Igår var det dags. ÄNTLIGEN! Jag har velat börja länge, men det har alltid kommit något annat i vägen så att tiden inte räckt till. Pralinen Lakkrís fick återigen känna på livet som ridhäst. Riden cirka en månad på Lindnäs innan han kom hem, sedan har han vilat och fått bo in sig hos oss. Vi har lärt känna honom och han oss, eftersom han redan tre veckor gammal flyttade till Lindnäs och sedan dess varit i IA och Dennis kompetenta och omsorgsfulla händer. Jag blev ganska snabbt överförtjust i den här lille svarte sötnosen. Eftersom jag tog hand om hans badande och pillade med honom en hel del, så bondade vi ganska snabbt. Ungarna har mobbat mig för att jag är så förtjust i Lakkrís och brukar lite föraktfullt säga ”ska du inte berätta om hur gullig Lakkrís är också?” när de tycker att jag är allmänt jobbig. Vilket inträffar ofta. Nu är det ju så att jag varit den enda som sett honom under ryttare (Denni) och var väldigt positivt överraskad över vilka gångarter han visade upp. Stora tonåringen har sedan sett lite glimtar av hans rörlighet i hagen och då kommit in och berättat för mig som att hon gjort en het ny världsupptäckt ”vilken fin skritt Lakkrís har”, eller ”jäklar vad han rör sig när han travar”. Just det. Vad var det jag sa, är ju ett förhatligt uttryck, men välplacerat här.

Jag har ju hanterat honom mycket och var trygg med att han är trygg. Det är en cool kille, men vaken. Helt utan Blikis spänning och med mycket av Snurres sköna attityd i sig. Alltså slängde jag upp stora tonåringen på honom och hon satt med ett stort leende från det att hon kom upp på honom tills hon släppte ut honom. Han var så positiv och glad, snäll och härlig. Vilket fint grundarbete de gjort på Lindnäs och oj så kul det ska bli att fortsätta jobba med honom.

    

 

Tre år och väldigt rå, men mycket fina gångarter finns det i honom. Med styrka och balans kan det här bli hur kul som helst.

 

Lite tölt blandade han också in och vi kunde även be honom tölta. Duktig kille!