Det är verkligen ketchupeffekt, i början känns det som allt bara blir rörigare och rörigare. Sedan händer något och ens visioner står plötsligt förverkligade. Det är väldigt härligt, men samtidigt ganska svårt att ta in. Ännu är man för mitt i projektet för att kunna stanna upp och njuta, men visst är det en glädje att se stället förvandlas till en ”riktig” hästgård.

Nu står alla uteboxar på plats, hösilaget har anlänt och rundkorallen är klar.  Sådant som ni som har egna gårdar kanske har och tar för givet, men för mig är det stort. En vän skakade lite på huvudet när jag entusiastiskt visade den fina bron över bäcken som är nybyggd och där hästar och maskiner kan åka över smidigt. Hon instämde liksom inte i min entusiasm, den oförstående människan. Idag ställde jag mig på bron med markentreprenören som byggt den och han klappade räcket och sa ”en jäkla fin bro det här”. Jag kände att han och jag hörde ihop där på bron, han hade samma känslor för den som jag. Ja ja, man får vara lite bäng i bollen när man bor på landet.

Nu ska vi ”bara” bygga klart ligghallarna (på gång), dra vintervatten, dra in vatten i uteboxarna, dela vinterhagen i tre, fixa lite med spolspiltor osv, sedan är det klart för inflyttning av inackorderingarna. Det roliga är att jag faktiskt själv har jobbat handgripligen ganska mycket och det är jag stolt över, men jag är lika stolt över de duktiga människor som sliter omkring mig och som är otroligt skickliga på det de gör. Snart kommer också inackorderingarna och jag längtar efter dem. Det här blir ett litet stall och gäng som känner varandra sedan länge och trivs ihop.

Själv ska jag nu ta in min lilla pakethäst, dvs Lakkrís och hans nattkompis Snurre. Ännu saknar vi vår underbara älsklingskatt. Istället boade en fästing in sig hos mig för ett tag sedan – extremt dålig ersättare för älsklingstigern – och det äckliga lilla krypet, numera saligen avsomnad, testamenterade en mindre rolig följdsjukdom till mig. Nu är den i alla fall under medicinering, så jag hoppas att tant snart orkar lite mer utan att kroppen känns som den ska sprängas. Fast jag tycker jag varit ganska duktig ändå, trots bakterierna härjandes i kroppen, så förhoppningsvis kommer överväxeln fram när penicillinet börjar verka så jag kan ta det som kvarstår på listan (gå med röjsågen lite överallt, packa upp det som kvarstår osv osv – alltid finns det att göra).