Kryss i taket – ett inlägg!! Det var inte direkt planerat, men andan föll på. Nu ritar jag inga kryss i mitt fina tak, det vore synd på de koniska, breda plankorna som någon mödosamt satt upp för dryga 200 år sedan med smidda spikar och stor kunnighet. I nästan exakt två år av dessa 200 har vi nu haft äran och lyckan att få bo på detta underbara ställe och det börjar så sakteliga formas efter våra behov och önskemål. Det kommer till lite snygga möbler allteftersom och ersätter de som jag är ”klar med” på ett eller annat sätt (eller som Zlatan slaktat med klor och bus i destruktiv kombo). Praktiska lösningar växer fram parallellt med estetiska och visionerna om vad jag vill göra här tar aldrig slut. Och jag vill inte att de ska ta slut heller.

Nu är processen med att få tillstånd för åtgärderna som krävs för att kunna bygga ridhus igång. Det är värt varenda krånglighet att bo angränsande till ett naturskyddsområde, så jag väntar tålmodigt på att Länsstyrelse och kommun ska säga sitt. Oj så många år jag längtat efter ett ridhus och nu äntligen börjar det blir konkret verklighet. När ridhuset är på plats så innehåller det även kök och toalett och därmed frigör vi vårt gulliga gästhus där dessa faciliteter utnyttjas idag. Tonåringen väntar otåligt på att få göra det till sitt egna krypin. Så först och främst ridhus, sedan lite ytrenovering av lillhuset så Elin kan flytta in. Efter det så finns det ytterligare planer på roliga investeringar här. Såklart 😀 Men en sak i taget… i alla fall när det gäller byggprojekt och större investeringar.

Mellan varven håller vi nu igång 6(!) hästar, vilket är ett par för mycket. Vi får ta tag i det, men de tre T-musketörerna, alias tant, tonåring och tjugoåring, kan inte enas om vem i gänget som ska bort. Vi älskar dem allihop. Överlevnadsplanen är att den här sjukt söta pralinen ska grundinridas klart för att sedan ställas av ett tag. Lagom tills han ska igång igen åker Fína på visningsträning. På så vis har vi i alla fall reducerat skaran till fem. Dock fortfarande en för mycket. Leiri (pralinen) har alltid varit en väldigt cool kille. Till min stora lycka är han känslig, men inte spänd och otroligt lättlärd. Han är en sådan man visar en gång hur det ska vara, sedan sitter det. Han är samarbetsvillig och framåt, men har inte ett uns av spändhet i sig. Jag har knappt sett honom röra sig så när jag häromdagen longerade honom för första gången, så var det med ett stort leende jag kunde konstatera att han har ett härligt stamp i steget. Nu är jag så där dödligt kär i både Lakkrís och Leiri. Samtidigt tycker jag att det är urkul att rida på Fína och jag är inte dugg ledsen när jag får ett härligt träningspass på Bliki, eller en tur i skogen på Snurre eller få uppleva en tokpigg Klárs ökade tölt (som han ännu inte riktigt tagit med sig in på banan från grusvägarna, men det kommer). Egentligen borde man sluta jobba och bara njuta av alla hästarna, men då blir det svårt att förverkliga alla de där visionerna jag nämnde. Vi har alldeles för roliga hästar. Och alldeles för många…men vi kör på ett tag till så får vi se vad som händer och sker. Den som lever får se, som min kära mor alltid säger.