En tydlig sak har livet som gårdsägare medfört. Jag har blivit en rutinmänniska in absurdum. Det blir inrutat på ett inte alls obehagligt sätt, men ganska slående. Vakna, morgonfodra, köra ungar till bussen, äta frukost, släppa ut hästar, jobba, lunchfodra, jobba, ta in hästar och kvällsfodra, laga mat, jobba, nattfodra, godnatt. Varje dag, veckor och månader – och år – igenom. Men inte i helgen. Då fick tant en lyxhelg. Mina inackorderingar, som ju är världens bästa, har ett fodringspass per månad. Ofta brukar jag samla dem till dagar när jag ska iväg och döma, eller vara på utbildning – då jag ändå ska upp tidigt som attan och iväg. Men nu i helgen hade jag inga morgonfodringar – och inga åtaganden! Det var ju som värsta bästa presenten! Förr var present liktydigt med materiella ting, numera är de bästa presenterna något som ger mig egen tid. Ni ser så lätt jag är att tillfredställa! Naturligtvis vaknade jag halv sju ändå och kollade så den morgonansvariga anlände, så det inte blivit missförstånd och de stackars hästarna svalt ihjäl (stor risk, de fetknopparna skulle behöva missa två veckors fodringar för att ens komma ner i normalt hull). Okej, jag är kontrollfreak, jag erkänner. Men när jag nöjt konstaterat att de var på plats och tog hand om allt på bästa möjliga sätt, så kunde jag gå och lägga mig igen. Herrejösses så lyxigt. Jag vågade till och med dricka vin på lördagskvällen, eftersom jag inte skulle andas på hästarna på morgonen (fast jag andades på dem vid nattfodringen förvisso, men då somnade de väl bara extra gott). Oj vad jag njöt! Ja, man flyttar lite på referensramarna, både som medelålders tant och som gårdsfru.

En annan, lite mer störande effekt av mitt nya liv är att jag har helt andra händer än tidigare. Mina mjuka, lena kontorshänder är numera ett minne blott. Valkiga, torra och allmänt fula, trots min dyra handcreme som jag desperat smörjer in mig med. I helgen fick jag skämmas över hur mina händer förfallit. Jag hade goda vänner på middag och skulle göra en eminent rödbetssallad till kalvrulladerna (mmmm, gott gott). Färska rödbetor som hanteras av valkiga grovjobbarhänder medför samma effekt som flourtantens röda tabletter som hon tryckte in i ungarnas munnar i skolan. Ni vet dem som man stod och tuggade på, medan man funderade på hur väl man borstat tänderna den morgonen, för sedan skulle man visa upp garnityret för den sura kärringen, inför hela klassen. Det blev tämligen tydligt, genant och allmän skam för de stackarna som slarvat med tandborstningen och jag minns väl än idag vilka stackare som fick stå och skämmas medan tantaluran pekade och kritiserade högljutt. Stackars barn, jag hoppas de slutat med flourtanter med röda tabletter numera. Nåja, mina händer såg ut som de mediokra tandborstarnas garnityr. Hur kul är det att få gäster när man ser ut som man grävt runt i gud vet vad med sina bara händer? Det går ju inte bort! Traumatiskt i-landsproblem.

Pållarna är ljuvliga! Vi rider vad vi hinner och kan. Inte så mycket som vi borde, men jag och Elin gör vårt bästa i alla fall. Vi har börjat lägga till lite spänning i vardagen genom att vi stöter på familjen älg med jämna mellanrum i skogen. Emmy var först ut, när hon en dag satt på Bliki och märkte att han blev spänd och stannade. Oooops, mamma, pappa, barnälg var ute och skogslullade tio meter in i skogen. Emmy hoppas snabbt av och gick hem med hästen i handen. Några dagar senare mötte jag och Snurre dem. De är galet stora, hiskeligt fula, men ändå mäktiga. Pappa älgs huvud kändes lika stort som hela Snurre ungefär, som förvisso inte är den största pållen på gården. I alla fall inte fysiskt, det är bara hans mamma och möjligen lillebror Lakkrís som är mindre.  Men mentalt är han minst 1,80. Han var inte impad av älgarna, tittade lite på dem och knatade sedan vidare. Grannen mötte ett lodjur vid sin källardörr för några veckor sedan – så nu lär väl Zlatan aldrig få lämna vårt hus… Han som har brottningsmatcher med schäfern varje dag, har väl noll självbevarelsedrift och respekt för lodjur. Så gick det med vår nya stallkatt.

