Alla i familjen har haft en skön och varm semestervecka, tvåbenta såväl som fyrbenta. Vi var först på släktträff på Lindnäs med Klár och bastarden Bliki, vilket var roligt, inspirerande och nyttigt. Jag red en lektion och Emmy tre. Lagom fördelat. Nu när jag äntligen börjat ta kontakt med hästarna och slutat rida på lösa tyglar, så blir jag stum i vänsterhanden istället. Min vänstersida är inte alls lika tajmad som min högra (som väl kanske inte är världstajmad den heller, men i alla fall bättre). Det måste jag jobba på och jag vet att det bara finns en lösning i mitt fall: pilates. Förra gången jag tog tag i problemet blev det stor skillnad. Får väl börja pilutta mig när jag flyttat klart i höst.

Efter att ha kommit hem på fredagen och ambitiöst nog ridit varsin häst efter hemkomsten, åkte vi hem och packade om och for sedan tidigt på lördagsmorgonen återigen söderut. Nu lite längre, hela vägen ner till smultronstället på Hallandsåsen. Där kunde vi njuta lite mer av värmen, eftersom sjön erbjöd enkel svalka. Jag badade på morgonen (då ungarna sov) och ungarna på kvällen (när jag sov). Olika är våra vanor. Här Elin i solnedgången.

Shoppat fick vi också gjort. Det var nästan skönare att gå i luftkonditionerade affärer än sitta ute i solen och flämta. Men vi tog oss även till Köpenhamn och gick en dag på Tivoli, tillsammans med goda vänner. Man blir aldrig för gammal för berg och dalbanorna, även om vi tanter njöt mer av ett glas champagne i skuggan, än av snurrisnurrattraktionerna.

Pållarna fick semestra under vår vecka och rara stallvänner höll koll på dem och skötte om allt som hör sommaren till, små smällar, ögonkladd och insektsbekämpning. Rastlösheten började komma krypande och till slut kunde jag inte stå emot den utan packade sonika bilen igen och vände hem till Stockholm. Bara tanken på allt som fanns att göra hemma, gjorde det lite svårt att njuta av stillsamheten dag 6. Det var faktiskt härligt att komma hem och bege sig till hästarna på kvällen och jaga dem med flugsprayen (några är mer lättövertalade än andra när det gäller sprayandet, no names). Det låg en besynnerlig och ovanlig, inte alls angenäm doft, över stallet som vi inte kände igen. Tydligen har det flyttat in vildsvin på markerna. Fyyyy. Av alla skogens djur gillar jag nog vildsvin minst. Tanken på att det är skönt att flytta från dem slog mig, men samtidigt slog mig också tanken att jag vet ju faktiskt inte om de även finns på nya gården. Sannolikt gör de väl det – tyvärr är det gott om vildsvin här. Eller gris, som min jagande hovis alltid uttrycker sig. Tant är måttligt road av grisar i alla dess former.