För mig är han ett mirakel, som jag blir lycklig av att se varje dag. Därför får ni också stå ut med att bombarderas med bilder på den lille bushästen, med massor av spring i benen. Påminner om sin mamma, som också sprungit massor från det att hon föddes (och än idag).

Gräs provar han också att peta i sig. Ska man bli stor och stark så ska man…

Eftersom han är så grå på mulen och börjar få kajal kring ögonen så sätter jag en hundring på att han blir isabell. Jag är ingen färgexpert, men tror att cremello har rosa hud.

Varje morgon sedan Fína fyllt sina juver har jag varit uppe vid fem, halv sex och kollat av henne. Hon har ändrat beteende, hon har sett redo ut men inte har någon fölis tittat ut. Flera har sagt att två veckor är det normala från att de fyllt juvret till att de levererar fölis, men jag vet att mina andra ston inte alls har gått två veckor, så det har jag inte vågat förlita mig på. Jag har snarare helt varit inne på Ias linje ”de högdräktiga vet man inte när de tänker föla, inte ens de själva”, då vi dryftat våran ömsesidiga fölningsångest med varandra. I torsdags åkte jag till Blekinge på min återkommande veckoflygning, Fína såg ut som hon gjort de andra dagarna – helt redo, men inga tendenser till värkar. Väl hemma på kvällen var det lika lugnt. Morgonen efter unnade jag mig någon timmes extra sömn, efter en intensiv vecka. Min vana trogen kastar jag en blick ut i hagen det första jag gör och ser att NU är det dags, Fína ligger ner och hon kastar lite oroväckande med kroppen. Minuterna senare är jag på språng mot hagen, då springer Fína runt med ett ben hängande ut baktill och man inser att något är väldigt fel. Det känns som någon lägger en ispåse runt hjärnan och tiden saktar ner runtomkring en, jag blir hyperrationell. Jag som aldrig har telefonen med mig ut på morgonen, hade av ren intuition greppat den på vägen ut, och inte bara den utan även hörlurarna, som garanterat aldrig är med ute, eftersom jag tycker de bara är i vägen och trillar ur fickan. Nu var det bara en sak som gällde – få tag i den veterinär jag litar på allra mest när det gäller fölning och dräkrigheter – Eva-Marie Lewin. Underbara människan svarar trots att klockan inte slagit halv åtta och lugnt och metodiskt guidar hon mig igenom förlossningen i hörlurarna. Fína märker att jag vill hjälpa och lägger sig ner. Det fanns ingen tid att hämta ut en sovande Elin, de minutrarna hade jag inte. Fokus då var att få ut fölis och rädda Fína, jag var övertygad om att fölet redan var förlorat, det bakben som hängde ut var kallt. Tack och lov såg jag ganska snabbt den andra hoven, vilket underlättade mycket – annars hade jag varit tvungen att trycka tillbaks det som hängde ut och gått in i henne och försökt få tag i bägge hovarna samtidigt. Det hade jag garanterat inte klarat själv och det kändes inte som något jag var helt pigg på att ge mig på, även om jag gjort det om jag varit tvungen. Genom att dra växelvis i benen fick hon den hjälp hon behövde och det var som en sugpropp som släppte och huvudet kom ut och strax därefter kroppen. Jag lyfte på hinnorna vid näsborrarna och tittade på det vackra ljusa fölet, som låg blickstilla utan andning. Men plötsligt rörde sig näsborrarna och han lyfte på huvudet. Vilken kämpe, vilket underverk! Långbent till max, rör sig sagolikt (minst lika bra som sin mamma, som är den som rört sig allra bäst av våra föl hittills, kanske till och med bättre). Kraftig, massor av energi och supervacker. Kanske cremello, kanske isabell vi får se om ögonen mörknar eller om han behåller de blå han har nu. Välkommen Ljómi!

När det är långhelg borde man nog plantera lite blommor, läsa en bok och njuta av ledigheten när man är tant. Men vi hästmänniskor är ju lite eljest. Några av oss lite mer eljest än andra. Jag har ägnat tre heldagar (och kvällar) åt att göra klart beteshagarna, vilket innebär att jag dragit några kilometer tråd, skruvat i en sisådär 400 isolatorer (för hand, eftersom ekstolparna är så hårda att skruvdragaren dör efter fem minuters jobb), satt upp stolpar och fixat vatten. Stundom i hällande regn och femgradig temperatur. Min kropp har känts lätt sliten efter denna insats, men belöningen kommer såklart när man kan släppa ut flock efter flock och ser hur lyckliga de blir. Efter helgens insats har vi nu sju hektar hägnad betesmark, utöver vinterhagarnas sex, vilket bör räcka gott och väl till de hungriga hästar som befolkar gården. Fast frågar ni Snurre så anser han nog att det tredubbla hade varit mer lagom. Det finns något rofyllt och sagolikt vackert över hästar i fina, gröna hagar.

