Lilja på bedömningen 2007

Det kommer lite frågor om hur Lilja mår. Jag är så glad över att folk bryr sig. Vackra Lilja, som bara väntade på att SM skulle avslutas för att jag skulle hinna boka tid med slaktbilen, ser förvånansvärt fin ut. Jag pumpade i henne dubbel dos medicin under väldigt lång tid (på veterinärens inrådan) och hon stod boxad en och en halv månad. Till slut nådde jag en punkt där jag kände att det fick bära eller brista och släppte ut henne (efter att ha betat in henne) och drog ner medicineringen. Trots att hon var lite stapplig. Märkligt nog har hon återhämtat sig ganska bra. Hon har ingen puls alls i höger fram, dock i vänster fram. Hon är följaktligen också något mer känslig i det benet, men hon är inte stapplig, utan rör sig nästan som vanligt i traven och helt vanligt i skritten. Hon ser också ut att må bra generellt och hon äter ingen medicin alls sedan några veckor tillbaks. Så länge hon verkar må bra så får hon vara kvar. De är en väldigt fin liten flock med mormor Lilja, moster Líf och mamma Fína – å så lille Ljómi som de familjärt och kärleksfullt hjälps åt att ta hand om. Jag hade förberett barnen på att det skulle bli en tung sommar då jag tänkte ta både Lilja och Sóley samtidigt, eftersom även gamla Sóley sett stapplig ut, inte på grund av fång utan på grund av gamla, trötta ben. Men även Sóley har genomgått någon märklig rostbehandling i sommar och nu rör hon sig plötsligt bättre igen, den gamla grisepasstanten travar till och med i hagen emellanåt, vilket väl inte hänt de senaste 5 åren. Så de två damerna får helt enkelt njuta av sommaren (hästarna är väl de enda som uppskattar att det inte är varmt) och precis så länge de ser ut att må bra. För mig får de gärna bara gå och skrota här så länge de behagar, utan någon vettigare uppgift än att vara sällskap till de andra, men det bygger på att de mår bra själva, jag vill inte spara djuren för att jag tycker det är jobbigt att ta bort dem. De måste ha ett bra liv, utan smärta och ångest och en häst som inte kan använda sina ben riktigt mår inte bra. De är flyktdjur och ska kunna röra sig, enligt mitt sätt att se på det.

En stor bonus med att unge herr Ljómi föddes var att hans moster plötsligt blev stor… Hon har tidigare lekt ”oj vad jag är rädd” och trots att Ida grimtränade henne enligt konstens alla regler som fölis när hon stod hos henne, så har hon knappt låtit sig klappas för hon varit så ”skygg”. Men i och med Ljómis ankomst så dök drivkraften svartsjuka upp. Han fick ju massor av kel och uppmärksamhet och ingen brydde sig längre om den feta 2-åringen. Underskatta inte hästars känslor, mina vänner. Plötsligt ville Líf vara med överallt och titta, lukta, klias och gärna knuffa bort den lille gule för att få platsen längst fram hos de snälla människorna. Hon som kastat sig hejdlöst bara man haft en grimma i handen, började plötsligt stoppa ner huvudet i den på eget bevåg. Så nu är hon grimvan, hängd lite försiktigt på (hon är stor och stabil, även om hon bara är 2), klappad över hela kroppen och extremt social och det hela har väl tagit totalt 20 minuter av min tid i anspråk, helt enkelt för att hon själv signalerade att det var dags.

Tjockis-Líf kan röra sig hon också, trots jättemage…

Leiri har däremot inte fått den traditionella griminvänjningen som liten, men det har inte varit någon skillnad alls. Han har inte kommit på leken ”hjälp” ännu, och lär nog aldrig göra det heller. Han gillar människor och är coolast av alla i hagen. Honom var det liksom bara att sätta på grimma, så var det med det. Ledtränas fick han också göra lite hastigt och oplanerat i somras då ett träd fallit över trådarna i valackhagen och han – som enda valack vandrat ut ur hagen och sedan följt med flocken till andra änden av hagen, men då stod ju han på utsidan och de andra på insidan… Med tanke på hagens storlek var det inte läge att börja fundera på att leda honom tillbaks hela vägen till öppningen i staketet (ungefär 800 meter med en häst som aldrig letts tidigare kändes inte lockande), utan vi kunde öppna två av de tre trådarna och lyfta den tredje, släpa ut Snurre i pannluggen (alltid Snurre som får ställa upp…) och med hjälp av honom som lok, leda in Leiri också. Tänk om det varit en unghäst som varit mer virrig än Leiri, han är urskön med sitt lugn och verkligen en kopia av pappa Divar. Så seriösa är vi alltså i unghästhanteringen här – vi väntar tills hästarna själva säger att de är redo, alternativt hittar på något så vi bara måste hantera dem på ett vuxet sätt. Vi kan kalla det Go with the flow-principen…

Leiri – vår Nalle Puh, filosofen som gillar att softa.