Jag har sneglat ett tag på drottning Lilja. Hon har inte sett helt hundra fräsch ut. Inte samma majestätiska uttryck, inte samma lyster i päls och ögon. Så en dag började hon korta frambenssteget, nästan som jag haft på känn att hon skulle göra. Puls och varma hovar. Jag hade varit så glad att hon klarat betet hela sommaren efter sitt debutanfall i våras. Jag hade redan förra året beslutat mig för att om hon fick återfall skulle jag ta bort henne. Ett avelssto i sandhage resten av livet känns inte som ett alternativ och att ta en häst som varit i avel och på lösdrift i sju år och börja stalla upp för att rida på kändes inte heller som ett hästvänligt alternativ. Det var en tung inledning på sportlovsveckan. Distriktaren skakade på huvudet och var dyster i sin prognos. Men så svarade pållen otroligt bra på buttan och plötsligt var vår drottning tillbaks. Ingen puls, ingen värme, hon gick fint och hon ser ut att må oförskämt bra. Vi tar in henne på natten (där hon och Snurre är som ett gammalt gift par, när de inte myser ihop så sparkar de mot varandra i boxväggarna, lika kaxiga bägge två). På dagarna går hon i en mindre hage, men inte pytteliten, med torrhö som sällskap. Hon verkar uppskatta omsorgerna, att bli borstad varje kväll och få pälsglans i man och svans igen. Hon bockar runt i sin hage och verkar tämligen lycklig. Jag kan ju inte slakta en fantastiskt fin första klass häst, som inte är speciellt gammal innan jag röntgat för att se om hon fått en rotation eller inte, tänkte jag och åkte till Solvalla med henne i förmiddags. Jättefin. Jaha. Tur man inte ringde nödslakten direkt då. Veterinären, som jag fått kunnig hjälp av tidigare, tyckte hon kunde återgå till sitt tidigare liv i flocken, käka sitt hösilage som vanligt och under förutsättning att hon inte blir sämre när vi om ett par veckor tar bort medicinen, så tyckte han att så lindriga fånganfall inte borde hindra betäckning. Hans erfarenhet var att även om hästen går på butta så brukar man märka av fången betydligt mer, men hon visar inga symptom alls i dagsläget (mer än att hovarna växt förfärligt bara på några veckor) och eftersom hovbenen var fina, så var hans konklusion att man ska ge henne en chans till i sitt vanliga habitat. Det märkliga är att vi fått tre olika råd om var hon ska stå och vad hon ska äta, när jag pratat med tre olika veterinärer. En ville ha henne på box dygnet runt (då hade hon rivit den, så det gick bort), en ville ha henne i liten hage på torrhö dygnet runt och nu senast så var det tillbaks till stora hagen och hösilaget som gällde. Eftersom den senaste veterinären har mest information, dvs både sett hur hon är efter medicinering och har sett röntgenbilderna, så gör vi som han säger. Hon får några dygn till med box och hage i kombination, och 50/50 fördelning på hö och hösilage tänkte jag, på eget bevåg, så får hon hoppa tillbaks till familjen sedan.

Fina Lilja. Håll alla tummar för vår fina drottning nu.