För någon månad sedan tog jag ett djupt andetag och köpte in en vattentank på hjul, utrustad med flottörvattenkopp. Den var hysteriskt dyr, men när jag drog ner den till den nyhängnade stohagen, som ligger några hundra meter bort, så var jag väldigt nöjd med att jag tagit den investeringen trots allt. Barnsligt smidigt och underbart att slippa dunka vatten. Jag har varken tid, ork eller lust att dunka vatten – det är bättre att erkänna det och lösa vattenfrågan på det sätt som passar en, istället för att slita ut sig på så trista saker som att köra vatten. Då lägger jag hellre energi på annat.

Under hela arbetshelgen har jag haft troget sällskap av Zlatan, som följer med som en hund, samt av en mycket talför gök som koo-koo:ar dygnet runt vilket jag älskar – djurlivet är fantastiskt här. I lördags hade Ia och jag bestämt oss för att ses och göra något kul, det var länge sedan vi hade tid att sitta ner och prata. Vi är alltid på språng och på tävlingsplatser är det inte ro till att prata ”på riktigt”, då har vi bägge jobb att utföra. I fredags fick jag ett infall att ta med mig en häst till Lindnäs, när jag ändå skulle åka. Efter en snabb koll i stohagen fattade jag mitt beslut. Fína är ju inte aktuell, eftersom hon är dräktig. Sóley är superfin, men jag har lovat mig själv att hon ska få vara pensionär. Líf är för ung. Kvar stod mitt vackra, ståtliga första klass sto och tittade på mig. Hon har inte visat några nya fångtendenser, inte heller efter att ha fått gå ut på rejält bete dygnet runt. Jag beslutade mig för att testa, bära eller brista. Följaktligen åkte Lilja med ner till Sörmland för att förhoppningsvis få till ett amoröst äventyr med Divar. Måtte hon klara omställningen till nytt bete, om inte så vet vi ju det och då får vi ta ställning till vad vi ska göra med henne.

Efter att snabbt slängt ut henne i hagen, styrde vi mot Arphus och Per & Pethers fina inredningsbutik som hade rea. Det blev roliga timmar och många superfynd. Det tog så lång tid att vi insåg att vår planerade gofika kunde glömmas, det var inga fik öppna i Strängnäs när vi var klara på Arphus. Istället tog vi budgetfika på McDonalds, men vad gjorde väl det när vi kunde sitta där och garva åt allt mellan himmel och jord – vi är ganska lättroade.

Igår var vädret det värsta på evigheter. Hällande regn och 5 grader. Det borde vara förbjudet. Ingen dotter visade större intresse för att rida, vilket jag kan förstå helt och hållet. Men mitt i detta skitväder började Fína visa de första tecknen på att fölis funderar på att titta ut. Juverna var fyllda. Det var bara att trotsa regnet och flytta den lilla flocken till en annan hage, som jag har full uppsikt över, fixa vatten, halma upp ligghallen och sedan inta vänteläge. Idag ger hon mer signaler att något är på gång, men eftersom det är första gången hon ska föla, vet jag inte hur lång tid innan hennes signaler kommer. Jag är supernervös för första gången. Jag brukar ha en ganska avslappnad inställning till fölning, men nu är jag inte alls avslappnad utan målar upp massor av skräckscenarier, inte minst att Fína ska vägra ta hand om det lilla fölet, eftersom hon har fullt upp med sig själv. Oroliga nätter väntar.

Fodra, jobba, fodra, jobba, fodra, jobba, fodra, sova. Ungefär så rullar dygnen på, föga spännande. Ändå inspirerande – för mig, som efter några timmars intensivt analyserande av siffror, eller i möten, kan kika ut på hästar som lufsar i hagarna, letandes efter grässtrån, gnagandes på stammar eller på varandra. Det räcker ofta med fem minuters njutande av hästvyn för att jag ska leende sätta mig med mina uppgifter igen. Peppad och glad. Det var även Klár och Snurre i morse, då de fick gå ut och beta några timmar, istället för att äta morgonhö i boxen. De tog lite återkommande glädjerace, med tillhörande bock- och pruttsprång i lilla hagen under de timmar de fick festa loss där. Skönt att se att Snurre återhämtat sig. Han var riktigt trött efter helgen, gjorde 6 starter på två dagar, vilket är ett tufft program för en gammal Snurrman. Det var först idag som han såg pigg ut igen.

