En tydlig sak har livet som gårdsägare medfört. Jag har blivit en rutinmänniska in absurdum. Det blir inrutat på ett inte alls obehagligt sätt, men ganska slående. Vakna, morgonfodra, köra ungar till bussen, äta frukost, släppa ut hästar, jobba, lunchfodra, jobba, ta in hästar och kvällsfodra, laga mat, jobba, nattfodra, godnatt. Varje dag, veckor och månader – och år – igenom. Men inte i helgen. Då fick tant en lyxhelg. Mina inackorderingar, som ju är världens bästa, har ett fodringspass per månad. Ofta brukar jag samla dem till dagar när jag ska iväg och döma, eller vara på utbildning – då jag ändå ska upp tidigt som attan och iväg. Men nu i helgen hade jag inga morgonfodringar – och inga åtaganden! Det var ju som värsta bästa presenten! Förr var present liktydigt med materiella ting, numera är de bästa presenterna något som ger mig egen tid. Ni ser så lätt jag är att tillfredställa! Naturligtvis vaknade jag halv sju ändå och kollade så den morgonansvariga anlände, så det inte blivit missförstånd och de stackars hästarna svalt ihjäl (stor risk, de fetknopparna skulle behöva missa två veckors fodringar för att ens komma ner i normalt hull). Okej, jag är kontrollfreak, jag erkänner. Men när jag nöjt konstaterat att de var på plats och tog hand om allt på bästa möjliga sätt, så kunde jag gå och lägga mig igen. Herrejösses så lyxigt. Jag vågade till och med dricka vin på lördagskvällen, eftersom jag inte skulle andas på hästarna på morgonen (fast jag andades på dem vid nattfodringen förvisso, men då somnade de väl bara extra gott). Oj vad jag njöt! Ja, man flyttar lite på referensramarna, både som medelålders tant och som gårdsfru.

En annan, lite mer störande effekt av mitt nya liv är att jag har helt andra händer än tidigare. Mina mjuka, lena kontorshänder är numera ett minne blott. Valkiga, torra och allmänt fula, trots min dyra handcreme som jag desperat smörjer in mig med. I helgen fick jag skämmas över hur mina händer förfallit. Jag hade goda vänner på middag och skulle göra en eminent rödbetssallad till kalvrulladerna (mmmm, gott gott). Färska rödbetor som hanteras av valkiga grovjobbarhänder medför samma effekt som flourtantens röda tabletter som hon tryckte in i ungarnas munnar i skolan. Ni vet dem som man stod och tuggade på, medan man funderade på hur väl man borstat tänderna den morgonen, för sedan skulle man visa upp garnityret för den sura kärringen, inför hela klassen. Det blev tämligen tydligt, genant och allmän skam för de stackarna som slarvat med tandborstningen och jag minns väl än idag vilka stackare som fick stå och skämmas medan tantaluran pekade och kritiserade högljutt. Stackars barn, jag hoppas de slutat med flourtanter med röda tabletter numera. Nåja, mina händer såg ut som de mediokra tandborstarnas garnityr. Hur kul är det att få gäster när man ser ut som man grävt runt i gud vet vad med sina bara händer? Det går ju inte bort! Traumatiskt i-landsproblem.

Pållarna är ljuvliga! Vi rider vad vi hinner och kan. Inte så mycket som vi borde, men jag och Elin gör vårt bästa i alla fall. Vi har börjat lägga till lite spänning i vardagen genom att vi stöter på familjen älg med jämna mellanrum i skogen. Emmy var först ut, när hon en dag satt på Bliki och märkte att han blev spänd och stannade. Oooops, mamma, pappa, barnälg var ute och skogslullade tio meter in i skogen. Emmy hoppas snabbt av och gick hem med hästen i handen. Några dagar senare mötte jag och Snurre dem. De är galet stora, hiskeligt fula, men ändå mäktiga. Pappa älgs huvud kändes lika stort som hela Snurre ungefär, som förvisso inte är den största pållen på gården. I alla fall inte fysiskt, det är bara hans mamma och möjligen lillebror Lakkrís som är mindre.  Men mentalt är han minst 1,80. Han var inte impad av älgarna, tittade lite på dem och knatade sedan vidare. Grannen mötte ett lodjur vid sin källardörr för några veckor sedan – så nu lär väl Zlatan aldrig få lämna vårt hus… Han som har brottningsmatcher med schäfern varje dag, har väl noll självbevarelsedrift och respekt för lodjur. Så gick det med vår nya stallkatt.