De senaste månaderna har varit mer eller mindre fokus på att bara stå distansen ut. Det har varit otroligt slitigt att jobba så mycket med tillhörande resor, samtidigt som jag haft en student, en konfirmation, ett SM och en gård att hantera. Jag kände att jag gick på autopilot, men man kan inte ge sig så mycket tid att fundera, det är som sagt bara att borra ner huvudet och kötta. Under SM började kroppen krackelera och jag fick penicillin fixat på plats av bussig ponnymamma, tillika läkare, vilket gjorde att jag ändå klarade veckan. Från och med måndagen efteråt däckade jag helt oförmögen att göra ett vettigt handtag. Trist när den dyrbara semestern äts upp av ren utmattningsinfektion, men vad ska man göra. Det har ju inte varit så strålande väder, vilket väl är den enda trösten. Lite böcker har jag dock lyckats läsa, vilket alltid är bra för själen. Så i veckan började det spira lite energi i tanten igen. Jag sadlade på en häst för första gången på en månad – minst. Och sedan ännu en. Liksom dagen efter, och dagen efter den. Äntligen är jag tillbaks i sadeln och jag njuter för fulla muggar. Underbara, långa, ensamma turer i vacker skog på bästa Bliki som plöjer fram med öronen spetsade och en aldrig sinande energi. Turer då man kan tänka, titta, lukta och njuta. Roliga träningspass på Lakkrís, som varit så försummad av oss under senaste halvåret och inte alls byggts upp som jag hade hoppats vi skulle hinna. Men rolig är han, mer än rolig – superkul. Nu kommer traven starkt, även om han ännu är lite ojämnt stark. Galoppen har han nästan enklast för och kan med lätthet galoppera på volter. Han har tappat lite styrka och därmed också tölt, men den väntar jag lite med just nu. Den ligger ju där under, det vet vi, när han var starkare i tölten var traven svagare, så det är som vanligt med de unga – de bygger en gångart i taget. Klár har haft ett par veckors vila och är nu igångsatt igen. Han har inga tävlingsplaner i höst, utan ska byggas och utvecklas för att förhoppningsvis börja starta lite öppna klasser i vår, beroende på vad den äldre tonåringen hittar på (och inte). Snurre njuter av sin semester nu och han verkar nöjd, fräsch och belåten. Jag hoppas, hoppas det finns tid och ork för mig att hålla i ridningen nu, även om jag börjar jobba i morgon. Redan.

Lite reflektioner från SM. Det var ett mastodontevenemang, vilket kändes kul och rätt. All beundran till arrangörerna som klarade av att ta emot dubbelt så många ekipage som vanligt. Jag har stort överseende med att allt inte är perfekt under dessa omständigheter, det viktigaste är viljan att fixa allteftersom det dyker upp problem och den är outsinlig hos dessa fantastiska människor. Maten var förskräcklig, ja. Verkligen. Men det hade varit värre om banan varit förskräcklig, eller bedömningen. Nu fick man trösta sig med att tappa något kilo under veckan istället, vilket i mitt fall inte gör ett endaste dugg. Skitväder första dagen, utan tvekan. Översvämning i boxarna. Mindre kul, men det löste sig. Ryttare grävde kanaler, mammor grävde, hästskötare grävde och så småningom även arrangörerna med rejäla maskiner. Snurre var inte nöjd med sitt fotbad, han stod på en liten, torr spånhög i mitten av boxen och vägrade röra sig. Klár hoppade glatt i vattenpölarna, men fick sedan åka hem eftersom vi tyckte han hade det bättre hemma i hagen efter att han gjort sitt på SM. Snurre hade tre starter på tre dagar, så han var tyvärr tvungen att härda ut, men det blev ju allt torrare också, som tur var. Jobbet i collecting ring var trevligt, kollegorna är ljuvliga och det var en trevlig stämning även hos de tävlande. Det är ju en ny regel från och med i år – blodregeln – som är definitiv och  kristallklar. Färskt blod, som kommer även efter att man torkat av en gång, innebär diskning. Tyvärr är sanden på Strömsholm lite vansklig och många – betydligt fler än vanligt – fick in sand/grus från banan i bootsen, där de skavde upp sår. Därav så många diskningar som vi tyvärr var tvungna att genomföra. Bra att tänka på när det verkligen gäller stora tävlingar: tejpa under bootsen för att förhindra onödiga diskningar och tejpa ordentligt på benen om de har tendens att slå på sig. Tack kollegor både i CR och på innerplan, extra tack till fantastiska huvuddomaren Lisa Olovsson, tack ryttare för att ni är så trevliga, tack Ia och Malin Sjölander för att ni fodrade våra hästar och inte minst – tack Sleipnir och Stormur för att ni ordnade detta så bra trots alla startande och tack till mina ungar som hoppade in som funktionärer för att det behövdes, trots att de var där primärt för att rida och sköta hästar. Det gick ju bra ändå… Ja just det – höll på att glömma. Tack Snurre för att du bara är bäst.

Ja just det! Frågor på det?