Ett blogginlägg i månaden är det ju i det närmaste skämskuddar på. Jag önskar jag vågade lova bot och bättring, men jag vågar inte utlova någonting. Tiden är den knappaste resursen i mitt liv just nu och så ser det ut för överskådlig tid framöver. Vi hann faktiskt få igång alla fyra hästarna i träning i ett par veckor och jag hann komma ikapp med allt som släpade både på gården och på jobbet. Jag skottade hela gården (tack och lov för Avanten), fick ut balar till hagarna (alltså utanför – fri tillgång kör jag inte med, men jag vill inte släpa på hösilaget in absurdum), jag jobbade undan och ringde alla de där samtalen som bara måste ringas, men som man skjuter framför sig hela tiden. Jag hann tänka ett par gånger: jag är nästan ikapp. En skön känsla av att för ovanligheten ha kontroll på sina timmar, annars är jag så styrd av allt som hela tiden måste göras på en gång. Ni har säkert känt det själva, man jobbar som en gnu från 7-19 och på kvällen har man inte fått gjort någonting av det man tänkt sig göra när dagen startade, för att det är andra som tagit ens tid i besittning, typ kunder som kommer på att de måste ha en sak just idag, eller ungar som måste bli skjutsade hit och dit med tre minuters varsel. Eller så är det saker som inträffar, typ unghingstarna knäcker en grindstolpe (hände senast igår, en dag då jag hade överjävligt mycket att göra ändå), det snöar utan uppehåll i tre dygn så man måste skotta, det regnar på snön så man måste sanda osv osv. Nåja, känslan var skön av att ha koll som sagt. Sedan kom influensan. Tack för den. Den jämrans skitvirusen knockade mig i nästan en vecka och så var det bara att börja jobba i uppförsbacke igen.

Men, vi har ändå fått lite gjort, inte minst skrev jag att unghingstarna välte sin stolpe. Det var fel uttryckt av mig – ungvalackerna ska det stå. Chop chop, sa det när Thorleifur var här i helgen och såg till att vi numera är hingstlösa på gården. Skönt. Småpojkarna ser lika nöjda och glada ut för det, men den där stolpen var kanske någon slags hämnd för tilltaget att skära av dem kulorna. Nu är det bara Zlatan som är riktig karl här och det är också en ren tidsfråga innan han gör de andra enuckerna sällskap. Med undantag för sjukvecka så har vi framförallt kommit igång med Lakkrís. JAG-JAAAAG har kommit igång med Lakkrís. Tant är lite kär, det ska erkännas. Förutom storleken, så är det en häst som passar min smak. Pigg, cool och lättlärd. Vi tog ut två gigantiska vargtänder ur munnen på honom i helgen och det förklarar varför han tyckte det var onödigt att ha bett i munnen när han började med det. Sedan ska sägas att han varit väldigt duktig ändå och lärt sig gå fram till bettet och ha kontakt med handen, men nu lär det förhopppningsvis bli ännu bättre. När jag såg jättebetarna så är jag tacksam att vi ridit honom så mycket på kapson som vi gjort, vi har satt tyglar till bettet först de senaste två veckorna och då bara skrittat i princip. Tonåringen modell ä. rider sporadiskt och det blir ingen direkt tävlingssäsong i vår. Hon tröttnade lite på tävling och ju krångligare det blir att kvala, desto mer omotiverad blir hon. Det blir träning för den egna utvecklingens skull och sedan fokus på student. Elin ville nog gärna försöka kvala Snurre till SM nu när det är hennes sista juniorår, men jag blir så trött på TS som har så tråkiga förutsättningar för femgångsekipagen på juniorsidan, de ska ju kvala enligt YR förutsättningarna från A-klass på regional eller nationell tävling (inte alls som tölt- och fyrgångsekipagen som inte behöver rida A-klass och kan kvala från vilken tävling som helst) och nu ska de dessutom kvala två gånger, så det lägger vi också ner. Det blir inte roligt, det blir dyrt och krångligt och då gör vi hellre annat. Så får vi se om lusten återvänder för tävling så småningom.

Mamma Sóley, 27 år ung, är rund, pigg och glad. Så tacksam så länge hon hänger med.