…breder ut sig över gården. Vissa har förvisso mindre anledning än andra att vara trötta. De här exempelvis. Varje dag går de här tre ner i sin lilla lega nere vid bäcken och lägger sig helt sonika och tar en tupplur i solen, medan Bliki håller vakt. Det ser oförskämt skönt ut.

Den här damen har fått fullt upp. Många byggjobbare att hålla koll på, hästar att valla, hundar på besök. Emellanåt kan hon inte hålla John Blund borta, även om hon försöker. Powernaps indeed.

Å så tant borrelia då. Som är så trött på kvällarna att jag inte riktigt hänger ihop alls. Vid åttasnåret (typ nu) så rasar jag helt och försöker desperat hålla mig vaken till 21 för att inte kvällfodra alltför tidigt. På dagen går det ganska bra och jag får massor gjort, men sedan tar det tvärstopp. Jag har inte hunnit få upp någon TV ännu, men vem saknar det? Det hade varit helt onödigt, jag skulle bara somna i soffan. Det kanske inte är borreliafästingar som härjar här på gården, utan tse-tse flugor…

Det är verkligen ketchupeffekt, i början känns det som allt bara blir rörigare och rörigare. Sedan händer något och ens visioner står plötsligt förverkligade. Det är väldigt härligt, men samtidigt ganska svårt att ta in. Ännu är man för mitt i projektet för att kunna stanna upp och njuta, men visst är det en glädje att se stället förvandlas till en ”riktig” hästgård.

Nu står alla uteboxar på plats, hösilaget har anlänt och rundkorallen är klar.  Sådant som ni som har egna gårdar kanske har och tar för givet, men för mig är det stort. En vän skakade lite på huvudet när jag entusiastiskt visade den fina bron över bäcken som är nybyggd och där hästar och maskiner kan åka över smidigt. Hon instämde liksom inte i min entusiasm, den oförstående människan. Idag ställde jag mig på bron med markentreprenören som byggt den och han klappade räcket och sa ”en jäkla fin bro det här”. Jag kände att han och jag hörde ihop där på bron, han hade samma känslor för den som jag. Ja ja, man får vara lite bäng i bollen när man bor på landet.

Nu ska vi ”bara” bygga klart ligghallarna (på gång), dra vintervatten, dra in vatten i uteboxarna, dela vinterhagen i tre, fixa lite med spolspiltor osv, sedan är det klart för inflyttning av inackorderingarna. Det roliga är att jag faktiskt själv har jobbat handgripligen ganska mycket och det är jag stolt över, men jag är lika stolt över de duktiga människor som sliter omkring mig och som är otroligt skickliga på det de gör. Snart kommer också inackorderingarna och jag längtar efter dem. Det här blir ett litet stall och gäng som känner varandra sedan länge och trivs ihop.

Själv ska jag nu ta in min lilla pakethäst, dvs Lakkrís och hans nattkompis Snurre. Ännu saknar vi vår underbara älsklingskatt. Istället boade en fästing in sig hos mig för ett tag sedan – extremt dålig ersättare för älsklingstigern – och det äckliga lilla krypet, numera saligen avsomnad, testamenterade en mindre rolig följdsjukdom till mig. Nu är den i alla fall under medicinering, så jag hoppas att tant snart orkar lite mer utan att kroppen känns som den ska sprängas. Fast jag tycker jag varit ganska duktig ändå, trots bakterierna härjandes i kroppen, så förhoppningsvis kommer överväxeln fram när penicillinet börjar verka så jag kan ta det som kvarstår på listan (gå med röjsågen lite överallt, packa upp det som kvarstår osv osv – alltid finns det att göra).

En snabb och helt ovetenskaplig summering av tiden som gårdsägare:

Bästa inköpet: en rejäl pirra (typ tusen spänn). Som jag, byggarna, ungarna och alla andra släpat prylar med hjälp av den. Underbar!

Sämsta inköpet: en trådvinda som ingen, inte ens ingenjören i familjen, begrep hur den skulle användas. Tusen spänn i sjön. Den har dock hård konkurrens av rullen med ståltråd som jag köpte för att få kräm i trådarna. Det fick jag säkert, men vi har sällan svurit så mycket som vi gjorde när den vråltunga trådrullen (som då inte heller var kompatibel med den svindyra trådvindan, eller det var den kanske om vi bara begripit oss på den) virade upp sig och runt sig och klämde fingrar, smällde oss i fejset och bar sig allmänt vidrigt åt. Fy. Det var en fröjd när den tog slut. Aluminiumtråd och elrep blir det framöver.

Största glädjen: att se sina hästar vara så harmoniska och att ungarna stormtrivs härute

Tor och Leiri tycker det är mer spännande att undersöka gruset än att beta. Överhuvudtaget ägnar hästarna mycket tid åt att inte beta, det är också ett gott tecken tycker jag. De är mätta, nöjda och nyfikna. Den fula lekstugan till vänster är numera ett minne blott. Ett minne jag gärna förtränger. Alla små fula byggnader jämnas med marken och kvar får de som tillför något vettigt vara.

