Min ambition att jobba deltid med projektuppdragen har föga förvånansvärt spruckit med en överljudssmäll, eftersom jag just signat upp mig på att projektleda ett internationellt jätteprojekt som varar fram till november och som var för stort, för utmanande och för olikt allt jag gjort innan för att tackas nej till. Nåja, jag har haft en ganska skön tid sedan jag flyttade i somras, så att det nu går in i lite intensivare läge är på sätt och vis ganska väntat. Jag skulle inte kalla mig kickdriven, men jag har svårt att tacka nej till saker som är något att bita i. Så nu är vi tillbaks i läget att det gäller att hushålla med timmarna för att få ekvationen att gå ihop med allt som ska göras. Samtidigt är det helt okej att jobba väldigt mycket, när man har ett slutdatum – jag kan ju välja att ta ledigt (nästan) ett tag efter att projektet är lanserat framåt gråtrista november. Jag ser ju också moroten i form av att jag lägger några byggstenar till på min dröm att få till ett litet ridhus på gården om ett år, eller två.

Träningen av hästarna följer tyvärr arbetsbelastningen, fast tvärtom liksom. De senaste två veckorna har jag knappt suttit till häst, men i måndags red jag tre av bara farten, med påföljd att jag var stel i hela kroppen igår. Herregud vad man börjar bli gammal. Skulle behöva byta olja och en hel del annat i den här gamla skruttkroppen. Men förutom att jag vaggade runt som en skadeskjuten anka efteråt, så var ridningen väldigt härlig. Klár (och Emmy) hade ett mindre mysigt älgmöte i lördags kväll, då en av älgarna började springa rakt mot en redan uppjagad Klár (och Emmy ståendes på marken), inte så kul när 800 kilo älg kommer – öhhh – älgandes. Klár sa tack och hej och slet sig, Emmy stod kvar och var inte helt nöjd med en Klár på rymmen och en skenande älg på kollisionskurs med sig själv. Men så vände älgen in i skogen igen, Klár stannade och hade klarat äventyret med ett trasigt träns och en avtrampad sko som enda resultat, vilket var ”billigt” med tanke på hur illa det kunde gått. Så efter att hovis satt på dojjan igen, ville jag känna på om han var fräsch, vilket han var – om än lite studsig, antagligen fortfarande lite i gasen efter äventyret. Tjock, men pigg och betydligt starkare än tidigare vilket gör att han börjar orka bära sig i form i tölten nu. Bliki är en arbetsmaskin, han jobbar så avslappnat och fint på volten att man har svårt att fatta att han är så okontaktbar ibland ute. Det räcker att tänka vissa övningar, så gör han dem. Har aldrig ridit en häst som är så sensibel och med på noterna (när han vill). När man jobbar honom så på ridbanan, tänker jag att ”nu, nu har han mognat – jäklar vilken häst det blir på banan”, men tyvärr försvinner den mognaden lätt på en nanosekund ute. Sist ut var Snurre, bästa hästen! Tjocksmocken har ju fått lulla runt i skogen och bara ha det bra, nu tänkte jag känna på honom på allvar på ridbanan. Stel i högersidan, som vanligt, blev ytterst upprörd när jag la till spöet på bogen och tjurrusade ett varv i ren ilska (Snurre i ett nötskal, ibland bockar han också när man lägger till spö), men sedan var han tokfin! Jösses vad han kan den lille grisen. Särskilt på vägen där underlaget är lite hårdare (han är ju pinsamt underlagskänslig). Tre pass, tre härliga hästar – det gäller att passa på när möjligheterna öppnar sig.

Två underbara, röda rumpor i vårsolen – Klár och Snurre hugger in på lunchen. Fortfarande får jag ett lyckopirr i magen när jag lufsar runt och pillar med hästar, hösilage och hagar. Dock blir livet på landet lite väl snurrigt ibland. Strax innan lektionerna skulle börja igår såg jag från arbetsrummet en shetlandsponny passera genom gården i full kareta. Grannen har nyss tagit hem sina två shettisar och den största anledningen till att INTE ha shettis i min värld är att de alltid rymmer. Just det. Jag älgade efter, men såg inte ett spår efter den lilla knubbiga fuxen. Hästarna i mina hagar stod och vrålblängde efter det röda troll som nyss passerat. (Klárs stämma hördes här han skrek ”ha, ha Snurre det såg ut som du, lika tjock och lika korta ben” – varpå Klár fick springa för livet uppför branten med en ilsken Snurre efter sig.) Iväg och hämta grannen som återkom över gårdsplanen efter en timme med häst OCH en hund som vi inte sett innan. Den är inte min, sa grannen och gick hem med sin shettis, antagligen småchockad, eftersom det inte verkade bekomma henne att hon fått med sig en rymling till på kuppen. Nähä, sa vi och stod plötsligt med en okänd hund (eftersom vovven valde att stanna på vår gård). Framåt kvällen kunde snälla inackorderingar återbörda vovvan till sina ägare, efter lite telefonsamtal hit och dit, till polis, djurambulans, karantänen som ligger en bit bort osv. Aldrig blir det tråkigt härute i alla fall. Älgar och shettisar, hundar och lodjur. Listan kan göras lång.

