Jag har sagt det förr och tvingas återigen upprepa det: man vet banne mig ingenting om någonting 😳

Min oro senaste tiden (ständigt någon pågående oro att äga djur och ha barn. Vet inte varför man utsätter sig för det i den mängd jag lyckats med) har varit att Lilja skulle få fånganfall, eftersom alla flickor börjat fodras i hagarna. Nähä det var tydligen helt fel häst att oroa sig för (peppar, peppar), Lilja mår strålande. Sådär strålande så man aldrig skulle tro mig om jag sa att hon var ett samtal från avlivning för bara ett par månader sedan. Istället visade älskade Fina tecken på att inte må bra i torsdags morse. Koliktecken, men ändå inte riktigt, något stämde inte med kolikbilden. Efter ett par timmar hade hon fått feber också, hade rejält ont och var så hängig att hon inte ens svarade när Ljomi ropade på henne från hagen. Då ringde jag ut veterinären. När hon dök upp var febern uppe i 40 grader och känslan av att detta var något annat än ”vanlig” kolik var tämligen stark. Vi började slanga i henne vatten, eftersom hon var lite uttorkad och gav henne en injektion med kramplösande. Hon svarade, men inte hundraprocentigt. Det, tillsammans med febern (som gick ner efter behandlingarna, men ändå var ett oroande inslag) gjorde att jag stoppade in fina Fina och hennes underbare hingstunge i släpet och rullade mor ultuna på torsdagkvällen. Båda hästarna skötte sig helt perfekt i släpet. På Ultuna var de redo när vi kom, efter att distriktaren ringt och uppdaterat dem. Så proffsiga och med grymt bra resurser.  De hade en isoleringsbox klar och checkade in mina juveler och sydde sedan fast en kanyl i halsen på Fina och tog de första proverna. Under natten gjorde de även en bukpunktering för att kolla en eventuell bukhinneinflammation. Klockan två på natten ringde veterinären och meddelade att de första proverna såg bra ut. Jag gjorde mig redo på fredagen för samtalet att jag kunde hämta hem dem igen. Tyvärr visade de längre odlingarna att något inte var som det skulle i tarmarna och jag fick istället veta att de skulle behålla henne minst till måndag. Nu får hon intravenös anti-inflammatorisk behandling mot vad de tror är en grovtarmsinflammation. Jag saknar mina vackra hästar och synen av lille Ljomi som är ett sådant lyckopiller varje morgon när jag vaknar. Och jag är sjukt jävla orolig för hans fina, duktiga, underbara mamma och kommer så vara tills jag ser att hon är precis som vanligt igen i sin vanliga hage.

Det var med stolthet jag kunde lämna två hästar som uppträdde strålande (Ljomi var möjligen lite väl nyfiken på allt som hände). Fina må vara en Ferrari att rida, men hon är som en trygg gammal Volvo att hantera.

Varför de får grovtarmsinflammation? Jag citerar Ultunaveterinären: ingen har den blekaste aning.

Så till alla er med hästar som oroar er för allt de kan råka ut för: här är ännu en sådan sak att nojja över, som är helt omöjlig att förhindra. Jag borde börja med bowling istället. Eller bingo.

Tro det eller ej, men tant har faktiskt överlevt ridningen tiden efter Snurres omfattande misshandel av min gamla lekamen. Detta trots att jag har ridit en hel del, vilket gör mig så glad, det är så underbart att vara igång igen, med alla fyra killarna efter alldeles för många månader utan ridning, eller lust till ridning. Det är så lätt att komma ifrån det när man inte håller igång, istället fastnar jag i drängjobb – vatten, mockning, hagfix och så hinner jag inte eller orkar inte rida. Men nu har jag bytt strategi och istället försökt ta tillvara de stunder som uppenbarat sig. Jag går upp tidigt och jobbar, men håller samtidigt utkik mot valackflockens hage, vars ena kortsida och ligghall jag ser från huset. Killarna har dryga tre hektar att vandra runt på, och från huset till bortre staketet är det ungefär en kilometer, vilket innebär att det tar en liten stund att hämta hästar om de befinner sig längst bort på stora ängen, där de älskar att hålla till. Men ett par gånger per dag så kommer de upp till gårdsplanen, för där är nämligen deras vatten. Jag har insett vilken fantastisk tillgång det är med en isabell (Leiri) i hagen, som lyser starkt genom lövverken och därmed avslöjar att grabbgänget är uppe. Så fort jag ser Leiri lysa där, älgar tant ut med några grimmor i högsta hugg och plockar in de två pojkar som råkat dra nitlotten den dagen och får stå ut med tjockkärringens entusiastiska träningsambitioner. Jag tror att min ridentusiasm återinträdde ungefär samtidigt som solen äntligen kom till det här väderhärjade landet och tack vare att det varit så härligt väder i en och en halv månad nu, så har jag hunnit få in ridrutinen i mitt liv igen. Vi har haft tränarbesök av Fredrik Rydström som nog tyckte att vi var lite för mesiga i kraven på våra små älsklingar (nähä?!). Bliki, som jag hade, blev superfin och det kändes roligt och rätt att rida honom med lite högre krav. Han är så arbetsvillig och positiv att det är en fröjd att jobba med honom. Med ökad samling fick han också ökad energi och det var som att sitta på en bomb till slut, även om man vet att han inte gör något dumt så är det galet mycket häst man har (vilket också är en jäkligt härlig känsla).

Klár blev lite stressad, han vill gärna göra rätt men kan bli lite blockerad om man går för fort fram med honom. Lakkrís slapp jobba med samling, bebis som han är, men var väl den häst som fick finaste berömmet av våra (Bliki fick förvisso beröm när han satte sig på baken och började lyfta på frambenen ordentligt). Vi vet ju att lille Lakkrís är en diamant, men det är långt kvar innan han är slipad och klar och mycket kan hända på vägen. Vi fick order om att nu rida med jämn kontakt även på Lakkrís. Han förespråkad att vi skulle ha ”döda” armar, som hela tiden följde med i hans huvudplacering för att undvika ett moment av glapp mellan att han exempelvis går bakom hand och vi korrigerar. Det är ett nytt sätt att rida och som man inte kanske vill ta med sig till mer utbildade hästar, och som nog tar ett tag att få kläm på tror jag.

Snurre blev kalasfint riden av Fredrik, men det blev nog droppen efter en lång tävlingssäsong och min lilla omkullridning på det, så när jag red honom veckan efteråt kändes han inte helt hundra. Nu har han fått massage och hjälp att släppa i sina överansträngda muskler, så får vi hoppas att han snart är fin och jämn igen. Tanken är att han ska starta på Stormurmästerskapet i början av oktober, men bara om han känns helt fräsch. Därefter får nog divan Snurre en välförtjänt rejäl vila.