Nu är hösten som vackrast och färgprakten i solen framkallar i det närmaste religiösa känslor i mig, som är en skogsmulle ut i fingerspetsarna. Inte på det viset att jag samlar svamp och och bär, jag kan knappt skilja kantarell från champinjon (jo kanske just det, men där går min kompetensgräns), men jag är en visuell person och jag tar in och värderar dofter, färger, känsla och ljus. Jag gillar det höga, klara och friska. Det enda jag inte gillar såhär års är vimsande älgar, leriga stigar och det annalkande mörkret. Hästarna verkar ha återhämtat sig från sin pälssättning och är pigga, glada och arbetsvilliga. Egentligen har jag sinnesjukt mycket att göra med två gigantiska projekt dumpade i mitt knä, samt lite övrigt lull-lull som jag dras in i av rena fartvinden, vilket alltid händer på stora bolag. Ett litet bonusprojekt som jag deltar i, på tid som inte finns, är stallprodukter – strö, stolpar och ridhusflis exempelvis. Det är ju rena nöjet att hålla på med måste jag erkänna. Snart kan ni därför sannolikt köpa fina, miljövänligt producerade stallströprodukter med en islandshäst ni kanske känner igen på förpackningen :). Just nu väljer jag mellan två stora personligheter.

SONY DSC

Snurre förstår inte vad jag tvekar på, Divar har ju inte ens bläs.

Inte nog med det – även de fantastiska ekstolparna som jag själv använder och har vurmat för att de ska göras mer staketvänliga (kortare längder, mindre diameter och spetsade) kommer snart att finnas för alla att köpa i bygghandeln – utan giftiga tryckimpregnerade kemikalier, bara svensk, hård, tålig ek. Ekstolpen slår alla furustolpar med hästlängder vad gäller hårdhet och livslängd (och miljövänlighet om alternativet är tryckimpregnerat). Dessutom är de snygga! Dyrare i inköp, men håller så enormt mycket längre.

Det var en lång inledning till att jag egentligen inte alls har tid att rida. Ändå rider jag regelbundet och ofta. Är det någon gång jag bara måste rida så är det när jag har så hysteriskt mycket att jag inte vet var jag ska börja ibland. Ridningen rensar hjärnan, ger ny energi (makalöst vilken skön känsla det är att rida ett par hästar) och håller igång den gamla kroppen (om den nu inte skulle vara igång tillräckligt av fordringar, mockningar, slit och släp). Snart går vi in i viloperiod, ja inte jag då av ovan nämnda skäl, men hästarna i omgångar. Det kan vara bra, då tjejerna inte är lika ridfrekventa som jag för tillfället och jag har lite körigt att hålla igång fyra pållar själv. Först ut är Lakkrís som har utvecklats fint, börjar tölta ganska säkert (långsamt), utan att förlora takt och steglängd i traven och med bibehållen fin överlinje. Han har också lärt sig sidförande och börjar bygga upp kroppen till att bli ridhäst (med mjölkmage…). Det är ganska lagom att ställa av honom i mitten av november, då vi har hunnit med en kurs för Fredrik Rydström och något besök nere på Lindnäs. Snurre står också på tur omkring samma tid. Han har dragits med en överansträngning i ett bakknä efter vår omkullridning, som vi haft under uppsikt och behandling genom massage. Han fick starta Stormurmästerskapet, med massörens godkännande, värre än så är han inte, men vi såg ju att han var i obalans bak på ett sätt som han inte brukar vara (inte bara att han var tjock och otränad). Han slog upp två gånger i korsgalopp i läggningarna och det finns inte på hans repetoar egentligen, det har aldrig hänt förut. Han är stensäker vanligtvis – slår han upp så är det i ren galopp, inte i kors. Så visst är han påverkad, tack och lov inte i sitt gamla skadeknä, utan i det andra. Nu rids han enbart i trav och skritt fram till nästa behandling om ett par veckor. Efter det ska han vila en månad. De andra två rödingarna, Klár och Bliki kör vi på ett tag till, tills gråheten tar musten och lusten ur ridningen. Klár bygger vi kondition på nu och jag är så tacksam för ridvägarna här. De är outstanding och ändå har vi bara utforskat en bråkdel ännu. En lång, sandbelagd raksträcka har vi nu hittat bland alla vackra skogsstigar, där vi kan bygga upp allt möjligt på hästarna – pass, tölt, galopp, you name it. Vi ser också hur den förgrenar sig åt en massa håll, så när andan faller på ska vi ut och botanisera vidare i skogarna och upptäcka ännu mer. Bliki jobbas bara vidare där han befinner sig, han ska sitta lite mer på baken och han ska vara säkrare i formen. Konditionsmässigt är han fin, takten är ren och mycket är på plats. Han är egentligen den roligaste av dem på så sätt, den man kan kräva mest av (med tanke på att Snurre är lite skadad och heller inte är lika tjänstvillig som Bliki). Det är onekligen lyxigt att ha ett gäng hästar på så olika nivåer, där man kan njuta av de stadier de alla befinner sig i. Efter en längre tur väljer vi gärna att ta den hästen som ansträngt sig mycket som handhäst dagen efter, så att han får röra sig, men utan ryttarbelastning. Det funkar fint här då vi har vägar som tillåter handhästridning, dvs är breda nog för två eller tre hästar. Dit har jag inte kommit än, men jag har nyss beställt en riktig handhästgjord, så vem vet – snart kanske jag tar ut hela flocken samtidigt…

