Redan innan förra veckan inleddes hade jag döpt den till helvetesveckan. Enbart för att jag hade fler uppgifter än vad tiden (och orken) egentligen mäktade med. Det blev tyvärr sant och dessvärre ännu hemskare än vad jag kunnat föreställa mig, även om det fanns positiva inslag. Helgen före gick åt till att laga mat inför den stundande Eyjolfurkursen och att döma istölt i Eskilstuna. Såklart bortlovat innan jag fick härdsmälta i kalendern. Massor av jobb måndag-onsdag, samt inhandlade av en massa förnödenheter inför kursen, typ mat, kakor och dricka. Mat och mys är ju viktigt på kurser! Bilade ner till Växjö en runda, rev av ett gäng möten och tillbaks till storstaden igen på torsdagen, sladdade in på gårdsplanen lagom till insläppet (underbara ungarna, i sällskap av världens bästa inackorderingar hade passat gården medan jag roade mig i Småland). In och fixa packning, lite mer matlagning och lite skjutsande hit och dit. Fredag=äntligen kursdags! Någon vecka innan kursen beslöt vi pröva att ta med lillen, dvs Lakkrís. Finns det någon kurs man ska introducera unghästar för så är det ju farbror E.-kurserna. Nu är ju lillen väldigt ung, 3 1/2, men han är faktiskt väldigt rolig redan. Pigg som en iller ute, blir aldrig trött känns det som, lätt för gångarterna och för form, cool (men känslig) och väldigt samarbetsvillig. Vi tänkte att om han blev toktrött, eller det inte kändes bra, så kunde vi alltid åka hem och byta till Bliki istället. Vi började lasta och efter 10 sekunder stod han på släpet. Vi satte fast honom för första gången, och ställde bästisen Klár bredvid. Det fortsatte i samma anda, han var helt oberörd av transport, nytt ställe, ridhus, andra hästar, farbror E osv. Han vara bara nöjd och glad och superduktig. Innan kursen hade han aldrig skänkelvikt, vi har bara introducerat honom lite för sidförande skänkel. Vi har också skröltat en hel del och jobbat med att han kommer i rätt form inför tölten (töltar gör han i skogen, men vi har inte jobbat med tölten). Under kursen tyckte farbror E att gruppen skulle sidföra på volt och efter en liten stund så gick Lakkrís med på det, sedan sidförde han som att han kunnat det några år. Galopp på volt efter det (har vi aldrig gjort hemma), L. galoppade glatt på sin volt. Skrölt, som L tyckte gick lite långsamt, varför han plötsligt vevade iväg i tölt. I form. Emmy satt bara och strålade och Farbror E var extremt nöjd med L. ”Ett skolexempel på en helt korrekt utbildad unghäst”. Ehummm, jag tror inte han riktigt greppade att Lakkrís aldrig gjort det som han faktiskt gjorde av sig själv på kursen, han trodde nog att vi hade tränat det. Nåja, vi tar åt oss av att han uppenbarligen var väl förberedd och Ia och Denni ska ta åt sig att de förvandlade en arg och nejsägande treåring till en glad kille som är mycket positiv till arbete. Där hade det kunnat gå väldigt fel, istället gick det väldigt rätt. Sedan kan han så mycket av sig själv den där hästen att det är helt fascinerande. ”Bara fortsätt som ni gör” sa farbror E. ”Han behöver inte kunna mer nu, bygg honom bara starkare och håll honom fortsatt glad och nöjd – han är väldigt talangfull”.

Fina lilla Lakkrís, i storlek som en B-ponny på både höjden och bredden, men så stark. Människor red in i honom, farbror E skrek som bara han kan (hjälp!) på någon som inte gjorde som han sa (är det något man ska göra så är det att göra precis som han säger, sedan behöver det inte bli rätt, men man ska i alla fall försöka). Lakkrís lyfte inte ett ögonbryn. Att han är släkt med Bliki är helt ofattbart.

Ursäkta vad skrev du nu kärring? Jag är väl cool? Jag har ju till och med face:at älgar i skogen utan att skena. Mest för att jag inte fattade att det var älgar. Men ändå.

Elin red Klár och de var jättefina och jätteduktiga. De fick till övningarna så bra, ända fram tills ”förvänd sluta” stod på programmet. Men om jag känner Elin rätt kommer hon kämpa med den övningen på både Snurre och Klár under de månader som återstår tills nästa kurs. Farbror E är så peppande och positiv till de yngre tjejerna och det är så kul. Tjejerna var verkligen nöjda med kursen och med hästarna och då känns det som att det är värt varenda slitigt ögonblick med matlagning, handlande, skjutsande och planerande när de är så glada och peppade och stolta över sig själva och sina hästar.

Jag vaknade till en söndag som skulle bli en skön dag. Belöningen för veckans stress. Jag vaknade och tittade ut på solen och våren. Samma ynnest fick inte en av mina vänner sedan 20 år tillbaks. Under en skidvecka med sina två små barn och närmsta släkten orkade inte kroppen mer. Sista dagen på semestern blev också sista dagen i livet, snabbt, skoningslöst och så oändligt sorgligt. Ofattbart. Cancern segrade, som så ofta, efter många års strid. Döden svalde ännu ett vackert offer, alldeles för ung, alldeles för bra för att förlora mot de krafter som verkar ha en förkärlek för de riktigt schyssta människorna. Söndagen blev en dag av eftertanke, sorg, förbannande. Kära P. – du var så stark, vacker, stilfull, generös och klok. Du fattas mig och många! ❤

Det är så lätt att kalla något helvetesvecka för att man trycker in mer än man egentligen mäktar med. Men vad är det jämfört med vad barnen och övriga familjen runt P nu upplever? Ingenting. Jag skäms lite över att jag ens tänkt så, jag borde veta bättre. Helvetesvecka blev det ju först när dödsbudet nådde mig igår förmiddag. Elin satt med mig framför brasan igår kväll och sa ”vi har det så bra mamma”. Ja, det har vi verkligen. Vi har det bra, vi bor på en liten sagogård, vi är friska, vi har varandra och vi har härliga människor runt omkring oss. Vi har inga helvetesveckor. Inte på riktigt och jag hoppas vi slipper det också. Det är bara så fruktansvärt dyrköpt att få perspektiv på livet.