Redan innan förra veckan inleddes hade jag döpt den till helvetesveckan. Enbart för att jag hade fler uppgifter än vad tiden (och orken) egentligen mäktade med. Det blev tyvärr sant och dessvärre ännu hemskare än vad jag kunnat föreställa mig, även om det fanns positiva inslag. Helgen före gick åt till att laga mat inför den stundande Eyjolfurkursen och att döma istölt i Eskilstuna. Såklart bortlovat innan jag fick härdsmälta i kalendern. Massor av jobb måndag-onsdag, samt inhandlade av en massa förnödenheter inför kursen, typ mat, kakor och dricka. Mat och mys är ju viktigt på kurser! Bilade ner till Växjö en runda, rev av ett gäng möten och tillbaks till storstaden igen på torsdagen, sladdade in på gårdsplanen lagom till insläppet (underbara ungarna, i sällskap av världens bästa inackorderingar hade passat gården medan jag roade mig i Småland). In och fixa packning, lite mer matlagning och lite skjutsande hit och dit. Fredag=äntligen kursdags! Någon vecka innan kursen beslöt vi pröva att ta med lillen, dvs Lakkrís. Finns det någon kurs man ska introducera unghästar för så är det ju farbror E.-kurserna. Nu är ju lillen väldigt ung, 3 1/2, men han är faktiskt väldigt rolig redan. Pigg som en iller ute, blir aldrig trött känns det som, lätt för gångarterna och för form, cool (men känslig) och väldigt samarbetsvillig. Vi tänkte att om han blev toktrött, eller det inte kändes bra, så kunde vi alltid åka hem och byta till Bliki istället. Vi började lasta och efter 10 sekunder stod han på släpet. Vi satte fast honom för första gången, och ställde bästisen Klár bredvid. Det fortsatte i samma anda, han var helt oberörd av transport, nytt ställe, ridhus, andra hästar, farbror E osv. Han vara bara nöjd och glad och superduktig. Innan kursen hade han aldrig skänkelvikt, vi har bara introducerat honom lite för sidförande skänkel. Vi har också skröltat en hel del och jobbat med att han kommer i rätt form inför tölten (töltar gör han i skogen, men vi har inte jobbat med tölten). Under kursen tyckte farbror E att gruppen skulle sidföra på volt och efter en liten stund så gick Lakkrís med på det, sedan sidförde han som att han kunnat det några år. Galopp på volt efter det (har vi aldrig gjort hemma), L. galoppade glatt på sin volt. Skrölt, som L tyckte gick lite långsamt, varför han plötsligt vevade iväg i tölt. I form. Emmy satt bara och strålade och Farbror E var extremt nöjd med L. ”Ett skolexempel på en helt korrekt utbildad unghäst”. Ehummm, jag tror inte han riktigt greppade att Lakkrís aldrig gjort det som han faktiskt gjorde av sig själv på kursen, han trodde nog att vi hade tränat det. Nåja, vi tar åt oss av att han uppenbarligen var väl förberedd och Ia och Denni ska ta åt sig att de förvandlade en arg och nejsägande treåring till en glad kille som är mycket positiv till arbete. Där hade det kunnat gå väldigt fel, istället gick det väldigt rätt. Sedan kan han så mycket av sig själv den där hästen att det är helt fascinerande. ”Bara fortsätt som ni gör” sa farbror E. ”Han behöver inte kunna mer nu, bygg honom bara starkare och håll honom fortsatt glad och nöjd – han är väldigt talangfull”.

Fina lilla Lakkrís, i storlek som en B-ponny på både höjden och bredden, men så stark. Människor red in i honom, farbror E skrek som bara han kan (hjälp!) på någon som inte gjorde som han sa (är det något man ska göra så är det att göra precis som han säger, sedan behöver det inte bli rätt, men man ska i alla fall försöka). Lakkrís lyfte inte ett ögonbryn. Att han är släkt med Bliki är helt ofattbart.

Ursäkta vad skrev du nu kärring? Jag är väl cool? Jag har ju till och med face:at älgar i skogen utan att skena. Mest för att jag inte fattade att det var älgar. Men ändå.

Elin red Klár och de var jättefina och jätteduktiga. De fick till övningarna så bra, ända fram tills ”förvänd sluta” stod på programmet. Men om jag känner Elin rätt kommer hon kämpa med den övningen på både Snurre och Klár under de månader som återstår tills nästa kurs. Farbror E är så peppande och positiv till de yngre tjejerna och det är så kul. Tjejerna var verkligen nöjda med kursen och med hästarna och då känns det som att det är värt varenda slitigt ögonblick med matlagning, handlande, skjutsande och planerande när de är så glada och peppade och stolta över sig själva och sina hästar.

