Det blev världens bästa söndag, väldigt oplanerat. Det blir nästan alltid bäst när saker kommer som överraskningar. Jag började dagen med att mocka ur den hage där avelsflocken ska gå, vilket förvisso inte är världens roligaste jobb. Men ju mer man tar tag i det, desto mindre blir det kvar, peppade jag mig själv sådär äckligt klämkäckt. Svettodören ökade i takt med att hagen blev renare och det förhållandet kändes helt okej tyckte jag så länge jag stod där i min ensamhet och inte förpestade luften för någon annan. Så dök underbara vännen upp spontant, som islandshästarna en gång förde mig samman med, vilket jag är så tacksam för. Nu har hon lämnat hästlivet bakom sig, men vänskapen består lika tight för det. Vi knatade runt hagarna, klappade häst, fikade och sedan tog hon en grep och fortsatte mockningen tillsammans med mig. Precis när vi mockat ur hela hagen, tjoho, kom nästa goda, nära, varma vän ut och förgyllde kvällen med många skratt och gott om tid. Härligt att ha dem här, så skönt att bo så nära civilisationen att vännerna  enkelt kan komma ut och att de står ut med en kompis som mockar bajs på söndagseftermiddagen – och ställer sig och svettas tillsammans med henne dessutom.

Vi talade bland annat om bittra människor. De är ju en pina att ha i sin omgivning, de som alltid är förorättade, känner sig illa behandlade, tar allt som kritik och som vrider om verkligheten till att bara handla om att andra begår oförätter gentemot dem. Hu. Att tvingas behöva lyssna på dem och deras eviga klagande på allt och alla är en plåga. Sämst mår de ju bara själva förvisso, snacka om att slänga bort sitt liv. Som tur är så är jag faktiskt förskonad från dylika tomtar i mitt liv i dagsläget (Halleluja).

En annan god vän brukar nyttja det fantastiska mantrat: release and let go. Det brukar jag anamma när det behövs.

Nu när höstvindarna sveper in och tar alla vackra löv med sig, så tänder jag brasan och mår bra (trots att november står för dörren). Täljstenskaminen i köket fick en ny inramning av nya plattor, vitmålat trägolv och vitputsade väggar. Nu värmer den inte bara härligt, utan är en fröjd att se på också.

Världens bästa utsikt (tycker jag) är den från mitt arbetsrum. Här kan jag sitta och se vem som kommer och går på gården, samt ha koll på några av flockarna (stona, som är de som piper mest). Ja jobbet tar aldrig slut, mina axlar värker av allt fysiskt slit, det är ett ständigt passande av mattider och det är mycket man vill göra men inte har råd till just nu. Men oj vilken livskvalitet med lugnet, bäcken, naturen och hästarna.