Efter fem dagar på Ultuna ringde veterinären och sa att Fína mådde bättre, men att hennes värden fortfarande var så höga att de tänkte behålla henne hela den veckan också. Det är blandade känslor med ett sådant besked. Det är tryggt att hon är i deras händer, övervakad dygnet runt, med alla mediciner och expertis på plats om något blir sämre. Men jobbigt att veta att hon står i en liten box, tillsammans med fölis – Ljómi som varit busigast av alla våra fölisar och har så mycket spring i benen att han sällan står still. Han måste ha längtat ut hur mycket som helst. Veterinären meddelade att han deltog i alla undersökningar med liv och lust (och nos), nyfiken och kaxig. Några timmar senare ringde veterinären igen. Då hade de överlagt en gång till och bestämt sig för att hon kunde få komma hem, men med övervakning så tillvida att vi höll koll på temp, bajskonsistens och allmäntillstånd och att vi tog nya prover på henne efter en vecka. Vi hämtade hem dem och det var underbart att se glädjen i att få komma ut i hage igen, men samtidigt nervöst att ha en häst som inte var frisk hemma. Så fort Fína la sig i hagen var jag ute med termometern, till hennes stora förvåning.

 Gött att vara hemma…

 

Men hon verkade må förträffligt och hade till sin stora glädje order om fri tillgång på grovfoder, varför hon och Ljómi numera ser ut som spärrballonger. Proverna var inom de godkända värdena efter en vecka och igår släppte jag ut henne med sin flock, nu får det vara slut med fri tillgång, som var huvudanledningen till att hon gått i egen hage, tillsammans med det faktum att jag ville kunna kolla den intressanta bajsfaktorn – konsistens och mängd. Hon har gräs och halm i ligghallen att pilla med om hon vill, men hon kan ju inte vara bredare än vad hon är hög, jag vill ju inte ha fång på henne utöver allt annat elände.

I helgen var det Stormurmästerskap på fina Toftinge utanför Norrtälje. En strålande solig dag, ingen blåst (kors i taket) och trevliga klubbkamrater och domarkollegor på plats. Det var väl många av hästarna som var toppade för SM i somras, som inte var så topptränade just den här helgen, men det kan man ju inte räkna med att pållarna ska vara i oktober – lite runda, luddiga och halvslöa. Inte minst vår egen Snurre som Emmy släpade (bokstavligen) ut ur hagen och ville starta. Han var förfärlig. Delvis för att Emmy red på honom som om han varit i god form, med påföljd att han blev styv och fick mjölksyra. Det var ju lite klantigt. Första stilpasslöpet gick bra, det var väl det enda vi var riktigt nöjda med. Men som dottern fyndigt konstaterade: man behöver inte alltid vara bra, för att vara bäst. Följaktligen blev herr Snurrman Stormurmästare i femgångskombination ungdom. Han hade ju kunnat bli det med lite mer stil, men det får vi fixa till ett annat år.

 Jobbigt som fan var det, bara så ni vet.