Jag vaknade till en söndag som skulle bli en skön dag. Belöningen för veckans stress. Jag vaknade och tittade ut på solen och våren. Samma ynnest fick inte en av mina vänner sedan 20 år tillbaks. Under en skidvecka med sina två små barn och närmsta släkten orkade inte kroppen mer. Sista dagen på semestern blev också sista dagen i livet, snabbt, skoningslöst och så oändligt sorgligt. Ofattbart. Cancern segrade, som så ofta, efter många års strid. Döden svalde ännu ett vackert offer, alldeles för ung, alldeles för bra för att förlora mot de krafter som verkar ha en förkärlek för de riktigt schyssta människorna. Söndagen blev en dag av eftertanke, sorg, förbannande. Kära P. – du var så stark, vacker, stilfull, generös och klok. Du fattas mig och många! ❤

Det är så lätt att kalla något helvetesvecka för att man trycker in mer än man egentligen mäktar med. Men vad är det jämfört med vad barnen och övriga familjen runt P nu upplever? Ingenting. Jag skäms lite över att jag ens tänkt så, jag borde veta bättre. Helvetesvecka blev det ju först när dödsbudet nådde mig igår förmiddag. Elin satt med mig framför brasan igår kväll och sa ”vi har det så bra mamma”. Ja, det har vi verkligen. Vi har det bra, vi bor på en liten sagogård, vi är friska, vi har varandra och vi har härliga människor runt omkring oss. Vi har inga helvetesveckor. Inte på riktigt och jag hoppas vi slipper det också. Det är bara så fruktansvärt dyrköpt att få perspektiv på livet.

Jag har sneglat ett tag på drottning Lilja. Hon har inte sett helt hundra fräsch ut. Inte samma majestätiska uttryck, inte samma lyster i päls och ögon. Så en dag började hon korta frambenssteget, nästan som jag haft på känn att hon skulle göra. Puls och varma hovar. Jag hade varit så glad att hon klarat betet hela sommaren efter sitt debutanfall i våras. Jag hade redan förra året beslutat mig för att om hon fick återfall skulle jag ta bort henne. Ett avelssto i sandhage resten av livet känns inte som ett alternativ och att ta en häst som varit i avel och på lösdrift i sju år och börja stalla upp för att rida på kändes inte heller som ett hästvänligt alternativ. Det var en tung inledning på sportlovsveckan. Distriktaren skakade på huvudet och var dyster i sin prognos. Men så svarade pållen otroligt bra på buttan och plötsligt var vår drottning tillbaks. Ingen puls, ingen värme, hon gick fint och hon ser ut att må oförskämt bra. Vi tar in henne på natten (där hon och Snurre är som ett gammalt gift par, när de inte myser ihop så sparkar de mot varandra i boxväggarna, lika kaxiga bägge två). På dagarna går hon i en mindre hage, men inte pytteliten, med torrhö som sällskap. Hon verkar uppskatta omsorgerna, att bli borstad varje kväll och få pälsglans i man och svans igen. Hon bockar runt i sin hage och verkar tämligen lycklig. Jag kan ju inte slakta en fantastiskt fin första klass häst, som inte är speciellt gammal innan jag röntgat för att se om hon fått en rotation eller inte, tänkte jag och åkte till Solvalla med henne i förmiddags. Jättefin. Jaha. Tur man inte ringde nödslakten direkt då. Veterinären, som jag fått kunnig hjälp av tidigare, tyckte hon kunde återgå till sitt tidigare liv i flocken, käka sitt hösilage som vanligt och under förutsättning att hon inte blir sämre när vi om ett par veckor tar bort medicinen, så tyckte han att så lindriga fånganfall inte borde hindra betäckning. Hans erfarenhet var att även om hästen går på butta så brukar man märka av fången betydligt mer, men hon visar inga symptom alls i dagsläget (mer än att hovarna växt förfärligt bara på några veckor) och eftersom hovbenen var fina, så var hans konklusion att man ska ge henne en chans till i sitt vanliga habitat. Det märkliga är att vi fått tre olika råd om var hon ska stå och vad hon ska äta, när jag pratat med tre olika veterinärer. En ville ha henne på box dygnet runt (då hade hon rivit den, så det gick bort), en ville ha henne i liten hage på torrhö dygnet runt och nu senast så var det tillbaks till stora hagen och hösilaget som gällde. Eftersom den senaste veterinären har mest information, dvs både sett hur hon är efter medicinering och har sett röntgenbilderna, så gör vi som han säger. Hon får några dygn till med box och hage i kombination, och 50/50 fördelning på hö och hösilage tänkte jag, på eget bevåg, så får hon hoppa tillbaks till familjen sedan.

Fina Lilja. Håll alla tummar för vår fina drottning nu.