Nu är hösten som vackrast och färgprakten i solen framkallar i det närmaste religiösa känslor i mig, som är en skogsmulle ut i fingerspetsarna. Inte på det viset att jag samlar svamp och och bär, jag kan knappt skilja kantarell från champinjon (jo kanske just det, men där går min kompetensgräns), men jag är en visuell person och jag tar in och värderar dofter, färger, känsla och ljus. Jag gillar det höga, klara och friska. Det enda jag inte gillar såhär års är vimsande älgar, leriga stigar och det annalkande mörkret. Hästarna verkar ha återhämtat sig från sin pälssättning och är pigga, glada och arbetsvilliga. Egentligen har jag sinnesjukt mycket att göra med två gigantiska projekt dumpade i mitt knä, samt lite övrigt lull-lull som jag dras in i av rena fartvinden, vilket alltid händer på stora bolag. Ett litet bonusprojekt som jag deltar i, på tid som inte finns, är stallprodukter – strö, stolpar och ridhusflis exempelvis. Det är ju rena nöjet att hålla på med måste jag erkänna. Snart kan ni därför sannolikt köpa fina, miljövänligt producerade stallströprodukter med en islandshäst ni kanske känner igen på förpackningen :). Just nu väljer jag mellan två stora personligheter.

Snurre förstår inte vad jag tvekar på, Divar har ju inte ens bläs.

Inte nog med det – även de fantastiska ekstolparna som jag själv använder och har vurmat för att de ska göras mer staketvänliga (kortare längder, mindre diameter och spetsade) kommer snart att finnas för alla att köpa i bygghandeln – utan giftiga tryckimpregnerade kemikalier, bara svensk, hård, tålig ek. Ekstolpen slår alla furustolpar med hästlängder vad gäller hårdhet och livslängd (och miljövänlighet om alternativet är tryckimpregnerat). Dessutom är de snygga! Dyrare i inköp, men håller så enormt mycket längre.

Det var en lång inledning till att jag egentligen inte alls har tid att rida. Ändå rider jag regelbundet och ofta. Är det någon gång jag bara måste rida så är det när jag har så hysteriskt mycket att jag inte vet var jag ska börja ibland. Ridningen rensar hjärnan, ger ny energi (makalöst vilken skön känsla det är att rida ett par hästar) och håller igång den gamla kroppen (om den nu inte skulle vara igång tillräckligt av fordringar, mockningar, slit och släp). Snart går vi in i viloperiod, ja inte jag då av ovan nämnda skäl, men hästarna i omgångar. Det kan vara bra, då tjejerna inte är lika ridfrekventa som jag för tillfället och jag har lite körigt att hålla igång fyra pållar själv. Först ut är Lakkrís som har utvecklats fint, börjar tölta ganska säkert (långsamt), utan att förlora takt och steglängd i traven och med bibehållen fin överlinje. Han har också lärt sig sidförande och börjar bygga upp kroppen till att bli ridhäst (med mjölkmage…). Det är ganska lagom att ställa av honom i mitten av november, då vi har hunnit med en kurs för Fredrik Rydström och något besök nere på Lindnäs. Snurre står också på tur omkring samma tid. Han har dragits med en överansträngning i ett bakknä efter vår omkullridning, som vi haft under uppsikt och behandling genom massage. Han fick starta Stormurmästerskapet, med massörens godkännande, värre än så är han inte, men vi såg ju att han var i obalans bak på ett sätt som han inte brukar vara (inte bara att han var tjock och otränad). Han slog upp två gånger i korsgalopp i läggningarna och det finns inte på hans repetoar egentligen, det har aldrig hänt förut. Han är stensäker vanligtvis – slår han upp så är det i ren galopp, inte i kors. Så visst är han påverkad, tack och lov inte i sitt gamla skadeknä, utan i det andra. Nu rids han enbart i trav och skritt fram till nästa behandling om ett par veckor. Efter det ska han vila en månad. De andra två rödingarna, Klár och Bliki kör vi på ett tag till, tills gråheten tar musten och lusten ur ridningen. Klár bygger vi kondition på nu och jag är så tacksam för ridvägarna här. De är outstanding och ändå har vi bara utforskat en bråkdel ännu. En lång, sandbelagd raksträcka har vi nu hittat bland alla vackra skogsstigar, där vi kan bygga upp allt möjligt på hästarna – pass, tölt, galopp, you name it. Vi ser också hur den förgrenar sig åt en massa håll, så när andan faller på ska vi ut och botanisera vidare i skogarna och upptäcka ännu mer. Bliki jobbas bara vidare där han befinner sig, han ska sitta lite mer på baken och han ska vara säkrare i formen. Konditionsmässigt är han fin, takten är ren och mycket är på plats. Han är egentligen den roligaste av dem på så sätt, den man kan kräva mest av (med tanke på att Snurre är lite skadad och heller inte är lika tjänstvillig som Bliki). Det är onekligen lyxigt att ha ett gäng hästar på så olika nivåer, där man kan njuta av de stadier de alla befinner sig i. Efter en längre tur väljer vi gärna att ta den hästen som ansträngt sig mycket som handhäst dagen efter, så att han får röra sig, men utan ryttarbelastning. Det funkar fint här då vi har vägar som tillåter handhästridning, dvs är breda nog för två eller tre hästar. Dit har jag inte kommit än, men jag har nyss beställt en riktig handhästgjord, så vem vet – snart kanske jag tar ut hela flocken samtidigt…