Största sorgen: att vår älskade Tiger plötsligt försvunnit

Största överraskningen: att det bor en liten pedant i mig som vaknat till liv och maniskt ställer tillbaks allt som byggarna flyttat på.

Största besvikelsen: att inte ha fått komma in i och i ordning i stora huset ännu

Största nojan: att Tigern inte ska komma tillbaks och att budgeten ska spricka. Bägge sakerna stör nattsömnen, även om budgeten är betydligt mer under kontroll än Tigerns frånvaro.

Största lugnet: att ridvägarna och hagarna är tokfina och att huset kommer bli helt underbart när det är klart.

Största pinsamheten: att jag kom åt handbromsen på den parkerade fyrhjulingen, så den rullade in i ingenjörens nya BMW. Han verkade inte ta mitt käcka ”men det var ju bättre än lastbilen som körde in i din förra” på ett bra sätt.

Största kaxigheten: att jag och min lilla Avant lyfte en hel bil, när grannens pappa lyckats få den i rullning (ni ser, jag lyckades bara få fyrhjulingen i rullning, andra lyckas med hela bilar) så den fastnade mellan några stora stenar. Jag är numera den finske farbroderns idol. Jag ska försöka hantera detta klokt. Den lilla Avanten gör stor succé här på gården också, bland sina större kusiner som markentreprenören kör runt med. Vem kom in på ridvolten, där de stora inte kom in och kunde dra bort de stora stockarna som låg där, om inte den lilla grodmaskinen. Jag och grodan har numera stående jobberbjudande inom markentreprenad. Kanske en alternativ karriär, vem vet.

Största insikten: ska man sätta upp stolpar, måste man dra tråd. Annars är det ett gäng bängbulor som anser att stolparna är eminenta klipinnar och de fälls således i ungefär samma takt som de sätts upp. Inte helt poppis bland de som slavar med pinnarna, inklusive jag själv.

Största insikten 2: att det är en obeskrivlig känsla att komma ut i sitt egna stall en stilla, dimmig morgon klockan 6 och mötas av morgonhummande från sina sömniga hästar. Varje morgon vet jag varför jag valde detta livet (påminn mig gärna om detta när det är 30 minus ute och snöstorm också). Bara jag ser den lilla allén upp till hagarna blir jag glad, eller hör hur det porlar i bäcken som löper genom gården.

Jag börjar verkligen förstå det där som alla gårdsägare alltid säger: det finns alltid något att göra, laga och fixa. Precis så är det, även om vi dessutom har allt att bygga upp, så finns det fortfarande ett underhåll på det som redan är. Ridvolten är inte använd på länge och växer igen, lampor som inte fungerar, hagar som behöver renoveras, brunn fyllas på osv osv. Man sover som en sten på natten, det är i alla fall något som är säkert. Alla hästarna är nu hemma och det känns fantastiskt. Sist ut var fina Fína, som jag hämtade igår från Lindnäs, dräktig och nöjd. Nu pips det lite i stoflocken, men inget allvarligt. Två drakar och en tant Sóley som inte vill bestämma, men heller inte vill hunsas skapar lite pip mellan varven. Lakkrís hämtades från Lindnäs tidigare i veckan och han var förvånansvärt (för mig) fin. Lindnäsfolket har hela tiden sagt att han rör sig bra, men jag har inte sett det själv. Nu kunde jag med egna ögon konstatera att han har riktigt fina gångarter, med mycket knä, den lille skrutten och det jag tänkte som fin, var faktiskt snarare väldigt fin. Det var roligt.

Hej, jag heter Lakkrís och är söt som en godisbit.

Dessutom har jag gått och blivit otroligt förtjust i honom, jag gillar hans personlighet och det var ju inte planerat. Han skulle säljas nästa år, eftersom han är så liten (ungefär som Snurre, men väldigt lättbyggd). Nu är jag inte alls övertygad om det längre. Igår fick han sig ett antikli-bad och därefter provade jag att lägga täcke på honom, det har han aldrig haft innan. Han var stencool. Det verkade nästan som han till och med tyckte det var skönt med täcke.

Täckesutprovning på nybadad Lakkrís

Så i morse fick han gå ut med insektstäcke, så får vi se om han klarar av att inte ta sönder det på en kvart. Eller trassla in sig i det. Eller att Klár trasslar in sig i det, för han är som vanligt den som är mest förundrad och intresserad av allt nytt. Lakkrís inträde i flocken gick helt fantastiskt. Han uppför sig supersunt och de röda killarna verkar gilla honom. Han och Snurre står inne på natten och det är lugnt och mysigt i stallet vid kvällsfodring och morgonutsläpp. Vi kommer bara hantera honom från marken den närmaste tiden, och sedan fortsätta den ridträning Ia & Denni påbörjat framåt november.

Två inackorderingar har också anlänt, bägge går med Leiri i den lilla hingstflocken (som även innehåller en valack). Underbart att höra frustande och hovar utanför huset. Det lilla. Det stora har vi fortfarande inte kommit in i… men vi anar att det börjar närma sig en inflyttning nu.