick jag på söndagen lämna över denna underbara skapelse till Elin som från och med nu kommer träna (med lite assistans av mig) och tävla honom när det blir dags för det. Jag känner mig ändå stolt över att ha utbildat honom så här långt och att jag lämnar över en diamant som kan bli precis hur bra som helst om han får vara hel. Nu ska jag istället sätta tänderna i hans lillebror Leiri och i Klár. Mer om detta framöver.

Alltså min tröja. Det ser ut som jag väger 100 kilo. Jag var lite överpraktisk och tog min älskade pappas golftröja som jag ärvde efter honom. Den är supervarm i ull med foder, men den är i storlek för en 185cm lång man med mage… På mig bullar den stora tröjan fint ihop sig på hela magen. Det var sista gången jag red kurs i den. Nästa gången blir det mer figurnära. När man inte är pinnsmal, så behöver man ju inte sätta på sig kläder som gör att man ser dubbelt så stor ut som man redan är. *note to self*