Idag är det väl då dags att avhandla fine Klár. I våras började han få prova på öppen fyrgång. Ute har han hittat ett bra tempo och en säkerhet i tölten och vi tänkte det var dags för honom att möta lite större utmaningar. Det gick hyfsat bra, han började ticka in 6:or stadigt i alla gångarter – utom just det ökade tempot, för på banan tappade han den rytm som vi får ute på vägarna med honom. Han slog lätt upp, men vi tänkte ta detta som ett läroår för honom och låta honom förstå vad vi ville i lugn och ro utan fokus på siffran i det ökade tempot. Men så blev Elin uttagen i laget som skulle representera Sverige i Youth Cup tävlingen i Holland, vilket såklart var jätteroligt och spännande. Elin ville ha med sin älskade Klár, även om vi också vaccinerade upp Snurre enligt internationella regler, för att ha en reserv om något hände med Klár. Snurre var ytterst tacksam att slippa genomlida bootcamp, tokbantning och transporten och tävlingen. Istället fick han lugnt och nöjt beta vidare på sin stora äng hela sommaren, medan Klár fick det hett om öronen.

Samma vecka som beskedet om uttagningen kom, så ringde Denni upp Elin och frågade om hon ville jobba på Lindnäs under sommaren. Vilka möjligheter! Hon som bara ridit ”på riktigt” under drygt ett år, efter att axlarna stoppat henne från en fortsatt sim- och tenniskarriär. Urtaggad åkte hon till Lindnäs i juni och med sig hade hon såklart Klár. IA och Denni tränade henne (och honom) fantastiskt, oj vad hon har fått lära sig att rida i sommar. Underbara människor till att vara engagerade och generösa med sin kunskap. Att de dessutom är underbara som empatiska, lojala och kloka vänner är ju ännu en dimension som jag tackar min lyckliga stjärna för att ha förmånen att ha.

Klár fick börja ta i ordentligt för första gången i sitt liv och de såg riktigt lovande ut ihop efter sin drillning. Väl nere i Holland var banan blöt och tung och det passar inte Klár. Han är inte särskilt stark och han är stor, tung och har mycket rörelser. Det blir väldigt jobbigt för honom. Elin började känna på träningarna att något inte var som det skulle, han tog inte med sig bakbenen. Det blev mycket hopp och skutt, travtakt och inte alls den häst hon hade haft under sig tidigare under sommaren. I dressyren gjorde de dock en jättefin insats och hade urfina poäng, fram tills sista galoppvolten, då Klár gled ut från banan i en staketöppning och blev diskad. Han var tredje startande och efter honom slapp de andra rida med öppet staket. Orättvist och tråkigt, inte minst då övriga visningen varit så bra. De tre som fått rida med öppet staket borde fått rida om, eftersom alla startande ska ha samma förutsättningar. Men det var bara att bita ihop och komma igen. Töltstarten var bedrövlig, en regntung bana en tidig morgon och en häst som inte kändes 100 var en usel kombination. Elin var förkrossad. Men så kom fyrgången och plötsligt lossnade det och Klár fick 6:or, 6,5:or och t.om. 7:or – en tredjeplats och en nöjd unge som äntligen fått visa vad hon och hästen gick för. De lyckades inte hålla ihop det i finalen utan rasade ner till 6:e platsen, men uttagningen och den första 7:an var ändå en skön revansch.

Klár fick ju ”sitta” för första året och jag började fundera på om samlingsarbetet kanske hade blivit lite för mycket för honom, utifrån vad Elin beskrev hände i Holland. Han hade i våras ibland trampat om bak i traven, men vi fick aldrig fram det hemma när vi tränade. Det visade sig bara på bana. Efter en rejäl vila efter Holland tog vi med honom till en enklare klubbtävling för att se hur han var på bana efter vilan, men han ville fortfarande inte ta med bakbenen, och var sämre genomgående i alla gångarter – han hade tappat stunsen. In på klinik ögonaböj. Ingen knäledsinflammation, puh, men en överansträngning i ryggen och lite sladdriga knän, mer på höger än vänster, helt i enlighet med vad vi också kände. Han behandlades med muskelavslappnande i ryggen och blistrade knäna och reds framåt-nedåt i såsig trav några veckor. Sedan tyckte veterinären att vi skulle dra igång honom ordentligt igen, men vi valde att göra tvärtom, vi lät honom stå tre veckor till. Jag hade en magkänsla av att han behövde det. Nu har vi börjat rida honom igen. Han är tjock och lurvig och lite tung, så vi vet ännu inte om det är någon skillnad, för nu börjar vi uppbyggnadsarbetet. Om två månader tror jag vi kan avgöra om behandlingen och vilan har hjälpt, men det hoppas vi att den har. Mentalt är han i alla fall inte överansträngd, han är som vanligt stallets gladaste häst. Man kan inte annat än älska Klár för den underbara individ han är.