Ett blogginlägg i månaden är det ju i det närmaste skämskuddar på. Jag önskar jag vågade lova bot och bättring, men jag vågar inte utlova någonting. Tiden är den knappaste resursen i mitt liv just nu och så ser det ut för överskådlig tid framöver. Vi hann faktiskt få igång alla fyra hästarna i träning i ett par veckor och jag hann komma ikapp med allt som släpade både på gården och på jobbet. Jag skottade hela gården (tack och lov för Avanten), fick ut balar till hagarna (alltså utanför – fri tillgång kör jag inte med, men jag vill inte släpa på hösilaget in absurdum), jag jobbade undan och ringde alla de där samtalen som bara måste ringas, men som man skjuter framför sig hela tiden. Jag hann tänka ett par gånger: jag är nästan ikapp. En skön känsla av att för ovanligheten ha kontroll på sina timmar, annars är jag så styrd av allt som hela tiden måste göras på en gång. Ni har säkert känt det själva, man jobbar som en gnu från 7-19 och på kvällen har man inte fått gjort någonting av det man tänkt sig göra när dagen startade, för att det är andra som tagit ens tid i besittning, typ kunder som kommer på att de måste ha en sak just idag, eller ungar som måste bli skjutsade hit och dit med tre minuters varsel. Eller så är det saker som inträffar, typ unghingstarna knäcker en grindstolpe (hände senast igår, en dag då jag hade överjävligt mycket att göra ändå), det snöar utan uppehåll i tre dygn så man måste skotta, det regnar på snön så man måste sanda osv osv. Nåja, känslan var skön av att ha koll som sagt. Sedan kom influensan. Tack för den. Den jämrans skitvirusen knockade mig i nästan en vecka och så var det bara att börja jobba i uppförsbacke igen.

Men, vi har ändå fått lite gjort, inte minst skrev jag att unghingstarna välte sin stolpe. Det var fel uttryckt av mig – ungvalackerna ska det stå. Chop chop, sa det när Thorleifur var här i helgen och såg till att vi numera är hingstlösa på gården. Skönt. Småpojkarna ser lika nöjda och glada ut för det, men den där stolpen var kanske någon slags hämnd för tilltaget att skära av dem kulorna. Nu är det bara Zlatan som är riktig karl här och det är också en ren tidsfråga innan han gör de andra enuckerna sällskap. Med undantag för sjukvecka så har vi framförallt kommit igång med Lakkrís. JAG-JAAAAG har kommit igång med Lakkrís. Tant är lite kär, det ska erkännas. Förutom storleken, så är det en häst som passar min smak. Pigg, cool och lättlärd. Vi tog ut två gigantiska vargtänder ur munnen på honom i helgen och det förklarar varför han tyckte det var onödigt att ha bett i munnen när han började med det. Sedan ska sägas att han varit väldigt duktig ändå och lärt sig gå fram till bettet och ha kontakt med handen, men nu lär det förhopppningsvis bli ännu bättre. När jag såg jättebetarna så är jag tacksam att vi ridit honom så mycket på kapson som vi gjort, vi har satt tyglar till bettet först de senaste två veckorna och då bara skrittat i princip. Tonåringen modell ä. rider sporadiskt och det blir ingen direkt tävlingssäsong i vår. Hon tröttnade lite på tävling och ju krångligare det blir att kvala, desto mer omotiverad blir hon. Det blir träning för den egna utvecklingens skull och sedan fokus på student. Elin ville nog gärna försöka kvala Snurre till SM nu när det är hennes sista juniorår, men jag blir så trött på TS som har så tråkiga förutsättningar för femgångsekipagen på juniorsidan, de ska ju kvala enligt YR förutsättningarna från A-klass på regional eller nationell tävling (inte alls som tölt- och fyrgångsekipagen som inte behöver rida A-klass och kan kvala från vilken tävling som helst) och nu ska de dessutom kvala två gånger, så det lägger vi också ner. Det blir inte roligt, det blir dyrt och krångligt och då gör vi hellre annat. Så får vi se om lusten återvänder för tävling så småningom.

Mamma Sóley, 27 år ung, är rund, pigg och glad. Så tacksam så länge hon hänger med.