Som väl undgått ungefär precis ingen i min omgivning så har Ljómi alltid varit min ögonsten. Ända sedan han föddes och jag sörjde över vad jag trodde var hans döda kropp, efter att ha suttit fast vid förlossningen så har han haft en stor plats i mitt hjärta. Den där ”döda” kroppen hostade ju mirakulöst igång sig, fick en väldig fart redan efter ett dygn och har sedan dess aldrig slutat röra sig. Lätt och elegant, med stora rörelser både fram och bak. Gul var han också och ofantligt vacker. Så kom maj i år, Ljómi fyllde ett och stona började brunsta helt hysteriskt. Lilja, som alltid varit en riktig smygbrunstare ställde upp sig mittemot killarna och såg ut som hon var på väg över staketet för att våldta sitt lilla barnbarn som ganska snabbt förstod galoppen och började småhumma, varpå tanterna blev ännu galnare. Jag har haft hingstar här tidigare, betydligt äldre, men de har aldrig fattat att de varit hingstar. Till skillnad från den här lille. Vi slog nytt världsrekord i att flytta flock och sätta upp en extra buffertzon för killarna, samt köra Lilja till Divar. Allt skedde inom ett par timmar. Valackerna såg dock allt slitnare ut för varje dag, eftersom Ljómi lekte outtröttligt med dem, när han inte stod och hummade efter tanterna. Alltså bestämde jag mig för att han behövde komma till en flock med likasinnade och duktiga Kicki Elveskär tog emot honom till sin hingstflock med kort varsel. Det kräver dock lite planering och insatser. En icke ledbar och lite småskygg unghäst ska lastas och köras en och en halv timme (och vaccineras och avmaskas innan dess). Man vet inte hur han reagerar på allt och hur det ska gå i en ny stor flock. Men allt gick strålande och han gled in fint i flocken i den fina, gigantiska hagen utanför Norrtälje. Men som jag saknade honom… från att ha sett honom varje dag var han ju bara borta. Även om jag visste att han hade det toppen hos Kicki, så var det en sorg (jo jag har ett liv, men ändå). Så frågade Ia om inte Ljómi kunde bo på Lindnäs. Bara tanken på att göra om hela processen med infångning och transport fick mig att tveka. Men efter ett tag bestämde jag mig för att det fick kosta det besväret, för till Lindnäs åker vi ju ganska ofta, så där skulle jag kunna se honom växa upp. Dessutom har de samma utsikt över sina hagar som jag, dvs de ser killarna hela tiden, vilket en nojig hästägare som jag tycker är så skönt med små illbattingar som kan hitta på så mycket. Sagt och gjort – igår gick flytten till Lindnäs. Mötet med sina tre nya kompisar var lugnt, fint och rörande. Så fina killar med ett underbart lynne. Nu ska han få växa upp i lyxbarnkammaren, med dunderflotta och supertrevliga kompisar under Ia och Dennis vakande ögon.

När Ljómi värdigt gick ut i sin nya hage säger Ia skämtsamt de finaste ord jag kan tänka mig: ”Men Gud så vacker. Vi får nog säga att han är vår.”