Jag tror minsann att borrelian är på väg ut ur kroppen, åtminstone så har effektivitetsgraden stigit med 100% – tjoho. I lördags var vi på en kalasbra clinic hos Ia & Denni, kloka reflektioner, tydliga demonstrationer och bra tankeställare – som alltid när man får en dos hästkunskap av dessa två fantastiska människor och deras lika fantastiska hästar. Kändes lyxigt att få åka bort några timmar och bara vara.

Efter lyxlördag blev det en diger söndag med så mycket på agendan att jag var tvungen att skriva påminnelser i telefonen. Det har nog aldrig hänt innan. Vi drog en hel massa tråd, så att alla vinterhagar blev klara, inklusive korridorer. Snurre fick på en tappsko (tack hovis, hur många hovisar åker ut på en söndag – jag bara undrar) Utflykt för att hämta halm och fylla ladan med balar som ska göra ligghallarna mysiga, hösilaget installerades i sitt lilla nybyggda hus och hästarna bytte hage när trådarna väl var satta. Vi hann knappt äta på dagen, men som en bonus hittade Elin och jag ett kantarellställe när vi kröp runt och pillade med hagarna, stora, gyllene och vackra. Jag är helt värdelös på att hitta svamp, jag måste bokstavligen snubbla på dem för att se, vilket vi nu gjorde. De gick liksom inte att missa, de bodde precis vid stängslet. Supergoda förgyllde de våra redan goda Wallenbergare som vi knixade till på kvällen när jag för första gången lagade mat på riktigt i huset (eftersom fläkten installerats helt nyligen). Nu är det bara avelsflocken som fortfarande är kvar i beteshage och som ännu inte fodras (dock vattnas de manuellt, suck och stön – nästa år vill jag ha en smidigare vattenlösning till stora ängen). Vilken fantastisk höst som fortfarande bjuder på bete. En vecka till ska de få njuta i sin giganthage, sedan flyttas även de över till vinterhage. Jag är glad för att jag hann ha hästar i sommarhagarna några månader, så att jag hann få klart för mig hur jag ska planera och prioritera inför nästa års betessäsong. Vattenlösning till ängen är prio, eftersom det ska gå 10 valacker där då… jag har ingen lust att manuellt åka ner med svintunga dunkar dit, för då kommer jag inte få göra så mycket annat än att åka med vatten. Fördelen är att hagarna hänger ihop, så teoretiskt sett ska det gå att slanga ner vatten, om trycket bara orkar så långt. En hage har vi inte hunnit stängsla in ännu, vilket vi gör i vår, så att den kan ingå i logistiken, liksom en skogshage som vi inte heller behövde ta till i år. Tanken är att två hagar vilar i taget och växer till sig under sommarmånaderna, så får hästarna flytta runt lite, så att hagarna inte betas ner så hårt. Då hinner man också mocka rent dem under de veckor de vilar, så att de är fräscha tills nästa gäng kommer in.

Nu har hoppet tänts om att jag kanske kan börja rida igen. Min ridning har i princip varit obefintlig sedan jag flyttade hit. Min tid har gått till annat. Men nu börjar jag skymta lite ljusning. Lite kurser är planerade framöver och även om jag inte ska gå själv, utan mina döttrar, så får jag ändå se och lyssna, vilket är väldigt inspirerande det också. Mer om de längre fram.