Sleipnir hade ett smart och bra upplägg med två olika tävlingar på två dagar (regionala). Det gjorde ju att man fick två kvalchanser. En del hästar var piggare på lördagen än på söndagen, men många var bättre och mindre spända dag två på samma bana, våra inkluderat. Det var fina ekipage och en välordnad tävling. Boxarna är underbara på Strömsholm och allt flöt på fint, med undantag av den elektroniska tidtagningen dag två, vilket var synd. Bliki och Snurre skulle gå bägge dagarna och Klár endast på lördagen, av logistikskäl. Vi får bara in två rödingar i taget i släpet. Vi drog följaktligen dit Snurre och Klár på fredagskvällen, kom iväg flera timmar senare än planerat och därför var vi inte hemma förrän mitt i natten, för att stiga upp strax efter fyra och fodra hästar innan avfärd med sista pållen – Bliki, ryttare och chaufför. Zzzznark. Bliki har, såhär sett med nyktra ögon i efterhand, visat lite varningssignaler hemma de senaste veckorna. På två veckor har han trampat av sig samma framsko, blivit stelare i den vanligtvis ostela sidan och blivit vad Emmy benämnt ”tokhet” ute. Eftersom jag har jobbat i det närmaste dygnet runt inför en stor presentation jag skulle hålla den här veckan har jag varken ridit eller tittat på honom när Emmy ridit. Men när jag såg honom på banan såg jag att han rörde sig helt annorlunda, med korta steg och utan luft. Han la sig i passen, men kunde inte hålla balansen och även där var stegen korta och stela – passen som vanligtvis är hans vackraste gångart, med stora, luftiga rörelser både fram och bak. Även Ia fick titta på honom och kunde också konstatera att han såg ut att hålla igen i steget. Jag tror han dragit till sig i bogen och inte får upp frambensrörelserna som han ska. Av detta lär man sig att alltid checka av pålle innan man åker hemifrån, för detta hade jag nog sett även hemma på vår ridbana, alternativt känt om jag suttit på honom. Alltså fick Bliki åka hem för att rehabskrittas några veckor innan vi kikar på honom igen, och Klár stanna kvar till söndagen. Det var ju en herrans tur visade det sig. Elin behövde rena vita ridbyxor till dag två och fick ta ett par brallor som jag vid tillfälle fått av Ia & Denni. Det är Dennis gamla tävlingsbrallor, som vunnit både SM, NM och VM. Kanske inte just brallorna i sig, utan snarare den som befunnit sig i dem och under dem, men ändå. De har liksom varit med. Iförd dessa turbrallor (i Dennis fall skicklighetsbrallor, i vårt fall turbrallor), med en blick på regnet och vetskapen om att regn är Snurres väder, han presterar aldrig så bra som i regn, hade vi en rätt bra känsla när vi åkte tillbaks till Strömsholm på morgonen. Först ut av alla ekipage på tävlingsdag två var Klár, som Elin bytt varv på från lördagen. Programmet satt som det skulle, även om han kan så mycket mer än så och tiondelarna hamnade nu på rätt sida kvalgränsen. Strax därefter skulle Snurre ut i F1 och med en nytagen SM-biljett i ryggen, Dennis brallor, regnet på Strömsholm och Gud vet vad så satte Elin och Snurre allt tillräckligt väl för att kravla sig över kvalgränsen. Kors i taket. Däremot gjorde de sedan en totalt misslyckad insats i speedpassen, den gren han var enbart 4 hundradelar från att kvala i på lördagen, men nu var äckligt seg i och med en ofokuserad Elin som inte satte fart på honom. Direkt från speedpassen gick hon in i T5 med honom. Stackars Snurre, men eftersom han knappast tagit ut sig i speedpassen var det inte mer än rätt att han fick springa lite till. Jodå, med hyfsat god marginal – två tiondelar – kvalade han faktiskt in sig även i T5. Tre SM-kval på fyra starter var lysande gjort av Elin. Och grabbarna grus förstås.

Snurre