Igår var det dags. ÄNTLIGEN! Jag har velat börja länge, men det har alltid kommit något annat i vägen så att tiden inte räckt till. Pralinen Lakkrís fick återigen känna på livet som ridhäst. Riden cirka en månad på Lindnäs innan han kom hem, sedan har han vilat och fått bo in sig hos oss. Vi har lärt känna honom och han oss, eftersom han redan tre veckor gammal flyttade till Lindnäs och sedan dess varit i IA och Dennis kompetenta och omsorgsfulla händer. Jag blev ganska snabbt överförtjust i den här lille svarte sötnosen. Eftersom jag tog hand om hans badande och pillade med honom en hel del, så bondade vi ganska snabbt. Ungarna har mobbat mig för att jag är så förtjust i Lakkrís och brukar lite föraktfullt säga ”ska du inte berätta om hur gullig Lakkrís är också?” när de tycker att jag är allmänt jobbig. Vilket inträffar ofta. Nu är det ju så att jag varit den enda som sett honom under ryttare (Denni) och var väldigt positivt överraskad över vilka gångarter han visade upp. Stora tonåringen har sedan sett lite glimtar av hans rörlighet i hagen och då kommit in och berättat för mig som att hon gjort en het ny världsupptäckt ”vilken fin skritt Lakkrís har”, eller ”jäklar vad han rör sig när han travar”. Just det. Vad var det jag sa, är ju ett förhatligt uttryck, men välplacerat här.

Jag har ju hanterat honom mycket och var trygg med att han är trygg. Det är en cool kille, men vaken. Helt utan Blikis spänning och med mycket av Snurres sköna attityd i sig. Alltså slängde jag upp stora tonåringen på honom och hon satt med ett stort leende från det att hon kom upp på honom tills hon släppte ut honom. Han var så positiv och glad, snäll och härlig. Vilket fint grundarbete de gjort på Lindnäs och oj så kul det ska bli att fortsätta jobba med honom.

Tre år och väldigt rå, men mycket fina gångarter finns det i honom. Med styrka och balans kan det här bli hur kul som helst.

Lite tölt blandade han också in och vi kunde även be honom tölta. Duktig kille!

Det blev världens bästa söndag, väldigt oplanerat. Det blir nästan alltid bäst när saker kommer som överraskningar. Jag började dagen med att mocka ur den hage där avelsflocken ska gå, vilket förvisso inte är världens roligaste jobb. Men ju mer man tar tag i det, desto mindre blir det kvar, peppade jag mig själv sådär äckligt klämkäckt. Svettodören ökade i takt med att hagen blev renare och det förhållandet kändes helt okej tyckte jag så länge jag stod där i min ensamhet och inte förpestade luften för någon annan. Så dök underbara vännen upp spontant, som islandshästarna en gång förde mig samman med, vilket jag är så tacksam för. Nu har hon lämnat hästlivet bakom sig, men vänskapen består lika tight för det. Vi knatade runt hagarna, klappade häst, fikade och sedan tog hon en grep och fortsatte mockningen tillsammans med mig. Precis när vi mockat ur hela hagen, tjoho, kom nästa goda, nära, varma vän ut och förgyllde kvällen med många skratt och gott om tid. Härligt att ha dem här, så skönt att bo så nära civilisationen att vännerna  enkelt kan komma ut och att de står ut med en kompis som mockar bajs på söndagseftermiddagen – och ställer sig och svettas tillsammans med henne dessutom.

Vi talade bland annat om bittra människor. De är ju en pina att ha i sin omgivning, de som alltid är förorättade, känner sig illa behandlade, tar allt som kritik och som vrider om verkligheten till att bara handla om att andra begår oförätter gentemot dem. Hu. Att tvingas behöva lyssna på dem och deras eviga klagande på allt och alla är en plåga. Sämst mår de ju bara själva förvisso, snacka om att slänga bort sitt liv. Som tur är så är jag faktiskt förskonad från dylika tomtar i mitt liv i dagsläget (Halleluja).

En annan god vän brukar nyttja det fantastiska mantrat: release and let go. Det brukar jag anamma när det behövs.

Nu när höstvindarna sveper in och tar alla vackra löv med sig, så tänder jag brasan och mår bra (trots att november står för dörren). Täljstenskaminen i köket fick en ny inramning av nya plattor, vitmålat trägolv och vitputsade väggar. Nu värmer den inte bara härligt, utan är en fröjd att se på också.

Världens bästa utsikt (tycker jag) är den från mitt arbetsrum. Här kan jag sitta och se vem som kommer och går på gården, samt ha koll på några av flockarna (stona, som är de som piper mest). Ja jobbet tar aldrig slut, mina axlar värker av allt fysiskt slit, det är ett ständigt passande av mattider och det är mycket man vill göra men inte har råd till just nu. Men oj vilken livskvalitet med lugnet, bäcken, naturen och hästarna.

