Min ambition att jobba deltid med projektuppdragen har föga förvånansvärt spruckit med en överljudssmäll, eftersom jag just signat upp mig på att projektleda ett internationellt jätteprojekt som varar fram till november och som var för stort, för utmanande och för olikt allt jag gjort innan för att tackas nej till. Nåja, jag har haft en ganska skön tid sedan jag flyttade i somras, så att det nu går in i lite intensivare läge är på sätt och vis ganska väntat. Jag skulle inte kalla mig kickdriven, men jag har svårt att tacka nej till saker som är något att bita i. Så nu är vi tillbaks i läget att det gäller att hushålla med timmarna för att få ekvationen att gå ihop med allt som ska göras. Samtidigt är det helt okej att jobba väldigt mycket, när man har ett slutdatum – jag kan ju välja att ta ledigt (nästan) ett tag efter att projektet är lanserat framåt gråtrista november. Jag ser ju också moroten i form av att jag lägger några byggstenar till på min dröm att få till ett litet ridhus på gården om ett år, eller två.

Träningen av hästarna följer tyvärr arbetsbelastningen, fast tvärtom liksom. De senaste två veckorna har jag knappt suttit till häst, men i måndags red jag tre av bara farten, med påföljd att jag var stel i hela kroppen igår. Herregud vad man börjar bli gammal. Skulle behöva byta olja och en hel del annat i den här gamla skruttkroppen. Men förutom att jag vaggade runt som en skadeskjuten anka efteråt, så var ridningen väldigt härlig. Klár (och Emmy) hade ett mindre mysigt älgmöte i lördags kväll, då en av älgarna började springa rakt mot en redan uppjagad Klár (och Emmy ståendes på marken), inte så kul när 800 kilo älg kommer – öhhh – älgandes. Klár sa tack och hej och slet sig, Emmy stod kvar och var inte helt nöjd med en Klár på rymmen och en skenande älg på kollisionskurs med sig själv. Men så vände älgen in i skogen igen, Klár stannade och hade klarat äventyret med ett trasigt träns och en avtrampad sko som enda resultat, vilket var ”billigt” med tanke på hur illa det kunde gått. Så efter att hovis satt på dojjan igen, ville jag känna på om han var fräsch, vilket han var – om än lite studsig, antagligen fortfarande lite i gasen efter äventyret. Tjock, men pigg och betydligt starkare än tidigare vilket gör att han börjar orka bära sig i form i tölten nu. Bliki är en arbetsmaskin, han jobbar så avslappnat och fint på volten att man har svårt att fatta att han är så okontaktbar ibland ute. Det räcker att tänka vissa övningar, så gör han dem. Har aldrig ridit en häst som är så sensibel och med på noterna (när han vill). När man jobbar honom så på ridbanan, tänker jag att ”nu, nu har han mognat – jäklar vilken häst det blir på banan”, men tyvärr försvinner den mognaden lätt på en nanosekund ute. Sist ut var Snurre, bästa hästen! Tjocksmocken har ju fått lulla runt i skogen och bara ha det bra, nu tänkte jag känna på honom på allvar på ridbanan. Stel i högersidan, som vanligt, blev ytterst upprörd när jag la till spöet på bogen och tjurrusade ett varv i ren ilska (Snurre i ett nötskal, ibland bockar han också när man lägger till spö), men sedan var han tokfin! Jösses vad han kan den lille grisen. Särskilt på vägen där underlaget är lite hårdare (han är ju pinsamt underlagskänslig). Tre pass, tre härliga hästar – det gäller att passa på när möjligheterna öppnar sig.

Två underbara, röda rumpor i vårsolen – Klár och Snurre hugger in på lunchen. Fortfarande får jag ett lyckopirr i magen när jag lufsar runt och pillar med hästar, hösilage och hagar. Dock blir livet på landet lite väl snurrigt ibland. Strax innan lektionerna skulle börja igår såg jag från arbetsrummet en shetlandsponny passera genom gården i full kareta. Grannen har nyss tagit hem sina två shettisar och den största anledningen till att INTE ha shettis i min värld är att de alltid rymmer. Just det. Jag älgade efter, men såg inte ett spår efter den lilla knubbiga fuxen. Hästarna i mina hagar stod och vrålblängde efter det röda troll som nyss passerat. (Klárs stämma hördes här han skrek ”ha, ha Snurre det såg ut som du, lika tjock och lika korta ben” – varpå Klár fick springa för livet uppför branten med en ilsken Snurre efter sig.) Iväg och hämta grannen som återkom över gårdsplanen efter en timme med häst OCH en hund som vi inte sett innan. Den är inte min, sa grannen och gick hem med sin shettis, antagligen småchockad, eftersom det inte verkade bekomma henne att hon fått med sig en rymling till på kuppen. Nähä, sa vi och stod plötsligt med en okänd hund (eftersom vovven valde att stanna på vår gård). Framåt kvällen kunde snälla inackorderingar återbörda vovvan till sina ägare, efter lite telefonsamtal hit och dit, till polis, djurambulans, karantänen som ligger en bit bort osv. Aldrig blir det tråkigt härute i alla fall. Älgar och shettisar, hundar och lodjur. Listan kan göras lång.