Att packa, liksom att jogga, avslöjar skoningslöst tants brist på 1. självinsikt, 2. fysisk uthållighet. Det är bara att med nedslagen blick krypa till korset och erkänna. Jag är patetisk. Målet är att packa 10 kartonger per dag. Det låter ju enkelt. Eller få, om ni så vill. När jag är på 5 (eller halva joggingsträckan för den delen) tänker jag med en dåres övermod att ”jag kanske kan göra 20 idag” (alternativt springa TVÅ varv). När jag sedan är på 8 tryter energin, det dansar svarta prickar framför ögonen och håller jag på att gå av på mitten av ansträngningen. Jag pausar och dricker kallt vatten. Vid 10 är jag helt slut. Då var det inte många timmar sedan jag sturskt tänkte tillryggalägga det dubbla antalet/sträckan. Jo jo. I bästa fall kan jag efter lite paus ta några till, men då blir det bara 5 dagen efter istället för då har jag så mycket träningsvärk att jag inte kan gå. HUR FAN KAN DET VARA SÅ JOBBIGT ATT PACKA? Visserligen stiger man upp och ner på stolar och stegar, man kryper på golvet och sträcker ut sina lemmar till max för att nå in i skrymslen och håva ut dammiga pinaler (som gärna väger några härliga kilon som man ska lyfta i dessa märkliga vinklar, balanserandes på yttre stolskanten). Prylar som man glömt att man ägde och ännu mindre någonsin använt eller kommer använda för den delen. Vad som än händer kommer jag aldrig att bli flyttgubbe (eller tant). Mina svarta sopsäckar fylls och efter att ha gjort en rejäl tömning av hallens sopsäcksupplag, så börjar det nu åter bli trångt om yta för skräpet. Det är skönt att slänga. Inte minst då jag vet att nya köket är hälften så stort som det jag flyttar från och förvaringsutrymmena inte i närheten av de generösa klädkammare som byggdes in i detta huset. Även om vi kommer att bygga förvaring, liksom att öppna upp en vägg för att öka köksytan, så är det svårt att veta hur mycket yta jag har att spela på. Så jag har gjort det till en skön utmaning att slänga så mycket jag kan. Tämligen osentimentalt.

Man får en viss självinsikt när man rensar bland sina ägodelar. Jag behöver exempelvis inte köpa ljus de närmaste 10 åren, det är klar varning för crazy candle lady här, kan jag lite skamset erkänna. Nappflaskor med 10 oanvända nappdelar (per styck) hade jag kunnat öppna en egen specialbutik och sälja. Väldigt bra att ha, med tanke på att ungarna är 18 och 14. ÅR, inte månader. Muggar i alla färger och former finns också i överdåd. Gärna 3 av varje sort, eftersom det lägligt slagits sönder någon i varje serie. Turligt nog övertalade Elin mig att inhandla ännu fler muggar när vi var på Iittala på semestern, så nu har vi några till. Tändare och tändstickor (matchar ju fint med ljusen) finns det så vi klarar en belägring. Jag kan fortsätta… det har samlats en del i skåpen. Mest fascinerande är alla trasiga billiga prylar som jag pillat ner i en låda och i ett sinnesförvirrat tillstånd antagligen tänkt laga. Ehhh, jag är INTE lagningstypen, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Så VARFÖR skulle jag laga trasiga plastleksaker, sagoböcker, nyckelringar och allt annat skit som jag hurtigt stuvat ner i lådorna?

Hästarna tycker det är skönt att jag har annat för mig. Men igår chockade vi dem, Elin och jag (Emmy är i Skåne och solar). Bliki och Snurre skulle få nya skor och i en sekund av klarhet i flyttdimmorna, så insåg jag att Snurres alla 595 kilon ska åka till Bärby med Elin om 10 dagar. Inte på ridläger, utan på TRÄNINGSLÄGER. Stackars Snurre. Han kommer dö av chock. Alltså kanske det vore bra att i alla fall starta upp maskineriet lite på honom. Eftersom de noterat att vi var hemma från semestern hade Snurre dragit av sig en sko, så att vi inte skulle få för oss att börja rida honom. Han blev grymt besviken när hovis (helt enligt plan, men det visste inte Snurre) dök upp samma dag som han med stor möda lyckats få av sig skon. Elin travade honom en hel del på volten efter skoning och jag longerade Bliki för att få igång hans stela kropp. Bliki tyckte det var underbart att få komma in och bli ompysslad. Han stod till och med ut med insektssprayen (visserligen fjollighetsvarianten då jag sprayar på en svamp först) och var underbar att hålla på med, om än tokpigg trots 31 graders värme. Snurre var kanske inte fullt lika positivt inställd, han föredrar semester, men han visade i alla fall Bliki att han kan tåla att bli sprayad (med viss försiktighet) och inte alls behöver någon fånig svamp, manlig som han är. Klár får vila lite till, eftersom han fick en skada när vi var på semester och var rejält svullen på ett framben. Veckan innan dess hade han problem efter en sparkskada på ett bakben, så vi tar det försiktigt med honom nu så han blir helt frisk i det vänstra benparet innan vi börjar rida.