Äntligen har jag fått rida alla tre röda hästarna på nya ridbanan och på nya stället överhuvudtaget. Inte så ofta, men ändå. Jag är så tacksam för de få tillfällen som uppenbaras, då allt liksom faller på plats. Då menar jag inte ridmässigt, för det lär väl aldrig falla på plats, men när det uppenbarar sig en tidslucka, hästarna står lägligt nära, det hällregnar inte och tant har lite uns av ork kvar i kroppen. Ni förstår att detta inträffar ungefär lika ofta som Haleys komet uppenbarar sig, men dock. Man får som sagt vara tacksam för de tillfällen som det sker. Bliki var en njutning. I samma stund som jag satt upp började han tänka tölt och trampade iväg, lite halvspänt och bara väntade på att få börja springa. Så vi skrittade och skrittade, flyttade och böjde, tills han landade i skorna och var med mig i skritten. Då började vi trava och jobba på min läxa (som jag fick för typ ett år sedan) att ta honom ur tryggheten på volten i traven. Vi ökade och minskade storleken, gjorde tempoförändringar, jobbade på serpentiner och så småningom på raka spår. Han var väldigt trevlig, även om han fortfarande skjuter ut vänster bog och inte vill ta i riktigt med vänster bak. Många böjar och svängar hjälper mig att jobba med hans rakriktning. När vi väl kommit så långt var tölten en ren fröjd. Då är han så lösgjord att man får driva honom ganska tydligt, vilket är ett mål i sig på den hästen. Man måste lugna ner honom så att man kommer till ridning, annars åker man mest med i hans tempo och det blir inte så bra. Klár är äntligen helt fräsch igen, efter en lång rehabilitering efter sommarens smällar på benen. Nu känns han jättefin, om än tung och med dålig kondis – men hellre det än tveksamheter på bakbenen. Snurre sprätt är helnöjd med livet, frånvaron av tävlingar och med alla uteritterna. Egentligen är det ju förfärligt så olydig han är, när han tar bettet och drar med både mig och Emmy i skogen, men han är bara tokglad och helbusig och som vanligt förlåter vi dumhjärnor honom allt och lite till. Han är löjligt rolig att rida på. I lördags kväll hade vi höstfest, eller hönsfest, hur man nu väljer att presentera det. Delägarna (de kvinnliga) i Divar samlades runt matbordet här och njöt av sushi, bubbel och mycket babbel. Så roligt att få umgås med härliga, goa vännerna Karin och IA. IA stannade kvar och förärade gården med en TiH kurs på söndagen. Så roligt och uppskattat. Hon brukar säga att hon har världens goaste elever, men det har ju jag också. Nu fick hon ”låna” mina världens goaste elever en dag och det var verkligen uppskattat (såklart). Superdunderlyx att få ha världens bästa ridlärare här och vilken inledning på kursandet på gården! Hur ska vi kunna toppa det?

Jag tror minsann att borrelian är på väg ut ur kroppen, åtminstone så har effektivitetsgraden stigit med 100% – tjoho. I lördags var vi på en kalasbra clinic hos Ia & Denni, kloka reflektioner, tydliga demonstrationer och bra tankeställare – som alltid när man får en dos hästkunskap av dessa två fantastiska människor och deras lika fantastiska hästar. Kändes lyxigt att få åka bort några timmar och bara vara.

Efter lyxlördag blev det en diger söndag med så mycket på agendan att jag var tvungen att skriva påminnelser i telefonen. Det har nog aldrig hänt innan. Vi drog en hel massa tråd, så att alla vinterhagar blev klara, inklusive korridorer. Snurre fick på en tappsko (tack hovis, hur många hovisar åker ut på en söndag – jag bara undrar) Utflykt för att hämta halm och fylla ladan med balar som ska göra ligghallarna mysiga, hösilaget installerades i sitt lilla nybyggda hus och hästarna bytte hage när trådarna väl var satta. Vi hann knappt äta på dagen, men som en bonus hittade Elin och jag ett kantarellställe när vi kröp runt och pillade med hagarna, stora, gyllene och vackra. Jag är helt värdelös på att hitta svamp, jag måste bokstavligen snubbla på dem för att se, vilket vi nu gjorde. De gick liksom inte att missa, de bodde precis vid stängslet. Supergoda förgyllde de våra redan goda Wallenbergare som vi knixade till på kvällen när jag för första gången lagade mat på riktigt i huset (eftersom fläkten installerats helt nyligen). Nu är det bara avelsflocken som fortfarande är kvar i beteshage och som ännu inte fodras (dock vattnas de manuellt, suck och stön – nästa år vill jag ha en smidigare vattenlösning till stora ängen). Vilken fantastisk höst som fortfarande bjuder på bete. En vecka till ska de få njuta i sin giganthage, sedan flyttas även de över till vinterhage. Jag är glad för att jag hann ha hästar i sommarhagarna några månader, så att jag hann få klart för mig hur jag ska planera och prioritera inför nästa års betessäsong. Vattenlösning till ängen är prio, eftersom det ska gå 10 valacker där då… jag har ingen lust att manuellt åka ner med svintunga dunkar dit, för då kommer jag inte få göra så mycket annat än att åka med vatten. Fördelen är att hagarna hänger ihop, så teoretiskt sett ska det gå att slanga ner vatten, om trycket bara orkar så långt. En hage har vi inte hunnit stängsla in ännu, vilket vi gör i vår, så att den kan ingå i logistiken, liksom en skogshage som vi inte heller behövde ta till i år. Tanken är att två hagar vilar i taget och växer till sig under sommarmånaderna, så får hästarna flytta runt lite, så att hagarna inte betas ner så hårt. Då hinner man också mocka rent dem under de veckor de vilar, så att de är fräscha tills nästa gäng kommer in.

