Fortfarande har ingen TV kommit upp på gården. Jag vet inte vad det indikerar egentligen, men gissar på utmattningssyndrom, alternativt ointresse av mediet som sådant, möjligen i kombination. Jag har i alla fall flyttat in i ”stora” huset (den benämningen lärde jag mig av en exkollega, som hänvisade till stora huset på sin gård, som i hennes fall visade sig vara ett regelrätt slott, därav fnuttar runt ”stora” i mitt fall). Det innebär att jag också har en garderob – yippie, betydligt viktigare än TV om ni frågar mig OCH torkskåp så jag slipper hänga all tvätt för tork på stolar, piano och diverse andra märkliga ställen. Tänk vad man uppskattar det lilla i livet ibland. Igår kväll kom också det magiska ögonblicket då vi – efter nästan två månader – fick riva av den illblå skyddsplasten på köksluckor och täckskivor i köket. Yippie x 2. Från knallblått till vitt som i ett trollslag. Jag har även packat upp det mesta och saknar just nu endast en väsentlig sak – våra pass. De kan vara bra att hitta snart, då vi ska ansöka om inresetillstånd till stora landet i väster. Jag har en kartong kvar som jag sneglar lite på och samtidigt sätter mina förhoppningar till. I övrigt har vi mött ständiga överraskningar, som jag och min kära byggprojektledare (jag vill aldrig släppa hem henne, men det verkar som hon snart tänker överge mig) möter med förvåning, svordomar, upphöjt lugn, alternativt något mindre lugnt muttrande, beroende på omständigheterna. Vid tätning av skorstenen fastnade exempelvis tätningsballongen, så till den milda grad att de plötsligt fick borra upp den nyputsade och nymålade murstocken, vilket skapade ett underbart kaos, samt byggdamm i hela det nyuppackade huset. När dylika kaossituationer tidigare uppstått har jag flytt ut i stallet, där jag ändå haft ordning. Var sak på sin plats (när inte de lite väl kreativa byggpojkarna vandrat iväg med mina saker, som jag då under ilskna blickar gått och hämtat tillbaks, stackars små grabbar de tycker nog att tant är galen), men där är sopat och undanplockat. När jag nu kom ut till stallet var kaoset på samma nivå som inne, eftersom rörmokare och elektriker tävlade om vem som kunde riva upp mest (kändes det som) i sin strävan att få till vintervatten, vilket förvisso var ett behjärtansvärt ändamål, men som med bakgrund av vad som hände inne i huset gav mig hjärtklappning av det mindre positiva slaget. Där nådde jag liksom min gräns, då kändes det inte jättekul. Vinterhagarna är avdelade, steg 1, dvs de väntar på att få korridorer, vilket de ska få i helgen. Hingstflocken är redan installerad och de har kommit på att det är helt onödigt att utnyttja hela sin drygt 2 hektar stora hage, när man kan stå nere vid grinden och hänga och vänta på mat. Slashasar! Jag sätter dem snart på att stängsla sin egen korridor om de ska vara så slöa. Alla inackorderingar är på plats och Länsstyrelsen har avlagt sitt inspektionsbesök. Efter alla skräckhistorier om ”galningarna på LS” så var jag livrädd, samtidigt har mitt intryck enbart varit positivt i min dialog med handläggare i själva byggtillståndsprocessen. Ut kom en väldigt rar tjej som godkände våra nybyggen och som samtidigt passade på att inspektera inför mitt tillstånd att hålla hästar som verksamhet. Vi får sätta upp lite galler för fönsterna i gamla stallet och en tilluftsventil, annars var det inga konstigheter och hon var väldigt trevlig att ha att göra med. Så glad att mina intryck av LS fortsätter att vara goda, hoppas det aldrig dyker upp anledning till något annat. ”Gott om plats, bra ordning och fin gård” summerade hon sitt intryck. Härligt att höra!