Efter fem dagar på Ultuna ringde veterinären och sa att Fína mådde bättre, men att hennes värden fortfarande var så höga att de tänkte behålla henne hela den veckan också. Det är blandade känslor med ett sådant besked. Det är tryggt att hon är i deras händer, övervakad dygnet runt, med alla mediciner och expertis på plats om något blir sämre. Men jobbigt att veta att hon står i en liten box, tillsammans med fölis – Ljómi som varit busigast av alla våra fölisar och har så mycket spring i benen att han sällan står still. Han måste ha längtat ut hur mycket som helst. Veterinären meddelade att han deltog i alla undersökningar med liv och lust (och nos), nyfiken och kaxig. Några timmar senare ringde veterinären igen. Då hade de överlagt en gång till och bestämt sig för att hon kunde få komma hem, men med övervakning så tillvida att vi höll koll på temp, bajskonsistens och allmäntillstånd och att vi tog nya prover på henne efter en vecka. Vi hämtade hem dem och det var underbart att se glädjen i att få komma ut i hage igen, men samtidigt nervöst att ha en häst som inte var frisk hemma. Så fort Fína la sig i hagen var jag ute med termometern, till hennes stora förvåning.

 Gött att vara hemma…

Men hon verkade må förträffligt och hade till sin stora glädje order om fri tillgång på grovfoder, varför hon och Ljómi numera ser ut som spärrballonger. Proverna var inom de godkända värdena efter en vecka och igår släppte jag ut henne med sin flock, nu får det vara slut med fri tillgång, som var huvudanledningen till att hon gått i egen hage, tillsammans med det faktum att jag ville kunna kolla den intressanta bajsfaktorn – konsistens och mängd. Hon har gräs och halm i ligghallen att pilla med om hon vill, men hon kan ju inte vara bredare än vad hon är hög, jag vill ju inte ha fång på henne utöver allt annat elände.

I helgen var det Stormurmästerskap på fina Toftinge utanför Norrtälje. En strålande solig dag, ingen blåst (kors i taket) och trevliga klubbkamrater och domarkollegor på plats. Det var väl många av hästarna som var toppade för SM i somras, som inte var så topptränade just den här helgen, men det kan man ju inte räkna med att pållarna ska vara i oktober – lite runda, luddiga och halvslöa. Inte minst vår egen Snurre som Emmy släpade (bokstavligen) ut ur hagen och ville starta. Han var förfärlig. Delvis för att Emmy red på honom som om han varit i god form, med påföljd att han blev styv och fick mjölksyra. Det var ju lite klantigt. Första stilpasslöpet gick bra, det var väl det enda vi var riktigt nöjda med. Men som dottern fyndigt konstaterade: man behöver inte alltid vara bra, för att vara bäst. Följaktligen blev herr Snurrman Stormurmästare i femgångskombination ungdom. Han hade ju kunnat bli det med lite mer stil, men det får vi fixa till ett annat år.

 Jobbigt som fan var det, bara så ni vet.