Nu har hoppet tänts om att jag kanske kan börja rida igen. Min ridning har i princip varit obefintlig sedan jag flyttade hit. Min tid har gått till annat. Men nu börjar jag skymta lite ljusning. Lite kurser är planerade framöver och även om jag inte ska gå själv, utan mina döttrar, så får jag ändå se och lyssna, vilket är väldigt inspirerande det också. Mer om de längre fram.

Fortfarande har ingen TV kommit upp på gården. Jag vet inte vad det indikerar egentligen, men gissar på utmattningssyndrom, alternativt ointresse av mediet som sådant, möjligen i kombination. Jag har i alla fall flyttat in i ”stora” huset (den benämningen lärde jag mig av en exkollega, som hänvisade till stora huset på sin gård, som i hennes fall visade sig vara ett regelrätt slott, därav fnuttar runt ”stora” i mitt fall). Det innebär att jag också har en garderob – yippie, betydligt viktigare än TV om ni frågar mig OCH torkskåp så jag slipper hänga all tvätt för tork på stolar, piano och diverse andra märkliga ställen. Tänk vad man uppskattar det lilla i livet ibland. Igår kväll kom också det magiska ögonblicket då vi – efter nästan två månader – fick riva av den illblå skyddsplasten på köksluckor och täckskivor i köket. Yippie x 2. Från knallblått till vitt som i ett trollslag. Jag har även packat upp det mesta och saknar just nu endast en väsentlig sak – våra pass. De kan vara bra att hitta snart, då vi ska ansöka om inresetillstånd till stora landet i väster. Jag har en kartong kvar som jag sneglar lite på och samtidigt sätter mina förhoppningar till. I övrigt har vi mött ständiga överraskningar, som jag och min kära byggprojektledare (jag vill aldrig släppa hem henne, men det verkar som hon snart tänker överge mig) möter med förvåning, svordomar, upphöjt lugn, alternativt något mindre lugnt muttrande, beroende på omständigheterna. Vid tätning av skorstenen fastnade exempelvis tätningsballongen, så till den milda grad att de plötsligt fick borra upp den nyputsade och nymålade murstocken, vilket skapade ett underbart kaos, samt byggdamm i hela det nyuppackade huset. När dylika kaossituationer tidigare uppstått har jag flytt ut i stallet, där jag ändå haft ordning. Var sak på sin plats (när inte de lite väl kreativa byggpojkarna vandrat iväg med mina saker, som jag då under ilskna blickar gått och hämtat tillbaks, stackars små grabbar de tycker nog att tant är galen), men där är sopat och undanplockat. När jag nu kom ut till stallet var kaoset på samma nivå som inne, eftersom rörmokare och elektriker tävlade om vem som kunde riva upp mest (kändes det som) i sin strävan att få till vintervatten, vilket förvisso var ett behjärtansvärt ändamål, men som med bakgrund av vad som hände inne i huset gav mig hjärtklappning av det mindre positiva slaget. Där nådde jag liksom min gräns, då kändes det inte jättekul. Vinterhagarna är avdelade, steg 1, dvs de väntar på att få korridorer, vilket de ska få i helgen. Hingstflocken är redan installerad och de har kommit på att det är helt onödigt att utnyttja hela sin drygt 2 hektar stora hage, när man kan stå nere vid grinden och hänga och vänta på mat. Slashasar! Jag sätter dem snart på att stängsla sin egen korridor om de ska vara så slöa. Alla inackorderingar är på plats och Länsstyrelsen har avlagt sitt inspektionsbesök. Efter alla skräckhistorier om ”galningarna på LS” så var jag livrädd, samtidigt har mitt intryck enbart varit positivt i min dialog med handläggare i själva byggtillståndsprocessen. Ut kom en väldigt rar tjej som godkände våra nybyggen och som samtidigt passade på att inspektera inför mitt tillstånd att hålla hästar som verksamhet. Vi får sätta upp lite galler för fönsterna i gamla stallet och en tilluftsventil, annars var det inga konstigheter och hon var väldigt trevlig att ha att göra med. Så glad att mina intryck av LS fortsätter att vara goda, hoppas det aldrig dyker upp anledning till något annat. ”Gott om plats, bra ordning och fin gård” summerade hon sitt intryck. Härligt att höra!